En observation

Igår var vi ute och promenerade i det fina vädret. Ute på isvägarna trängs alla i kommunen nu när det är sol och bra temperatur ute. Barnfamiljer, kärlekspar, äldre, yngre och så klart hundägare med sina fyrbenta.

En observation jag kan göra nu, när jag inte har mina egna två att se efter, är att de allra flesta verkar ha problem med koppelgåendet. Hundar som drar fanns överallt. Och alla möjliga varianter hos ägaren att hantera detta: Allt från det klassiska “rycka tillbaka hunden till fotposition” till att bara ha gett upp och låta det vara så = hund drar ägare. Och detta i alla former av utrustning: från vanligt brett halsband till strypkedjor, nosgrimmor och selar. Det verkade gälla för både små och stora hundraser, för både män och kvinnor som hundförare och både hos unga och gamla hundägare.

Varför gör hunden så här? Ja alltså hunden har inte den mentala kapaciteten att förstå att trycket runt halsen beror på ett halsband som sitter fast i ett koppel där det står en människa i andra änden. Den vet helt enkelt inte om att den själv kan påverka över trycket (obehaget) runt halsen. Så i hundens värld har den troligen bara vant sig (accepterat) att den inte kan göra något åt det obehagliga. Den har aldrig kunnat påverka detta utan obehaget runt halsen finns där när man går på promenad och om den ändå inte kan påverka det så gör den just det som hundar gör ändå: vill ta sig fram till intressanta saker, hälsa på folk, nosa, komma vidare, stanna upp osv. Helt omedveten om människans frustration i andra ändan.

Det gör mig ledsen att hundar får gå ett helt liv och tro att det bara ska vara så. Att smärta och obehag bara är en del av livet som den inte kan påverka. Och att hundägare lägger så lite tid på att träna detta. Eller tränar på fel sätt då det inte ger resultat. De som rycker i hunden får ju rycka hela hundens liv = livslång smärta/obehag för det ger inte hunden någon ny insikt! Och de som bara låter hunden dra dem fram lär ju hunden att det är så det går till att gå på promenad. Jag tycker inte att det är rättvist mot hunden att låta det vara så, att inte ge hunden förutsättningar att slippa obehag/smärta vid promenader.

Det verkar onekligen vara ett större problem än t ex hundar som skäller på andra hundar. Det förekom också men inte i lika stor utsträckning som dessa hundar som går och drar i kopplet med olika resultat. Allt från ett mildare obehag (att ha en tyngd bakom sig som man drar fram i sele) till svår smärta (hundar med strypkedja som nästan kvävs och där man ser hur hela halsen dras ihop av den skarpa, smala kedjan).

Tålamod och kunskap. Jag tror det är det som saknas. Tålamodet att träna bort detta. Har hunden dragit halva sitt liv kommer den inte att sluta dra för att man tränat ett par gånger och det gått bra. Man måste hålla i träningen, varje promenad. Det hunden upprepar lär den sig så för varje gång den lyckas dra så fortsätter inlärningen av det “felaktiga” beteendet.

Kunskap. inte många hundägare verkar ha hittat bra sätt att få bukt med dragandet. Till sist tar en del till allt märkligare “hjälpmedel” som egentligen bara ytterligare skapar stress/mer obehag hos hunden, som i sin tur kan öka på risken för nya eller andra beteendeproblem. Och så är man i en ond spiral.

Gällande tålamodet har jag en webbföreläsning om hur man kan träna och förstå sig själv när frustrationen tar över och man inte tänker klart längre. Det kan vara en hjälp för en del. Välkommen att se den, du hittar den i menyn ovanför och bokar via hund@echosierra.se

