Så trist att det är mörkt nästan direkt man kommer hem. Svårt att filma vettigt. Nu ser ni inte mitt kroppsspråk men jag sätter mig på huk, öppnar armarna, blicken lätt neråt, halvslutna ögon, leende. Men det bästa av allt: Jag höll tyst under hela träningspasset idag! Tränade på att styra hundarna bara med mitt kroppsspråk. En åt gången. Att visa med överkroppen åt vilket håll vi skulle gå, låta händerna visa vägen och benen visa tempo. Theo är mycket mer lyhörd än Alf.

Jag har märkt en stor skillnad på hundarna sedan jag slutade vända ryggen åt dom när vi skulle gå framåt å dom stod kvar bakom eller nosade. Nu följer dom med på ett helt annat sätt. Som jag läste i vår kurslitteratur så tänk dig en liten valp som ska lära sig gå i koppel. Människan som håller i kopplet vänder ryggen mot dig och börjar gå från dig, valpen möts av en “vägg” – ingen ögonkontakt, en rygg som liknar en mur och i värsta fall dra också människan i kopplet för att få valpen att gå med. Känns inte så trevligt? Valpen kanske till och med blir rädd och orolig eftersom den inte får någon hjälp i att klara ut vad som händer och vad den förväntas göra. Nu är det nog ett särskilt skarpt exempel men det förekommer säkert. Vi människor är ju sämst på att visa för hunden vad som kommer näst.

Så jag har börjat vända sidan mot hundarna och tänka på axlarnas position, låta armen vara öppen och inbjudande.

Här är en mörk film i alla fall på Theos reaktion på mitt kroppsspråk. Observera att jag inte säger ett ljud till honom, jag ber honom bara komma med en vänlig inbjudan.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"