Det startade som en blogg om taxarna Alf och Theo och deras vardag, som sedan har utvecklats till ett företag ECHOSIERRA HUND som erbjuder hundträningstimmar, webbföreläsningar, videocoachning och sorgesamtal via video, allt på vetenskaplig och etisk grund
Här är en film från dagens träning. Testar extern belöning för första gången så vet inte om vi gör rätt. Testar att göra skiften med Alf.
Sen fick dom busa lite och gå en kort agilitybana. Det var uppskattat efter skitvädret som är ute.
Alf lyckades med något idag han vägrat göra tidigare! Han tog en apport i munnen! Halleluja! 
Bildbevis:
Senaste numret av Tidningen Hundsport har kommit (12/2014). På sidorna 20-23 diskuterar man utställningens syfte och framtid.
“Handen på hjärtat, varför ställer vi egentligen ut våra hundar? Är de t för tävlingsmomentet och pirret i magen, eller för att få en avelsbedömning? Eller kanske mest för att ha en trevlig dag? Använder vi utställningsresultaten, och i sådant fall till vad?”
Det har gjorts en enkätundersökning bland klubbar och utställare och där man nu ska analysera svaren. Utställning är nog den största verksamheten för de flesta hundklubbar inklusive SKK. Samtidigt kostar det pengar att arrangera och det krävs ideella personers engagemang för att andra ska kunna ställa ut. En aspekt många kanske glömmer bort.
Så varför ställer vi ut hundar? Thomas Uneholt från SKK förklarar:
“Det handlar i grund och botten om att beskriva och dokumentera det kynologiska värdet av en viss individ“.
Utställningens grundsyfte är ju egentligen att få en utvärdering av vad hunden tillför rasen utifrån rasstandarden och att få detta dokumenterat. Kritiklappen, bedömningen, är alltså det viktigaste verktyget. I vissa raser kan man dock undra över om de hundar som vinner flest utmärkelser egentligen är de mest representativa med tanke på de rasbundna sjukdomarna som drabbar många individer hårt. Är det alltid champion som har fått den bästa kritiken? Jag tror inte alltid det är så. Därför bör man nog läsa mer på kritiklappen än titta på antalet rosetter.
Utifrån enkätsvaren framkom att många uppfödare inte använde sig av detta verktyg i sin avelsplanering.
“Dokumentationen över bedömningen, det vill säga kritikerna, ansågs nämligen inte vara av något större värde för avelsplaneringen”
Det uppfödarna ansåg viktigast var deras egna erfarenheter, klubbens anvisningar och det tilltänkta valparnas inavelskoefficient.
“Kritiken du får på en hundutställning är en dokumentation över din hunds exteriöra förtjänster. Det borde väga tyngre än eventuella titlar. Men tvärtom rankades kvalitetspris högre vid uppfödarnas avelsplanering, säger han” (Thomas Uneholt).
Vidare föreslås olika förändringar för att förbättra och förenkla användningen av kritiken genom bland annat digitala lösningar. De flesta idag äger ju en surfplatta och/eller smartphone och då skulle man t ex kunna få resultat digitalt på en gång. Digitalisering är nog en förutsättning för att fortsätta finnas kvar. I dagens samhälle är det lite så att om det inte finns på Internet så finns det inte Då skulle man kunna läsa kritiken innan man ser ev titlar. Kanske blir det mer intressant att se vilka förtjänster just den hunden har och inte vilken titel?
Även om utställningen har ett syfte så åker många på arrangemangen av sociala skäl, för att få ha trevligt tillsammans med likasinnade. Själv kan jag sälla mig till den skaran. När vi ställde ut Alf så var första gången för att få en bedömning av hur väl han stämde överens med rasstandarden. Men sen blev det mer en social tillställning som var trevlig. Nu ställer vi inte ut längre då Alf inte tycker om det men vi har ändå besökt utställningar, utan att vara med Finns ju inget bättre än att diskutera sin favoritras!