Vi har själv varit där. Alf drog rätt mycket i början men vi hittade en metod som funkade bra. Varje gång kopplet var spänt stannade jag. Med spänt koppel! (det är hela poängen med övningen så dra inte tillbaka hunden så kopplet blir löst får då faller själva inlärningsfunktionen). När Alf tog minsta steg mot mig så berömde jag och vi fortsatte framåt. I början tog det väl ett par steg så var kopplet spänt igen. Stanna. Vänta ut. När han tog ett steg mot mig och kopplet slakade fortsatte vi framåt. OBS! Viktigt att inte vänta för länge som att hunden ska komma i fot position. Det är för avancerat i början. Man kan lära in det också men då måste man göra det i mindre sekvenser. I detta fall handlade det endast om att jag ville ha en hund som gärna får röra sig i kopplets längd men inte dra. Det tog oss två veckor med denna metod, och då menar jag på v a r j e promenad (inte bara ibland när vi hade tid). Sedan dess drog han inte mer på promenader. Däremot kunde han ju dra när han fick vittring på vilt men eftersom han var jaktras så var det ok för mig om vi gick på ett spår. När jag lockade med honom och vi fortsatte promenaden så drog han inte. Denna metod funkar kanske inte för alla, men kan vara värt att prova. Men då måste du vara medveten om ditt eget beteende!

  1. DU får inte dra tillbaka hunden så att kopplet slakar, då tappar hela övningen sin fuktion
  2. Minsta lilla rörelse hunden gör som får kopplet att slaka (trycket släpper) ska belönas med rörelse åt det håll hunden vill gå. Även om det innebär att hunden rusar fram i kopplet igen och du får stanna. Och stanna. Och stanna. Det är upprepningen av att alltid stanna när det blir spänt som ger inlärningen.
  3. Du får inte bli arg/frustrerad på hunden och ropa, gorma, dra eller rycka. Då faller hela inlärningssituationen.
  4. Upprepning, upprepning, upprepning. Alla som promenerar med hunden bör göra på samma sätt för att inlärningen ska gå så snabbt som möjligt.
  5. Snällast mot hunden om den drar är ju att ha en sele så att musklerna kring nacke/hals + strupe och andra känsliga delar inte tar skada.
  6. Byter man från en sele till en annan, ett halsband till ett annat kanske man får börja om med övningen, då det för hunden är en ny situation. Men det bör gå mycket snabbare att lära in samma igen.

Sen undrar jag hur mycket som egentligen handlar om att hunden har tråkigt på promenaden? Om den inte får nosa (sett flera som släpade i väg hunden så den aldrig fick stanna å nosa) och hundägaren är fullt upptagen med annat (mobiltelefon, prata med någon den går med) så blir ju promenaderna bara transport. Transport är inte naturligt för hunden. Att bara vandra, lite planlöst. Den har behov av att få följa med och utforska omgivningen, vilket den gör med nosen till största del.

Jag tycker man ska försöka avsluta sin promenad i en positiv anda. Om inte annat för sin egen skull. Din frustration, om det var en sån där skitpromenad med dragkamp eller utfall, så är risken stor att du redan inför nästa promenad bygger upp din frustration igen. Så försök avsluta alla promenader med något positivt innan ni går in, om så bara utanför porten eller sista 10 m innan ni kommer hem. Ett fint fotgående, lite trickträning, bus eller följa john. Gör bara något som får er att skaka av den där “konflikten” som var. Hur mycket du än tänker att hunden ska bannas “så att den lär sig till nästa gång” så har de ingen som helst effekt. Hunden kan helt enkelt inte lära sig med tidsglappet “till nästa gång”. Hunden är mer här och nu. Så låt inte din frustration sprida sig eller bli uttdragen. Det är det inte värt varken för dig eller din hund. Ni blir båda olyckliga av det. Ni är värd bättre!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Ökad välfärd i hundträning – Force-free army supporter!

Force-FreeArmy

Stöder ditt företag, din förening eller din blogg modern och etisk hundträning utan tvång, bestraffningar och står upp för djurens välfärd i all hantering och träning? Gå med i rörelsen!

Klicka här.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Vad menas egentligen med etiska träningsmetoder?

Som med alla begrepp kan det bli lite svårtolkat ibland eller så menar vi olika saker med samma begrepp. Här är ett försök att ge en viss förklaring till varför jag väljer att jobba med etiska träningsmetoder och inte traditionella.

Etik är en teoretisk och kritisk reflektion över moralen. Etik behandlar också frågorna om vad som utmärker en god handling och vad som kännetecknar en god människa.

