Som med alla begrepp kan det bli lite svårtolkat ibland eller så menar vi olika saker med samma begrepp. Här är ett försök att ge en viss förklaring till varför jag väljer att jobba med etiska träningsmetoder och inte traditionella.
Etik är en teoretisk och kritisk reflektion över moralen. Etik behandlar också frågorna om vad som utmärker en god handling och vad som kännetecknar en god människa.
När det kommer till människans relation till djur, oavsett djurslag, är etik, alltså att kritisk reflektera över det man gör, oerhört viktigt. Djuren har ingen egen mänsklig röst, de kan skrika sig hesa (visa med hela sitt kroppsspråk hur illa de mår) utan att en del djurägare lägger märke till det. Vår mänskliga förmåga att (över) analysera och tolka enligt våra egna ramar och övertygelser av vad djuren vill säga med sitt beteende kan slå så oerhört fel.
Idag vet vi, med forskningens hjälp, att ord som alfahannar, alfarullningar, konkurrens om ledarskapet osv är fullständigt felvridna och överanvända begrepp hos den vanliga djurägaren. Trots det så verkar det mycket svårt för en del att överge, alltså att kritiskt granska sitt eget förhållningssätt och sina egna övertygelse, dessa gamla myter och villfarelser.
Att arbeta etiskt är att hela tiden välja att utvecklas, att tänka nytt, att följa med, ta till sig och ja, det kräver ju en viss mänsklig arbetsinsats. Det är ju mycket lättare att hävda att ”jag har gjort så här i 40 år och det har fungerat” än att faktiskt titta på sin bästa kompis (djuret då) och se vilka konsekvenser mitt agerande får.
Vi behöver inte analysera, försöka förstå vad hunden tänker och hur den ”tar varje chans till att manipulera sig till eller överta ledarskapet”. Det räcker med att vi börjar observera våra djur. Att obeservera betyder att utan föregående tolkningar bara se vad som faktiskt händer, hur djuret reagerar, vilket kroppsspråk det visar, vilka konsekvenser det får för fortsatt handlande. Men få djurägare tar sig den tiden, det är ju så klart lättare att bara gå på sina egna inre föreställningar om vad djuret tänker och så agerar jag på det. Istället för att ta den långa omvägen att ”fråga” (= observera) och ”lyssna” (= ge djuret möjlighet att kommunicera med dig istället för envägskommunikation från din sida).
Idag vet vi att däggdjur har samma stress- och smärtsystem som människor. De reagerar precis som oss på stressfaktorer i omgivningen, där är du som djurägaren den största faktorn, och det kan få depression, panikångest och stresspåslag som blockerar det logiska tänkandet och möjligheten till uppmärksamhet och inlärning. Att i detta skede då försöka ”slå in kunskapen” i en given situation (då djurägaren anser att djurets beteende är ”felaktigt”) skulle de flesta människor hålla med om vore inte bara helt meningslöst utan också grymt, oetiskt, omoraliskt och kanske till och med sadistiskt?
Att jobba med positiv förstärkning, som är en modern träningsmetod, med alla slags djur handlar inte om ett system om belöning och bestraffning. Det baseras inte på folktro, myter eller 40 år gamla ”erfarenheter”. Positiv förstärkning baseras på beteendevetenskap, psykologi och etik där ödmjukhet och förståelse för djuren som tänkande och kännande varelser tas med i beräkningen.
Det blir liksom viktigt att ta med dimensionen att vi människor måste tänka oss för i vår hantering av våra älskade djur. Deras välbefinnande är uteslutande ett resultat av den relation vi bygger upp med våra djur, en relation som kan vara konfliktfylld, hotfull och skrämmande eller en som kan vara stabil, vänlig och tillåtande.