En kritik som framkom i enkäterna var att domaren var en avgörande faktor för vilka utställningar man åkte på. Man ansåg att domarna hade för dåliga raskunskaper och att det kunde skilja sig mycket mellan olika domare. Detta kommer ses över, bland annat domarutbildningen. En del utställare åker bara på utställningar med vissa domare, lite som att dom bara ställer ut om dom vet att dom kan vinna. Känns ju inte särskilt rättvist i någon mening.
Ja oavsett vad man tycker om utställningar och varför man själv deltar så tycker jag det viktigaste man måste ha för ögonen är hundarna. Mår hunden bra av att åka runt på olika utställningar? Trivs den med det? Och hur ofta bör man släpa med sig sin hund land och rike runt?
Å sen förstår jag att folk gillar tävlingsmomentet och den sociala samvaron, men glöm inte bort varför vi har utställningar. Tappa inte bort bedömningen i havet av rosetter. Titta på innehållet, inte bara förpackningen. Jag är varken för eller emot utställningar. Jag tycker bara man måste komma ihåg varför man är där och syftet. Att hundens bästa ska vara drivkraften inte vad jag som människa tjänar på eller vad som ser bäst ut.
Ha en trevlig lördag alla som orkat läsa
Har suttit och kollat vilka rallylydnadstävlingar som går 2015 och finner sju stycken inom ramen för hur långt vi orkar åka för att tävla. Min fundering är att de som går i mars och april (när det fortfarande är vinter här) går inomhus och hur det påverkar Alf. Jag vill inte ha hundar allt för nära banan och inomhus blir det även ett högre eko som kan störa Alf.
Har haft mardrömmar om att hundar vid sidan av plan ska göra utfall mot Alf som redan är rädd för stora hundar. Eller att de sitter för nära så Alf känner sig otrygg och gör utfall?
Någon som varit på inomhus rally?
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"Precis som inom hundvärlden så har händer det även positiva saker inom hästvärlden. Många känner nu mer till begreppet “Natural horsemanship” som baseras på etologisk forskning om djurs beteenden. Här är en man som kallar sig för “the carrot man”. Se ett inslag om honom här.
I inlägget vill de få det till att han har en ovanlig och unik metod och att detta är något nytt. Så är inte fallet. Det har funnits länge men inte varit lika känt som de traditionella och mer kravbaserade metoderna.
Idag förstår fler och fler att du måste få en avslappnad ridning och en häst som hittar sin egen form. Ingen häst är den andra lik, rent anatomiskt. Det får du inte genom att dra ihop den antingen med muskelstyrka eller med diverse olika hjälptyglar. Vill du få en avslappnad häst som kan utföra svåra samlingar så måste du låta hästen finna denna bärande hållning själv. Hästen måste även få bygga upp sina muskler över tid och få chans till återhämtning, precis som idrottsmän.
I dag förstår också de flesta kloka människor att hästen inte gör något för att jävlas (precis som hos hundar). Om hästen inte utför en övning beror det antigen på smärta, skada/obehag eller på för högt ställda krav och obehagliga/hårdhänta hjälper.
Pat Parelli är ett känt namn för den som vill googla mer om ämnet. På facebook kan jag varmt rekommendera mannen som heter Manolo Mendez Dressage . Se på hans illustrativa bilder, där han tydligt visar musklerna och ledernas och skelettets plats i hästkroppen när den rör sig. Då får man förståelse för att “dra ihop” hästen inte fungerar och gör mer skada än nytta!
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"Internet är ju ett häftigt socialt experiment. Här finns allt. Verkligen allt. På gott och ont. Man önskade ju ibland att de goda fick segra för alltid. Det finns så mycket ont som man helst inte vill komma nära, ens höra viskas om.