När det kommer till människans relation till djur, oavsett djurslag, är etik, alltså att kritisk reflektera över det man gör, oerhört viktigt. Djuren har ingen egen mänsklig röst, de kan skrika sig hesa (visa med hela sitt kroppsspråk hur illa de mår) utan att en del djurägare lägger märke till det. Vår mänskliga förmåga att (över) analysera och tolka enligt våra egna ramar och övertygelser av vad djuren vill säga med sitt beteende kan slå så oerhört fel.

Idag vet vi, med forskningens hjälp, att ord som alfahannar, alfarullningar, konkurrens om ledarskapet osv är fullständigt felvridna och överanvända begrepp hos den vanliga djurägaren. Trots det så verkar det mycket svårt för en del att överge, alltså att kritiskt granska sitt eget förhållningssätt och sina egna övertygelse, dessa gamla myter och villfarelser.

Att arbeta etiskt är att hela tiden välja att utvecklas, att tänka nytt, att följa med, ta till sig och ja, det kräver ju en viss mänsklig arbetsinsats. Det är ju mycket lättare att hävda att ”jag har gjort så här i 40 år och det har fungerat” än att faktiskt titta på sin bästa kompis (djuret då) och se vilka konsekvenser mitt agerande får.

Vi behöver inte analysera, försöka förstå vad hunden tänker och hur den ”tar varje chans till att manipulera sig till eller överta ledarskapet”. Det räcker med att vi börjar observera våra djur. Att obeservera betyder att utan föregående tolkningar bara se vad som faktiskt händer, hur djuret reagerar, vilket kroppsspråk det visar, vilka konsekvenser det får för fortsatt handlande. Men få djurägare tar sig den tiden, det är ju så klart lättare att bara gå på sina egna inre föreställningar om vad djuret tänker och så agerar jag på det. Istället för att ta den långa omvägen att ”fråga” (= observera) och ”lyssna” (= ge djuret möjlighet att kommunicera med dig istället för envägskommunikation från din sida).

Idag vet vi att däggdjur har samma stress- och smärtsystem som människor. De reagerar precis som oss på stressfaktorer i omgivningen, där är du som djurägaren den största faktorn, och det kan få depression, panikångest och stresspåslag som blockerar det logiska tänkandet och möjligheten till uppmärksamhet och inlärning. Att i detta skede då försöka ”slå in kunskapen” i en given situation (då djurägaren anser att djurets beteende är ”felaktigt”) skulle de flesta människor hålla med om vore inte bara helt meningslöst utan också grymt, oetiskt, omoraliskt och kanske till och med sadistiskt?

Att jobba med positiv förstärkning, som är en modern träningsmetod, med alla slags djur handlar inte om ett system om belöning och bestraffning. Det baseras inte på folktro, myter eller 40 år gamla ”erfarenheter”. Positiv förstärkning baseras på beteendevetenskap, psykologi och etik där ödmjukhet och förståelse för djuren som tänkande och kännande varelser tas med i beräkningen.

Det blir liksom viktigt att ta med dimensionen att vi människor måste tänka oss för i vår hantering av våra älskade djur. Deras välbefinnande är uteslutande ett resultat av den relation vi bygger upp med våra djur, en relation som kan vara konfliktfylld, hotfull och skrämmande eller en som kan vara stabil, vänlig och tillåtande.

Det finns de som använder tvång i sina repertoarer och lägger till en klicker och kallar det klickerträning (vilket det inte är, det bryter mot två av fyra grundförutsättningarna för att jobba med klickerträning). Andra kan använda hot och smärta i sina träningsmetoder samtidigt som de belönar under träning och kallar detta för belöningsbaserad träning (vilket det givetvis inte kan vara eftersom hot och smärta som tillfogad ”stänger av” eller ”blockerar” annan inlärning långt efter att hoten/smärtan försvunnit).

Ett mycket enklare sätt att träna på är att förstärka önskade beteenden och hantera oönskade utan hot, smärta eller våld. Du behöver inte låtsas vara tankeläsare eller hundviskare utan koncentrera dig på själva inlärningen.

