Läste en intressant artikel från häsvärlden där man tittat lite närmare på vad som skrivs i olika forum på Internet. Läs hela artikeln här. Detta gäller i stort sätt alla ämnen på Internet skulle jag vilja säga.
“Forskare från Högskolan i Borås och Högskolan i Skövde har studerat hur frågor om ryttarsäkerhet kommer till uttryck i sociala medier. Projektet visar bland annat hur viktigt det är att diskutera hur vi bedömer information från bloggar, Facebook-grupper och diskussionsforum.
Forskargruppen konstaterar att känslan för hästen ofta är en förvärvad och ”tyst” kunskap, som är svår att förmedla via sociala medier”.
Just det här tror jag är jätteviktigt – att det inte går att förmedla “känslan” man har för sin hund. Då menar jag inte känslan att tycka om sin hund utan “känslan” i hur man hanterar hund, känslan för att studera, läsa av, förstå, analysera och försöka förbättra kommunikationen med sin hund. Eller häst. Nu handlade studien specifikt hur man diskuterar frågan om säkerhet vid hästhantering och ridning.
“I dag skaffar många hästintresserade personer egen häst, trots att de har relativt kort erfarenhet av både hästhantering och ridning. Övergången mellan ridskoleryttare och hästägare sker i många fall efter bara en kort vistelse på ridskolan. Ridskolan har ju för många av oss varit det ställe där säkerhetstänkandet har inpräntats i vårt medvetande“.
Stämmer väl väl in på hundägare också, många familjer skaffar hund utan att ha läst på, förstått vilka rasegenskaper hunden har, utan kunskap sedan tidigare om hundar, utan grundläggande kunskap om hunduppfostran. Man löser problemen efter som så att säga. Behöver inte vara fel, men d finns vissa risker med det.
Internet har ju förändrat mycket i våra liv. Många, ja stora flertalet människor finns i dag på sociala medier som Twitter, Facebook, Instagram, forum, bloggar osv. Här får alla en plats, alla kan skriva om vad de vill, man kan lära av varandra och man kan lära andra. Här blandas nya inom “branchen” med de som har lång erfarenhet, de med utbildning och de outbildade. Allt bara ett klick bort.
“Aktiviteter på sociala medier handlar till stor del om kommunikation och interaktivitet. Användare av sociala medier utbyter snabbt erfarenheter med varandra genom att de läser, söker, skapar, informerar, förmedlar, stödjer och kritiserar.
Mycket av användningen av sociala medier framhålls som positiv, inte minst då vi får tillgång till en stor mängd material och viktig kunskap. Samtidigt finns det många utmaningar. En utmaning handlar om att det kan vara svårt att bedöma olika påståendens tillförlitlighet“.
Källkritik fick jag lära mig om i skolan. Då handlade det om böcker men när jag kom upp på gymnasiet så hade även datorn kommit in i våra liv. Vi fick lära oss att titta på varifrån informationen kommer? Är det en faktastida, en nyhetssida, en privatpersons sida, ett företag osv. Vem skriver och vad har den för kunskap i området? Går uppgifterna att verifiera av andra som har kunskap inom området? EN källa kanske inte räcker för att ett påstående ska ha substans (vara sannolikt), då handlar det ofta om en egen teori eller en åsikt.
“Ett exempel är att inom den engelska ridtraditionen betraktas utrustning som en förutsättning för kontroll och därmed säkerhet. Inom andra ridtraditioner är det snarare förtroendet mellan häst och ryttare som står för säkerheten och utrustning kan i stället ses som negativ. Här kan hätska diskussioner uppstå, när den mer traditionella synen på säkerhet utmanas av alternativa ridtraditioner“.
Känner så igen mig i detta, både från när jag ridit själv och från hundvärlden. Ofta i de två ytterligheterna “snälla” och “dumma”, “köttbulledressyr” och “traditionell skolning” osv. Som motsatser.