Det bästa med Internet är att alla har fått en chans att påverka. Varje människa blir plötsligt lika kraftfull som den andra. Jag önskar att alla dessa kloka, smarta, välvilliga människorna som upptäcker många små och stora tokigheter vågade agera.
Bara en sån sak som om du hittar en gammal förlegad hundsyn om dominans, att hunden övertar ledarskapet genom att ta för sig och att du då måste tillrätta visa den omedelbart och hårt, på någon hemsida så kan du agera! Våga. Våga mejla. Inte för att skälla, utan för att upplysa. Vad du reagerade på och varför detta är så tokigt och skapar mer konflikter.
Det finns så många kloka och kunniga personer där ute som måste göra sina röster hörda för att överrösta de gamla, förlegade rösterna.
Själv har jag meljat SKK med olika förslag och uppmärksammat dem på saker jag reagerat på. Jag har mejlat stora varuhus om att de kan göra mer för att minska risken att hundar dör i varma bilar t ex.
Det går att göra något. Alla kan göra något. Allas röst hörs lika mycket över Internet. Det är en styrka, som bör användas.
Vad tänker du?
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"I helgen har vi varit igång. På lördag åkte vi på julmarknad och tittade på folk och får. Köpte rökt regnbåge och klådda och lite knäck. (Knäck är för svårt och kladdigt att lyckas med själv så godare att köpa). Sen åkte vi på hantverksmässa och husvisning. Husvisningen var mest på skoj, men man kan ju alltid drömma. Idag har vi promenerat runt sjön, ätit god mat med småtaxarnas husse och matte och sett film. Matte har svårt med det här med “lagom”. Först har hon legat sjuk i en veckas tid, helt stilla. När hon idag anser sig frisk så åker hon först på gymmet och sen promenerar hon runt sjön (ca 7 km) med vovvarna. En hårdstart kan man säga…
Alf mår bra. Hans sår har läkt, det är på ett ställe lite lite ytligt rött och irriterat. Vi tvättar med sårtvätt. Annars är han glada pigga Alf igen. Vi väger Alf på onsdagar nu för att hålla koll på hans vikt. Maten portioneras upp i burkar så vi har koll. Theo är lika galen som vanligt.
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"Vi bor på ett ställe där i stort sett alla barn vi möter frågar innan om de får klappa våra hundar. Vuxna däremot har inget hyfs och dyker på hundarna. På andra platser beskrivs det att barn kan kasta saker på hundarna, slå mot dom eller på annat sätt beter sig illa. Föräldrarna gör inget eller ler/skrattar, som om det är ett busstreck.
Om du som förälder skrattar eller ler när ditt barn slår mot, kastar saker mot djur (eller andra personer) så har du ett allvarligt problem. Det är inte att vara “busig” och det är inte ett sunt agerande för ett barn. Små barn (första tre åren typ) kan möjligtvis ha svårt att förstå sånt här men barn förstår förvånansvärt fort att man inte slår på andra eller på djur, om de är sunda och har fått lära sig det tidigt i livet.
Ett barn som visar ett sånt beteende är på väg att utveckla ett allvarligt antisocialt beteende, och det är inget man skrattar bort. Det är inget du plötsligt kan stoppa när barnen är femton år och begår allvarliga brott (misshandel eller djurplågeri). Varje år kommer rapporter om tonåringar som kastar smällare efter hundar t ex. För det hänger ihop, en person som kan göra illa djur kommer inte heller respektera människor i framtiden. Att förstå vad som är ditt och mitt, att mitt beteende påverkar andra och de konsekvenser som t ex rån eller misshandel orsakar är stora och djupa sår. Så man är naiv om man tror att det ska “gå över av sig själv” om en sexåring kastar sten på en hund. Jag hade blivit jävligt orolig om jag var förälder…
Tänk också på vad du utsätter hunden för när du som förälder låter ditt barn agera så mot djur. Om du själv är hundrädd eller till och med tycker illa om hundar, så borde ju du också förstå att en hund som blir rädd för människor är farligare och otrevligare att möta än en som tycker om människor. Vilken bild tror du att hunden får av människor efter att ha blivit slagen eller misshandlad? (Ja att kasta pinnar eller stenar mot någon är att misshandla denna).