Du jobbar med att aningen träna djuret eller hantera situationen. Hantera gör du genom att planera och ligga ett steg före gällande omgivningen så att hunden eller djuret inte får en chans att självbelöna sig med ett oönskat beteende mellan träningstillfällena. Du fokuserar alltså inte på att bestraffa hunden om så skulle ske, utan du har redan tänkt ut och agerat i förväg genom att t ex stänga en dörr till ett rum, ha koppel på hunden på promenader så den inte kan springa iväg eller rymma ifrån dig osv. Du kan avbryta en hunds oönskade beteende utan att använda fysisk bestraffning eller hot.

Att jobba med etiskt förhållningssätt innebär att lära sig att läsa av djurets kroppsspråk efter bästa förmåga och uppmärksamma tecken på stress och uppvarvning för att anpassa träningen till en nivå där hunden lyckas.

Eftersom forskning kan förändra kunskap och teorier eller vår förståelse av tidigare kunskap är det viktigt att hålla sig uppdaterad och vara beredd att ta till sig det nya. Det kräver förstås också både intresse och viss egen insats.

Några exempel på vad som kan bli konsekvenserna om man väljer att använda bestraffning och hot (att rycka i koppel, fysiskt manipulera, trycka eller med våld hantera djurets kropp, att ha ett hotfullt tonläge eller kroppsspråk osv)

  • Utan perfekt timing, hårdhet och upprepning förlorar bestraffningen sin tänkta funktion och blir inget annat än misshandel
  • Djuren lär sig att undvika den som bestraffar för att kunna göra det beteendet ifred istället
  • Bestraffningar kan lätt skapa livslånga, känslomässiga trauman (som i sin tur blockerar nyinlärning)
  • Bestraffningar ökar produktionen av stresshormoner som kan leda till upphetsning och aggressiva beteenden
  • Djuren vänjer sig vid bestraffning, vilket gör att bestraffningen måste bli tuffare och tuffare för att ha samma effekt…
  • Det finns många, många fler biverkningar men redan här bör en frisk människa förstå skillanden mellan etiska metoder och traditionella träningsmetoder

Och kom ihåg, det som kan verka harmlöst, att med ord ”skälla på hunden lite” eller ”visa sin besvikelse med rösten” kan ha den största negativa inverkan. I en studie fann man att kor stod ut med att till och med bli slagna med en spade vid matning utan att sluta äta helt, men när bonden med rösten var arg och upprörd på dem åt dom inte mer. Det vet ju de flesta människor redan: att bli utsatt för psykisk råhet ger värre ärr än någon som fysiskt är hårdhänt.

Att jobba med förstärkning är ingen lättsam ”låt hunden göra som den vill träning”. Det kräver att alla hundens beteenden möts av konsekvenser (dock inget som har med bestraffning att göra), att tränaren ser djuret som individ och möter den där den är. Som tränare tar du på dig en guidaden roll och hjälper djuret istället för att motarbeta dem med bestraffningar, som inte ger mycket i lärande syfte. Då ger du ditt djur livskvalité.

Källor att läsa mer ifrån:
Per Jensens bok Djurens beteende (och hans andra böcker förstås)
Turid Ruugas bok om Lugnande signaler
Emelie Larhams manifest om Progressiv reinforsment training.
Anders Hallgrens bok om Alfasyndromet

Citat

Bara ca 10 % av hundträning handlar om särskilda beteenden, som sitt, ligg eller kom. De andra 90 % av hundträning handlar om att få din hund i en sinnesstämning där han är villig och förmår att ge dig uppmärksamhet och lära sig.

– Jane Killion (Fritt översatt av mig själv från engelska till svenska)
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Nu börjar det hända saker i hundträning!

Något väldigt stort har hänt i hundtränarvärlden.

AVSAB eller American Veterinary Society of Animal Behaviour är vad experter refererar till när det kommer till djurbeteenden inom forskning. Alla rekommendationer som görs av amerikanska veterinärer bör bland annat komma härifrån.

