Kategori: Alf och Theos vardag

Jag förstår att inte alla är hundmänniskor eller tycker om hundar. En del vill inte ha husdjur alls och det är ett klokt val om man inte vill ta på sig det ansvaret som ett djur innebär. Ibland får jag känslan att en del undrar hur man kan vilja ha hund, eller hur kan vilja ha mina hundar. Ser man oss bara ibland eller i vissa situationer, t ex när man kommer hem till oss, så kan det så klart se ut som att våra hundar är väldigt ouppfostrade, olydiga och skälliga. Å det är dom. I vissa situationer, framför allt när dom blir uppspelta och glada att folk kommer till oss. Men det finns en helt annan sida till att bo med just Alf och Theo. Den vi som delar vardagen med dom får se.

Att skaffa hund var nog det lättaste beslutet vi fattat. Jag har alltid velat ha husdjur och gärna hund. Husse är uppväxt med hund. Så när det passade in i våra liv och vi kunde lösa dagpassningen så var inte beslutet svårt. Vi ville ha sällskapet och möjligheten att komma ut mer.

Att leva med Alf och Theo innebär för oss att vi får daglig utevistelse i alla väder. Vilket är skönt och inte en börda! Visst kan man sucka lite när det är – 30 och hunden har rännskita men annars är det faktiskt rätt skönt att komma in efter en promenad i hällregn, blåst eller kyla. Då kan man med gott samvete mysa ner sig i soffan.

Vi har alltid glada svansar och glada miner när vi kommer hem, oavsett om vi slängt soporna eller varit på bio. Man kan liksom inte vara ledsen när någon är så glad att se en! Man känner sig viktig och älskad.

Alf och Theo är väldigt närgångna hundar. De gillar att ligga i knä eller så nära de bara kan. Det är skönt när de ligger nära om man är lite frusen eller har lite värk. De fungerar väldigt bra som värmedynor. Att alltid ha någon att klappa, smeka och mysa med, någon som ger pussar och bara finns där ökar välbefinnandet hos människor. Det ökar frisättning av positiva hormoner i kroppen och gör att människor mår bättre. Det kan jag verkligen skriva under på.

Ett av mina intresseområden är att studera kroppsspråk och det som inte sägs med ord. Jag är fascinerad av både människor och djurs sätt att kommunicera utan ord. Det som sker för oss människor helt omedvetet men som sker mycket medvetet och aktivt hos djur, framför allt hundar som lärt sig leva med oss människor och är rätt bra på att tolka oss. Jag kan sitta och bara observera hur Alf och Theo “pratar” med varandra. När vi tränar – hur lyssnar de, vad tar de in, vilka tecken eller ord går dom på, vad ger dom ledtrådar, när tappar de fokus och vad intresserar dom. Kan ha fältstudier hela dagarna hemma! Kostar inget 😀

Att se lyckan i Theos ögon när man tar fram klickern, att se Alfs nos gå igång när han förstår att han ska spåra, att se hur de kan uttrycka sin glädje över saker som ska hända är spännande och gör att jag mår bra. Att se hur de klurar ut svårigheter och lär sig komplicerade trick eller sammansatta kedjor av saker är hur spännande som helst.

Hemma med oss är det lugnt och stilla, våra vardagar består ofta av att Alf flyttar sig mellan säng och soffa och Theo går mellan sängen och uteplatsen, eventuellt ligger han i tygburen en stund också.

De är bra på att vakta, hålla koll, upptäcka vad som är på gång. Jag kan känna mig trygg med att inga inbrottstjuvar kan smyga på oss.

Så det några ser stundvis hos oss, är inte hela vår vardag, eller hela vårt liv. Det är glimtar ur hundarnas liv. Hos oss får hundar vara hundar, de får skälla, visa initiativ till lek eller promenad, de får göra väsen av sig och de får finnas till. Hos oss är inte hundarna en del av inredningen som bara ska “finnas men inte märkas av”. Här är de en del av familjen, lika livliga och lika lata som vi människor. Det kan uppfattas som ouppfostrat men våra hundar får mycket beröm för hur väl hanterade dom är hos t ex veterinären, hur snälla dom är, hur väl dom accepterar nya och konstiga saker. Alf tävlar rallylydnad och kan en hel del kommandon. Men de får även ha en egen vilja, och det är okej för mig. Så om någon uppfattar en situation som ouppfostrat beteende så är det inte säkert att jag ser det så.

Hur är det hos er?