Det finns de som använder tvång i sina repertoarer och lägger till en klicker och kallar det klickerträning (vilket det inte är, det bryter mot två av fyra grundförutsättningarna för att jobba med klickerträning). Andra kan använda hot och smärta i sina träningsmetoder samtidigt som de belönar under träning och kallar detta för belöningsbaserad träning (vilket det givetvis inte kan vara eftersom hot och smärta som tillfogad ”stänger av” eller ”blockerar” annan inlärning långt efter att hoten/smärtan försvunnit).
Ett mycket enklare sätt att träna på är att förstärka önskade beteenden och hantera oönskade utan hot, smärta eller våld. Du behöver inte låtsas vara tankeläsare eller hundviskare utan koncentrera dig på själva inlärningen.
Du jobbar med att aningen träna djuret eller hantera situationen. Hantera gör du genom att planera och ligga ett steg före gällande omgivningen så att hunden eller djuret inte får en chans att självbelöna sig med ett oönskat beteende mellan träningstillfällena. Du fokuserar alltså inte på att bestraffa hunden om så skulle ske, utan du har redan tänkt ut och agerat i förväg genom att t ex stänga en dörr till ett rum, ha koppel på hunden på promenader så den inte kan springa iväg eller rymma ifrån dig osv. Du kan avbryta en hunds oönskade beteende utan att använda fysisk bestraffning eller hot.
Att jobba med etiskt förhållningssätt innebär att lära sig att läsa av djurets kroppsspråk efter bästa förmåga och uppmärksamma tecken på stress och uppvarvning för att anpassa träningen till en nivå där hunden lyckas.
Eftersom forskning kan förändra kunskap och teorier eller vår förståelse av tidigare kunskap är det viktigt att hålla sig uppdaterad och vara beredd att ta till sig det nya. Det kräver förstås också både intresse och viss egen insats.
Några exempel på vad som kan bli konsekvenserna om man väljer att använda bestraffning och hot (att rycka i koppel, fysiskt manipulera, trycka eller med våld hantera djurets kropp, att ha ett hotfullt tonläge eller kroppsspråk osv)
- Utan perfekt timing, hårdhet och upprepning förlorar bestraffningen sin tänkta funktion och blir inget annat än misshandel
- Djuren lär sig att undvika den som bestraffar för att kunna göra det beteendet ifred istället
- Bestraffningar kan lätt skapa livslånga, känslomässiga trauman (som i sin tur blockerar nyinlärning)
- Bestraffningar ökar produktionen av stresshormoner som kan leda till upphetsning och aggressiva beteenden
- Djuren vänjer sig vid bestraffning, vilket gör att bestraffningen måste bli tuffare och tuffare för att ha samma effekt…
- Det finns många, många fler biverkningar men redan här bör en frisk människa förstå skillanden mellan etiska metoder och traditionella träningsmetoder
Och kom ihåg, det som kan verka harmlöst, att med ord ”skälla på hunden lite” eller ”visa sin besvikelse med rösten” kan ha den största negativa inverkan. I en studie fann man att kor stod ut med att till och med bli slagna med en spade vid matning utan att sluta äta helt, men när bonden med rösten var arg och upprörd på dem åt dom inte mer. Det vet ju de flesta människor redan: att bli utsatt för psykisk råhet ger värre ärr än någon som fysiskt är hårdhänt.
Att jobba med förstärkning är ingen lättsam ”låt hunden göra som den vill träning”. Det kräver att alla hundens beteenden möts av konsekvenser (dock inget som har med bestraffning att göra), att tränaren ser djuret som individ och möter den där den är. Som tränare tar du på dig en guidaden roll och hjälper djuret istället för att motarbeta dem med bestraffningar, som inte ger mycket i lärande syfte. Då ger du ditt djur livskvalité.
Källor att läsa mer ifrån:
Per Jensens bok Djurens beteende (och hans andra böcker förstås)
Turid Ruugas bok om Lugnande signaler
Emelie Larhams manifest om Progressiv reinforsment training.
Anders Hallgrens bok om Alfasyndromet
Loading ...