Ja ett nytt inlägg om detta men det upprör så mycket!

Vad är det man söker när man skaffar hund? En livskamrat, en träningskompis, sällskap? Och vad erbjuder man hunden i så fall i motsats? Regler, korrigeringar, inlärd hjälplöshet eller sällskap, lek och vardagslydnad?

Fredrik Steen har på olika sätt tagit upp det här. Tror han kallar det för att en del hundägare ger hunden ett liv i militärläger. Bara regler hit och korrigeringar dit. Han sa i ett TV program att en ägare som inte kan få igång sin hund i lek utan tillbehör, bara med sig själv som redskap, är inte en ledare.

Vad innebär ordet uppfostran och vad lägger vi hundägare i att ha en väluppfostrad hund? En hund som aldrig får göra lekinviter, en hund som aldrig får visa minsta glädjeyttring eller egen vilja/ta initiativ eller en hund som kan uppföra sig i olika miljöer men ändå tilltås vara hund?

Alla hundägare borde ta sig en funderare kring detta. Vad erbjuder man hunden för liv? Vad är ett hundliv? För vems skull går man promenader?

Det är lätt att få en hund apatisk, sk inlärd hjälplöshet. Läsvärt. Om ägern korrigerar alla försök till initiativ från valpens sida och lär den att om den gör något utan att ha fått tillsägelse om det, så får den en bestraffning (kan vara allt från hårdhänt hantering/våld till alfarullningar/koppelryck/skarp tillsägelse och liknande)

Ganska snart vågar hunden aldrig göra något, för den är rädd för korrigering. Den väljer att stänga av, bara finnas, helst på den enda plats där korrigeringarna inte sker lika ofta, dvs i fotposition. Då brukar det kunna gå rätt bra. Det leder, precis som hos människor utan eget handlingsutrymme, till depression och till slut livsleda.

Gör det så j*vla mycket om hunden skäller av glädje ibland? Om den hoppar och gör lekinviter ibland, om den viftar på svansen eller vill möta/lukta på andra hundar? Så länge den förstår ett nej och att man inte alltid kan få göra det men ibland tillåts man faktiskt leka och bara vara hund!

Låt din hund vara hund!

Med uppfostran menar vi i alla fall att man ska kunna hantera hunden i alla olika sociala situationer där man befinner sig genom att hunden förstår ett “nej” = inte gå fram och hälsa på allt och alla eller skälla på allt och alla. Men att lukta runt omkring, markera här och där och ta del av det som händer – det är att få vara hund! Hundar är nyfikna, låt dom vara det. Har vi nått ända fram? Nej, vi jobbar fortfarande på skällandet. Men vi kan hantera våra hundar i alla miljöer hittills, allt från stadsmiljö, butiker till bussåkning, stallmiljöer och hemma hos folk, utan problem och utan att hunden för den skull blir apatisk.

Nej jag är inte imponerad av folk som kommer med hundar som går som ljus i koppel (bara tittar rakt fram och inte tar någon som helst kontakt eller är nyfiken på vad som händer runt omkring). Jag blir ledsen! Den hunden är apatisk. Som vår grannes belgare. Det gör ju ont i hjärtat varje gång man ser denna stackars robothund…

Och dessa j*kla ryck i kopplet som bland annat CM lär ut. Tänk om folk kunde tänka till lite innan de agerar. Såg en vuxen kvinna, ganska kraftig, leka med sin jrt eller likande vid vattnet. Hunden hade flexikoppel i ett halsband. Kvinnan skvätte med vattnet så hunden rusade ut i vattnet, då ryckte hon till och hunden vända i luften och landade på rygg i vattnet. Sen fortsatte hon på detta vis! Hur fan tänker man då? Hundens nacke (ja det är ju där halsbandet fäster) klarar inte den kraft som en vuxen kvinna på säg 80 kg rycker till med! Hundens nacke är ju inte ens skapt för att bära upp hundens egen vikt, bara huvudets vikt.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"