“Bland dessa intensiva diskussioner, ställda frågor och givna svar, framkommer det tydligt i vår forskning att många av användarna – både de som ställde frågor och de som kommenterade eller svarade på frågorna – har begränsad erfarenhet av hästhantering och ridning. I vårt material kunde vi se exempel på unga ryttare med unghästar som de skulle rida in själva. Utifrån frågor som ställdes om unghästar och inridning i sociala medier kunde vi utläsa att frågeställarna verkade oerfarna inför en så krävande uppgift. I flera fall framgick att de inte hade hjälp av någon tränare eller annan hästkunnig vuxen.
Flera som skrivit drog paralleller till hur de gjorde med andra husdjur som till exempel hundar, och någon frågade huruvida det var okej att ha hästen inne i köket. Frågorna visade på ganska grunda kunskaper om hästens beteende. De här exemplen illustrerar att diskussionerna i sig kan utgöra en säkerhetsrisk, eftersom det är svårt att skilja de goda råden från de farliga“.
Ja det här är så klassiskt. Många föräldrar vill vara snälla, ge deras barn sin högsta önskan om en egen häst. Med liten, eller ingen, egen kunskap överlåts allt ansvar på barnet för ett djur som kan väga några hundra kilo. Det är så viktigt att vuxna följer med barnen, lär sig och tar ansvar för vilket husdjur det än gäller. jag anser det vara högst oansvarigt att överlämna allt ansvar på ett barn, oavsett kunskapsnivån hos barnet och faktiskt åldern också. Kan en 16 åring som går gymnasiet bedöma och betala för t ex nödvändig veterinärvård?
Läs hela artikeln det kommer fram så mycket kloka saker, bland annat om att många projicerade sin egen rädsla och osäkerhet på hästen, istället för att diskutera sin egen rädsla. Djuren smittas ju i allra högsta grad av våra egna känslor och beteenden. Djur reagerar oftas bara på vad du själv ger ut. Är du lugn, stabil och trygg i en situation så har du mycket lättare att hantera djuret i den situationen. Är du snarare rädd och osäker så kan du skapa osäkerhet hos ditt husdjur också.
“Ridning och hästhantering handlar mycket om tyst kunskap. Det som ofta kallas “en känsla för hästen”, eller mer allmänt “gott hästmannaskap” är kunskap som man förvärvat genom träning och erfarenhet – saker man inte kan läsa sig till.
Att förmedla den här typen av kunskap är en särskild utmaning i sociala medier. Sociala medier ger tillgång till ett hav av information och erfarenheter, men samtidigt är det viktigt att inse betydelsen av att kunna navigera och sålla i informationsflödet. Här står ridskolorna och tränarutbildningarna inför en stor utmaning.
När barn och unga söker kunskap och svar på hästfrågor på nätet – i stället för från ridskolor, erfarna ryttare eller från vedertagna handböcker – borde kanske ridskolorna utbilda eleverna i hur de kan förhålla sig källkritiskt till hästrelaterad information som de når via de sociala medierna“.
Så lätt när man är ny att falla för alla goda råd. Som många andra säger: Googla aldrig på problem/sjukdomar, du har allting! Det finns svar på alla frågor, däremot så får man lika många svar som det finns människor som svarar. Hur ska man i allt detta veta vad som är goda råd och inte? Jag har själv fallit i fällan att lyssna på människor som jag trodde ville väl, när vi skaffade Alf. Det blev tokigt ibland och nu har vi lärt oss att göra om göra rätt. Det kommer säkert hända igen också men jag väljer att gå utbildningar/kurser för utbildade instruktörer där jag ändå vet att personen som förmedlar kunskapen har någon form av belägg för vad den säger.
Det är ett svårt men viktigt ämne. Själv har jag ju denna blogg. Jag är inte utbildad utan skriver utifrån mina egna tankar och kunskapsnivå. Försöker alltid förmedla detta i mina inlägg så ingen misstolkar och tror att jag har någon lösning eller sanning. Själv tycker jag ju att det jag gör fungerar, annars hade jag inte gjort det. Men det fungerar kanske inte för alla andra. Det finns givetvis ett visst bekräftelsebehov i detta. Tänk om någon följer mig, tycker mina råd är goda? Att få positiv bekräftelse på det man skriver kan ju också öka tror på sig själv. Bra eller dåligt?
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"
Loading ...