Kategori: Alf och Theos vardag

Om ni missat det så pågår det ett OS just nu som får mycket TV tid. Idag tävlar Sveriges hoppryttare i laghoppning och går för guldet. Själv har jag slutat se hästhoppning och dressyr pga att jag börjat se hur mycket tvång hästsporten innehåller. Titta på mängden “hjälptyglar” (för vem är det en hjälp?), hårda tag, sporrar och spön, träns och bett x flera och allt detta för att hästen ska “gå i rätt form” och “följa ryttaren”. Ingen hänsyn till DEN hästens form, följsamhet eller välbefinnande. Alla individer har olika variationer av och mängd muskelmassa, sammansättning, anatomi och variationer därefter. Ändå ska de tvingas in i samma form.

Det jag hoppas alla unga ryttare ser och förstår är att i mästerskapssammanhang, då det gäller så mycket, då tar man i mer, hårdare tag osv för att vara bäst när det gäller. Och så kan det väl få vara. Tävling är ändå inte den stora delen av ridtimmar. MEN! Det är inte så här man tränar! Man måste träna avslappning, hjälpa hästen hitta SIN form (inte den form alla hjälptyglar och remmar tvingar ihop), form är något man BYGGER UPP inte något man ensidigt sitter och nöter! All träning som kräver ensidig samling, muskelspänning, samling osv bryter ner och bygger inte upp! Det är variationen i att stretcha och samla många gånger och varierat under VARJE ridpass som bygger upp styrkan, samlingen och minskar skaderisken.

Så i det stora hela så är jag emot djur inom tävlingsvärlden, oavsett sport, gren eller djursort. Tävling är för människor som kan välja det. Inte för djur som påtvingas formen, resorna, omställningarna och tävlingslivet.

Det jag vänder mig emot är inte själva ridandet, som jag inte anser behöver vara skadligt i sig, utan mer att när det kommer ett tävlingsmoment med i spelet så blir risken överhängande att prestation går före relation och kommunikation. Att det riskerar att gå ut över djurens välfärd när det handlar om miljonbelopp och prispengar.

Att rida en häst i form har ju i grunden en god tanke – hästen måste kunna bära upp ryttaren med muskler så att den inte skadar skelett och sliter på leder, ligament. MEN den ridning som till stora delar sker idag är för ensidig och skadlig i många avseenden. Det är viktigare att dra ihop hästens mun med rem för det är ju “pinsamt” med en häst som har tungan utanför när den rids, istället för att ta reda på hur den hästen har det i munnen och vilket behov den har av att kunna ha munnen lite eller mycket öppen.

Jag hade hoppats att alla som köper någon form av “träningsredskap” eller utrustning ska kunna svara på följande frågor för att ens få köpa ut det:

• Vilken funktion har detta verktyg? (T ex hur inverkar detta bett på hästen)
• Vilket problem tränar jag på som gör att jag behöver detta verktyg och det kommer att fungerar?
• Vilka andra alternativ har jag provat?
• Har jag tagit reda på om detta problem har en medicinsk orsak?

Jag blir alltid så ledsen när unga människor, i all välvillja, får en egen häst av sina föräldrar men varken föräldrar eller unge har tillräckliga kunskaper om vare sig hästens behov, ridning, hjälptyglars funktion eller ens nödvändighet osv. Har sett alldelse för många hårt inspända ponnys, med skarpa bett och hackande sporrar då ryttaren inte har koll. Sen slits det och dras och hästen bestraffas för att ryttaren inte kan kommunicera. Har sett sådana skräckexempel som fortfarande ligger i mitt minne – t ex där en vuxen kvinna ska hoppträna men är så jävla rädd själv så hon kastar sig bakåt med hela sin tyngd och sliter stopp på sin häst precis framför hindret. Om och om igen. Hur tror ni den hästens mun mår?! Vet att denna kvinna fortfarande rider och utbildar hästar och det gör så jävla ont att veta. Vet inte hur hon är i dag men förhoppningsvis har någon fått människan på andra tankar. Själv var jag bara ett barn och vågade inte säga nåt men magkänslan sa att det inte var bra. Eller en annan tjej som fick en tävlingshäst (rätt dyr alltså) men som totalt förstörde denna genom att slita stopp, sparka med sporrarna samtidigt och göra hästen totalt förvirrad och förtvivlad (inlärd hjälplöshet). När till och med pappan till slut säger åt henne att vara snällare… Ja fy fan…

Har tack och lov under mina år i hästvärlden haft bra ridkompisar som alla haft en klok inställning till ridning, hästar och etisk hästhållning. Som har värnat om hästen och aldrig varit prestige i att ha så många remmar som möjligt, eller hjälptyglar osv. Tack till alla er!

Men med allt detta sagt så hejjar jag på våra Svenska stjärnor som jag tycker har en mjuk å fin ridstil. Hoppas det går hela vägen!

Själv har jag mina gamla idoler John Withaker (engelsk hoppryttare med hästen Milton på 80-90 talet) och Ulla Håkansson (dressyrdam på över 80 år som tävlar på elitnivå fortfarande) som har en mjuk, fin ridstil utan massa tillbehör. Som till stor del tränar sina hästar utanför arenor och ridhus. Ulla Håkansson förespråkar mycket ridning i terräng och ute i naturen för att bygga upp hästen!

Sen har vi Manolo Mendez som jag hoppas alla ryttare följer på FB. Där har du alla information du behöver om hur du genom att anpassa din ridning till hästens anatomiska natur kan förbättra och stärka upp er båda! Sen finns Anna Stavholm – Relation före prestation med flera.

Sport i alla annan form där människor tävlar mot varandra tycker jag själv är roligt! Härligt med alla svenska medaljer i OS! Grattis till er alla.

(Hundsport kan också ifrågasättas i mycket tycker jag. Hur man tränar och tävlar, vilken “postition” hunden ska ha och om det är anatomiskt och etiskt riktigt eller bara utgår från vad människan anser vara korrekt)