Författare: Echosierra Hund

Å så är vi där igen, ämnet kamphund ska diskuteras i media. Idag på “Efter 10” intervjuar Malou en expert på området. Denne expert framhåller vikten av att dessa hundar behöver aktiveras och har ett stort behov av att arbeta. De pratar om vikten av en tydlig uppfostran. Jag önskar att någon någon gång sa tydligare att dessa hundar är väldigt förarveka och definitivt inte ska uppfostras med våld eller hot – som fortfarande verkar vara en vanlig bild uppfostran av muskelhundar. Så fort man pratar om tydlig uppfostran eller vara konsekvent med hunden eller att ha tydliga regler så tolkas det som att man måste vara våldsam med hunden för att “den ska förstå”. Detta förstår man av vanliga människor och tyvärr också av ägare till dessa hundar man möter i vardagen. Som han som slog hunden i ansiktet när vi var på socialträff för något år sen. Vi lämnade lokalen kan jag säga. Behandlar man hunden på det viset så blir hunden aggressiv då den hela tiden måste försvara sig mot det våld den utsätts för så inkonsekvent!

Nu sa i och för sig experten att många som skaffat amstaff för att skrämmas ofta inser efter ett tag att hunden inte skrämmer någon då de är så vänliga mot människor.  Tror dock inte budskapet gick fram eftersom ingen förklarar vad man menar med att vara konsekvent och tydlig.

Att vara konsekvent är att göra på samma sätt varje gång – det betyder att varje gång hunden skäller eller inte stannar så hämtar man tillbaka hunden, säger “nej”, erbjuder ett annat alternativ och berömmer när hunden gör rätt. Att vara tydlig innebär ju också att hunden vet att varje gång vi möter en annan hund, eller går ut genom dörren eller vad det nu är så gör vi på samma sätt. Vardagen blir förutsägbar för hunden. Man är tydlig i sin kommunikation – till vem man riktar budskapet (om man har flera hundar), budskapet ska vara skilt från andra budskap och vara tydligt i vad man vill. Det betyder inte att man står å skriker “sitt” , (när hunden inte sätter sig så blir man arg) “sitt ner”, (när hunden fortfarande inte satt sig) “men sitt ner då för f*n”. Det är tre olika saker för hunden. Detta såg vi ju på killarna vi mötte på parkeringen förra veckan. Hunden fick ett budskap, men gjorde inte som ägaren ville, ägaren höjde rösten och gapade ett annat budskap, sen tog han tag i hunden och tryckte ner den med ytterligare en ramsa med ord. Hur ska hunden veta vad han vill?

Sen kommer den sämsta journalistiska frågan ever: “Du är inte rädd att dina kamphundar ska attackera ditt barn när den börjar dra hunden i svansen och öronen?”

Tycker man att någon hund ska acceptera det? Om man om förälder låter sitt barn dra hunden i öronen eller peta den i ögonen eller på andra sätt göra illa hunden så biter vilken hund som helst! Det har inget med om hunden har en bakgrund som kamphund eller inte! Som förälder har man ett ansvar att se till att hunden inte utsätts för hårda lekar av barnen och vice versa.

Tycker synd om många hundar som blir så illa behandlade pga okunskap. Tack och lov finns det många som jobbar på att förbättra rasernas rykten och visa på att de är bra, stabila arbetande hundar. Jag önskar bara att dessa också pratade mer om hur de ska hanteras eftersom många fortfarande tror att käkar låser sig osv…

Det debatteras om hundarnas vikt på olika forum. Vissa raser har ju delats i en bruks/jakt variant som ofta är slankare och en tyngre och ibland fetare utställningsvariant. Här är ett inlägg i en av debatterna jag skrev som fick medhåll, tänkte kan ju lägga ut det här också. Vad tycker Ni om hundarnas (de olika rasernas) vikt?

“Det har ju gått larm om att föräldrar inte ser att deras egna barn är feta. Antar att vi börjar tappa greppet om vad som är hälsosamt och vad som är sunt. 

Ingen hund eller människa mår bra av övervikt! Människan kan välja på ett annat sätt än vad hundar kan. Så var stolt att din hund inte är överviktig med alla risker det medför.

I många raser börjar man ju dela upp i jakt/bruks variant (smala) och utställningsariant (som ofta blir större och fetare). Helt sjukt enligt mig.”

När Alf var som smalast tänkte vi att han var sjuk men efter koll hos veterinär och med andra ägare så kom vi fram till att han inte var sjuk. En ung växande hund kan hellre vara lite åt det smala hållet än för fet. Alf mådde bra även om han inte var intresserad av mat. Han åt för att han måste.

Det är skönt att han idag tycker om mat (Mush och Acana) och har ökat lite i vikt men han kommer inte att få bli fet. Man vaknar ju inte upp en dag och så plötsligt har hunden gått upp 10 kg. Det kommer smygande och det är viktigt att hålla kolla, känna efter revbenen och se hur hunden ser ut. Då kan man snabbt med små medel korrigera ev fodergiva eller öka motionen så blir hunden aldrig fet.

Samma gäller ju hussar och mattar egentligen, lättare sagt än gjort? 🙂

Det känns som att Alf tycker att det är skönt att gå promenader nu när han slipper ta ansvar. Vi har inte förstått att han inte tyckte om att få gå som han ville (ofta framför oss och nosa) då han antagligen trodde att han behövde ha koll på omgivningen åt oss. Nu när vi promenerar mer kontrollerat så verkar Alf slappna av mer. Han väljer självmant att gå snett bakom å verkar rätt till freds med det. Theo har svårare att hålla sig i kragen 🙂 Som vanligt…