Kategori: Alf och Theos vardag

I Tv serien Djurens hjältar tog Lili Päivärinta hand om en skadad räv. Den togs till veterinär som amputerade benet och sedan fick den bo i ett hägn. Tanken var att den lilla räven skulle komma till en djurpark men den smet och lever nu i frihet. Veterinärsamfundet kritiserar nu Lilis försök att hjälpa det vilda djuret och länsstyrelsen har polisanmält henne med anledning av detta. Länsstyrelsen skriver i anmälan att man bedömer omhändertagandet och amputationen av räven som en inte hänsynsfull behandling av vilt. Räven borde i stället ha avlivats, menar myndigheten och Päivärinta är nu misstänkt för jaktbrott, som kan ge henne böter.

Var går gränsen för att vilja hjälpa ett djur och när det övergår till att djuret får lita i onödan? En svår balansgång. Själv tycker jag att man måste tänka ett varv till när det gäller vilda djur. Om djuret är så skadat att det ej kommer kunna leva normalt efter en kort tids rehabilitering så bör nog avlivning vara att föredra. Vilda djur stressas oerhört i fångenskap, även om tanken och viljan är god. I det här fallet hade jag nog stått bakom veterinärernas bedömning att räven borde ha avlivats istället. Det går ju inte att förklara för ett djur varför och vad man försöker göra för att hjälpa. Även om räven nu lever i det fria igen, oavsiktligt, så betyder det ju inte att livet återgått till det normala. Kan räven jaga lika effektivt? Har den ont? Fantomsmärtor är vanligt hos människor som amputerar och det torde ju inte vara så olikt för en räv. Kommer den kunna hitta en partner? Djur väljer ju ofta bort individer som avviker eftersom biologiskt väljer de, dem starkaste och bästa exemplaren att föröka sig med. Hoppas det går bra för räven i vilket fall.

Läs Lilis egna ord här.

En artikel i Aftonbladet.

I en ny artikel har man studerat varför en del hundar arbetar självständigt eller söker hjälp hos människor. Läs artikeln här (Obs, engelsk text, vill man läsa hela så kostar det pengar).

Hunden skiljer sig från vargen genom att de blev husdjur och utvecklade nya egenskaper, sociala förmågor mot människor.

“För att undersöka om detta beteende beror på uppväxtmiljön tillsammans med människor eller är medfött, testade forskarna 500 närbesläktade beaglar, uppväxta på en och samma kennel under samma förhållanden. Mia Persson, doktorand i etologi, tillbringade tre månader tillsammans med djuren och ytterligare ett halvår med att analysera deras beteenden.

Hundarna fick en och en undersöka en låda där forskarna gömt godis under tre lock. Uppgiften var att skjuta locket åt sidan för att komma åt godbiten, något som alla snabbt löste. Men det mellersta lockat var fastskruvat så att godiset inte gick att komma åt. Det intressanta var nu att se hur hundarna sökte hjälp från Mia, som befann sig i samma rum.

– Det var stor skillnad på hur de reagerade. Vissa uppträdde som vargar och försökte jobba självständigt. Andra var helt tvärtom och kom direkt till mig för att söka hjälp, trots att jag var en helt främmande person för dem.

Mellan dessa ytterligheter fanns de som först försökte själva innan de vände sig till henne. En del sökte först ögonkontakt, andra buffade med nosen för att få hjälp. Tikar och äldre djur var mer benägna att söka stöd.

Mia Persson analyserade sedan betydelsen av hundarnas inbördes släktskap, vilket kan avslöja hur stor den ärftliga komponenten är.

– Vi har visat att det finns en skillnad hos hundarna där vissa är som vargar och andra söker mycket hjälp. Variationen beror till cirka en fjärdedel på skillnader i generna. Resultaten ger en grund att stå på inför nästa steg i forskningen, när vi ska ta reda på vilka gener som styr dessa beteenden, säger hon.

Undersökningen är den första där man i stort sett kan utesluta att beteendeskillnaderna beror på olika erfarenheter av mänsklig kontakt inom hundens familjer, eftersom alla beaglar i studien växte upp på samma sätt. Att söka hjälp och samarbete med människor är därför en egenskap som till stor del är medfödd, men också kan utvecklas med erfarenhet och ålder“. Källa.