AVSAB har i många år haft rekommendationen att använda positiv förstärkning till den mån som går och i andrahand följa med aversiva metoder (Aversiva metoder = där man jobbar med någon form av obehag mot hunden). Tränare som använde aversiva metoder bröt alltså inte rekommendationerna om de använde elchockar, stackelhalsband, stryp eller retrieverkoppel. Nu är det alltså inte så längre.

AVSAB har kommit med ny standard: man rekommenderar nu att enbart positiva metoder används för all hundträning, inklusive hur beteendeproblem behandlas.

Inte en dag för tidigt enligt mig!

Här diskuterar hundtränaren Zak George det: https://youtu.be/bkulCnZpQMU

Om AVSAB: https://avsab.org/about/

Saker AVSAB kommit fram till: https://avsab.org/resources/position-statements/

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Gratis kurs om hur känslor påverkar inlärning hos djur

Jag har anmält mig till en gratis kurs på engelska om hur känslor påverkar inlärning och träning hos djur. Superintressant. Fyra korta filmer med bra innehåll från en som forskar på just detta – en etolog.

Gå in och anmäl dig du också. Fram till 27/1 bör du kunna se filmerna. Via facebook. https://illis.se/en/emotions-learning-training-videos/

Jag hoppas alla som har ett husdjur eller är i närheten av djur ser detta! Så viktigt att ha förståelse för och kunskap om:

Core Affect Scale

Hur du framkallar de positiva känslorna som möjliggör inlärning hos djur, och hur du ökar djurens motståndskraft mot saker som oundvikligen behöver genomföras men som är obehagliga.

Hur du bygger en god relation med ditt djur

Hur rädslor fungerar och hur du hanterar dem

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Forskning om hur hundar upplever att få skäll

Genom att skaffa husdjur tar vi också på oss ansvaret för att de ska få det så bra som möjligt. Äntligen börjar man studera hur djuren faktiskt har det hos oss människor. Vi vet till exempel att för barn som ofta får skäll hemma, så kan det ha skadliga effekter på barnets självkänsla och utveckling. Om någon trodde att det var annorlunda för husdjur, läs nedan.

Oavsett om det handlar om att försöka hålla hunden borta från soffan eller något annat kan det tära på tålamodet och många hundägare kan känna sig frestade att skälla på sina hundar för att tillrättavisa dem. Samtidigt som de allra flesta troligen känner i maggropen att det inte är en bra idé. Och den känslan är rätt, en studie visar nämligen att bestraffning av din hund kan resultera i “långsiktiga negativa effekter på hundens mentala tillstånd”. Resultatet visar att hundar som tränats med bestraffning och skäll mådde sämre jämfört med de hundar som tränats med belöningsbaserade metoder, både på kort och lång sikt.

De hundar som tränas med bestraffande metoder (som alla handlar om att orsaka obehag hos hunden i tro att det lär hunden något) uppvisade mer stressrelaterat beteende. Det syntes även på deras kroppshållning samt att de hade högre nivåer av kortisol efter ett träningspass. De var även mer pessimistiska.

Ett portugisiskt forskarteam undersökte 92 hundar, däribland 42 valpar som deltagit i belöningsbaserad hundträning och 50 från träning med en mer avskräckande stil. Forskarna gjorde bland annat filminspelningar av hundarna under träningspassen samt tog salivprov, dels i samband med träning och dels när hundarna var hemma med sin ägare för att mäta kortisolnivåerna. Forskarna använde även bilder från träningspassen för att titta efter stressrelaterat beteende och studera hundarnas humör. De fann att hundar som fick aversiv träning hade högre kortisolnivåer, även när de var hemma. Detta jämfört med hundar som genomgick belöningsbaserad träning.

När de en månad senare testade hundarna i att hitta en skål med godis bland tomma skålar som luktade korv fann de att de hundar som hade genomgått den belöningsbaserade träningen letade sig snabbt fram till de skålar som innehöll godis. Den andra gruppen hundar inte var lika angelägen om att utforska rummet för att hitta godbitarna.

Bestraffning kan ge bestående men

Slutsatsen som presenterades i tidningen bioRxiv var att avskräckande och bestraffande metoder kan ge bestående skada på hundarnas psyke.

