I många diskussioner jag hamnar i eller lyssnar på så hör jag alltid följande påståenden:
“låt hela himlen ramla ner över hunden om den...”
“du måste ta hunden i ögonblicket och bli riktigt arg på den så den förstår”
“Jag blir jävligt arg på hunden men i rätt sekund“.
Varför tycks det så viktigt att bli arg på sin hund? Vad i ilskan är det man vill förmedla? Med största sannolikhet så är det enda man uppnår ett obehag eller en förskräckt hund. Det känns som att ilskan/bestraffningen endast har effekt för den som bestraffar/är arg.
Alternativet är att man ser till att undvika situationer där hunden kan göra “fel” eller ställa till det. Om hunden tuggar på skor – se till att hunden alltid har tuggben och hjälper inte det ställ undan skorna alt använd kompostgaller eller annat för saker den inte får tugga på tills beteendet försvunnit.
Om hunden stjäl mat – lämna inte mat framme. Ställ in maten i kylen, i ett skåp eller på en höjd där hunden inte kommer åt.
Att bli arg är en mänsklig känsla men man måste inte agera på den. Man kan bli arg, pausa och tänka och agera utifrån en inlärningssituation -vad vill jag lära hunden? Lär hunden det! Belöna när hunden går ut ur köket, när hunden backar i från skorna, när hunden gör det du vill att den ska göra.
Med det sagt så vill jag inte påstå att jag aldrig blir arg på mina. Vi har vår akilleshäl som är Theos skällande. Ibland lessnar jag å ropar åt honom att vara tyst. Han lyssnar inte på något annat hittills. Vi ska så klart träna bort detta och jag biter mig i tungan många gånger för att inte ropa och avleder istället. Det jag menar är att vissa verkar använda ilskan som något bra i hundträningen, vilket jag inte tycker det är. Det är ett misslyckande från MIN sida varje gång jag ropar åt Theo.
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"