Jag vet inte hur många föräldrar som läser denna blogg men kanske någon sprider detta vidare till någon som får sig en tankeställare…
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"Våra taxar är tydligen skvatt galna nu. De har länsat soppåsar och försökt äta upp kycklingben (som tur var hann detta stoppas), skällt på buskar, träd, människor, bilar, cyklister m.m. och betett sig allmänt galet.
Så klart har nog detta med understimulering att göra. Matte låg ju sjuk i en veckas tid och husse hade börjat på nytt jobb och var trött på kvällarna. Det har inte blivit annat än korta promenader och det märks nu.
Så i helgen ska vi träna, gå långa promenader och vara bland folk på stan. Förhoppningsvis får vi tillbaka våra små, snälla, fina trollhundar efter det
Polisen i vår kommun har idag omhändertagit en liten valp när de gjorde ett tillslag i en missbrukskvart. De skriver bland annat så här på facebook:
“Genom arbetet på fältet kan man konstatera att väldigt många personer som är inne i ett narkotikamissbruk, också väljer att skaffa djur och då oftast hundar. Av den anledningen kommer man ofta, inom ramen för narkotikaarbetet, också i kontakt med djurskyddslagen. I djurskyddslagen framgår det bland annat att djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom, att dom skall ges tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn samt att dom skall hållas och skötas i en god djurmiljö.
Är man inne i missbruk har man ofta svårt att ta hand om sig själv. Dels på grund av den ständiga berusningen som i sin tur gör att man tappar verklighetsuppfattningen och därigenom förmågan att kunna göra skillnad på rätt och fel. Många gånger kan det också bero på den ekonomiska möjligheten eftersom större delen av pengarna går till att köpa mer droger. Förnekelsen och oförmågan till självinsikt spelar också en avgörande roll. Anledningarna kan vara många men gemensamt är att dom oftast leder till brister när det gäller förmågan att kunna ta hand om ett djur.
Likt ett barn kan djuren inte fatta egna beslut. Dom finner sig i den situation som råder eftersom dom helt enkelt inte har något val. Vet du om något djur som far illa eller som du misstänker inte har det bra? Tveka inte att kontakta polisen. Du kan alltid tipsa oss genom att ringa 114 14“
Det är så hemskt att läsa hur en del hundar får fara så illa på grund av vilken ägare som valt att köpa just dom. De kan inte välja sin ägare och de kan inte välja att ta sig därifrån heller.
Det är så viktigt att den som föder upp hundar (eller vilket annat djur som helst för den delen) tar ansvar för och gör allt i sin makt för att försäkra sig om vart hunden kommer att hamna sen. Tyvärr dras ju en del personer till vissa typer av hundraser då dessa anses vara “skräckinjagande” och ser “farliga ut“. För de uppfödarna är det om än viktigare att försäkra sig om vem det är som köper valpen.
Tyvärr sker mycket av uppfödandet hos personer som inte planerat sin kull mer än att “de vill ha en söt valp efter sin fina hund“. Då är risken stor att man också säljer iväg valparna till första bästa som vill köpa en hund och inte uppenbarligen verkar konstig. Eller så är man bara ute efter pengarna. I vilket fall som helst så är det ju valpen så får fara illa av det.
Nu blev valpen i denna händelse omhändertagen men den var svårt skadad. Låt inte fler valpar hamna i såna här hem!
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"Hamnade i en diskussion om avel efter att ha läst följande text på facebook:
Finns det någon (rasnamnet) tjej som vill para sig med våran (blandras)? han är väldigt snäll och fin!