Här får vi helt enkelt alla tänka till. Vi skäller ju en del på Theo när han får sina utbrott (stressrelaterat garanterat) och bara tokskäller åt till synes ingenting. Till slut hjälper inget annat än att ropa att han ska sluta. Han blir som blockerad… Det är ju synd om honom men vi har inte lyckas hitta något som lugnar ner honom. Han har ju en historia före han kom till oss. Vi har provat Adaptil och div kurser och träningar för att få honom att stressa av. Han är även kastrerad i det syftet. Men han har sin ADHD vad det verkar. Han skäller även när han blir lycklig och glad, t ex vid trickträning.

Källa: Science Alert

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Att anpassa mig

Vi har satt ytterligare ett mål som vi ska nå i höst – men vi vågar inte uttala det än. Ni vet så man inte jinxar det 😉

Det handlar om en ny nivå, att våga testa mer än vad man tror vingarna bär. Efter snart 15 år med tax (och hund för den delen), så känner jag mig fortfarande som en nybörjare. Kan vi? Borde vi? Går det?

Grabbarna kan och vill, men jag inser att när vi tränar så behöver JAG anpassa mig, inte bli frustrerad. Nu har det blivit väldigt tydligt hur mycket äldre dom blivit, i sinnet, i kroppen men inställningen är detsamma: Va roligt att vi gör något tillsammans!

Så blir lite frustrerad över mig själv som har lite för bråttom, som tror att bara för att de kunde detta tidigare så kan vi bara “bygga vidare” men det går inte längre. Vi måste börja från början, visa mer (då Alf snart är döv och inte hör kommandon) och göra om. Små steg. Shejpa. Men det går! Sakta. Framåt!

Alf hör också dåligt så han verkar inte märka klickern längre. Har bytt till en klicker med hårdare ljud som han verkar höra än så länge.

Världens bästa grabbar!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Mindre och mer

Ibland söker jag igenom bloggen på saker jag skrivit om tidigare, vad vi gjorde då och vilka bilder och filmer som finns. Kollar att länkar å så funkar. Märker att det blir allt mer av vardagslivet och allt mindre om hundträning generellt. Har predikat i många år om etisk hundträning, dvs att träna och lära hunden utan nyp, ryck i koppel, skrik, “kickar” eller andra orättvisa metoder. Är glad och stolt över det jag ändå förmedlat. Jag har så klart ingen aning om någon läst det eller tagit till sig – men jag hoppas och tror att det kan ha påverkat någon, en endast hundägare. I så fall har det varit värt det. Jag har i alla fall infomrerat alla som hittat till bloggen om att det finns andra, bättre, metoder som bygger på inlärningspsykologi, etik och forskning – istället för någon enskild gurus “erfarenhet” och “egna metoder” som de tycker “fungerar”. Fungerar för vem?

Jag orkar inte längre ta alla diskussioner med människor om hur, varför, vad osv. Märker även att det skett en förändring på det stora hela där fler och fler börjar reagera mot metoder som bygger på bestraffning, korrigering osv istället för på inlärning.

För i slutändan: Jag tror inte att någon som skaffar hund gör det för att de vill vara elaka mot hunden. Jag tror inte någon som använder metoder som bygger på bestraffning och korrigering är medveten om hur det blir för hunden. Det utgår från människans perspektiv och hur vi vill “rätta till” beteenden som vi inte gillar.

Så skaffar du hund och vill lära den saker, och träna på saker – fråga dig själv: Om jag agerar så här, vet jag att hunden uppfattar varför det sker, vad jag vill och hur påverkar det vår relation? Vilken känsla skapar du hos hunden inför att vara i närheten av dig? Utgå ifrån:

  • Hunden gör aldrig något för att “jävlas” med dig, den vet inte hur man gör det
  • Hunden gör fel för att den inte vet vad som förväntas av den eller så är förväntningarna för höga mot vad hunden klarar av
  • Hunden kommer att prestera väl och vill göra rätt – om den får förutsättningar att göra det
  • Hunden är din vän – hur behandlar du dina vänner?

Däri ligger grunden till att välja etiskt förhållningsätt som bygger på forskning.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"