Jag frågade vänligt vad personen hade tänkt sig med aveln av just den kombinationen? För oavsett vad man avlar på (renras eller blandras) bör man ju ha en tanke bakom valet. Det framgår inget om hunden, hur gammal den är, vilka styrkor den har eller ens om den är frisk.
Personen i fråga verkade vara en trevlig person som tyckte mycket om sin hund. Det förstår jag. Det var en väldigt vacker hund på bilden. Denne ville ha en valp efter sin fina hund, vilket jag också förstår. Men jag påminde också personen om alla de valpar som hamnar på blocket. Det är så många att man blir mörkrädd. Det gäller ju inte bara att hitta ett hem, utan ett BRA hem till valparna. Jag förklarar mer längre ner…
De flesta som har hund anser ju att just deras hund är den mest fantastiska och fina hund som finns. Man ser alla bra egenskaper och njuter av de många fina stunder man har tillsammans. Men trots allt detta, bör man avla på sin hund?
Att jag ställde motfrågor, på ett enligt mig vänligt sätt, mottogs som kritik och som negativitet. Själv anser jag att OM jag nu sökte en partner till min hund skulle jag inte ta den som först ropade “Ja!” utan den som verkade mest nyfiken och ställde mest frågor. Då får man ju en person som verkligen tänkt igenom sitt beslut…
För det första måste man fundera på vad de kommande valparna kommer att ha för egenskaper? Vad vill man avla på? Detta för att kunna hitta bra hem, inte bara ett hem, utan ett bra hem. Man måste veta vilka krav man bör ha på de blivande valpköparna. För säljer du hunden till “vem som helst” så är risken stor att hunden inte får det bra. Det kan bero på många saker, t ex att ägarna inte förstår hundens nedärvda behov och därför utvecklar hunden problembeteenden. De nya ägarna blir ledsna och besvikna när hundägandet inte blev som de hade trott. Antingen kan hunden då hamna i en omplaceringskarusell på internet, eller så får hunden leva kvar i en negativ miljö. I värsta fall avlivas en frisk hund bara för att ägarna inte förmår klara ut problemen eller ge hunden en ärlig chans.
Som uppfödare måste man ju vara ärlig och rak mot de nya valpköparna. Vad kan de förvänta sig när de köper en av valparna? Vad är det troligt att det blir för typ av hund? Aktiv och arbetande egenskaper eller lugna och stillsamma med lågt aktiveringsbehov?
Sen måste man veta att den hund man själv har och den blivande partnern som hunden ska paras med är friska. Hälsotester, mentala kontroller och arbetsprov bör man ha som minsta krav. Även om det är blandraser. Även blandraser har ju några nedärvda egenskaper och man bör ju kolla att hunden är tillräckligt frisk för att få ett gott liv. Ju aktivare hundras/raser desto större krav bör man ställa på arbetsprov/meriter, t ex att hunden har tävlat eller aktiverats med någon sport. Om inte annat för att kunna informera valpköparna om hur hundarna fungerar.
Sen måste man ha kunskaper kring försäkringsfrågor, ekonomiska avtal och vad man enligt konsumentköplagen har för rättigheter och skyldigheter.
Det viktigaste man måste tänka på är de kommande valparna. Hur kommer deras liv att bli? Det är ditt ansvar (även som hanhundsägare) om du sätter dom till världen.
Vi har ju själv en liten Theo här hemma som fått utstå hemska konsekvenser när det går dåligt. Ägarna förstod inte vad rasen krävde, eller så var de inte beredda på det jobb som en valp (oavsett ras) innebar. Framför allt hade de inte kunskap eller förmåga att söka hjälp när det började kännas jobbigt. Konsekvenserna av det fick Theo ta. Han blev lämnad. Han blev troligtvis slagen. Han fick svälta. Han fick inte vara valp!
Därför brinner jag för dessa frågor och att inga fler valpar ska få utstå de han fick gå igenom oavsett vilka orsakerna är.
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"