Så har det gått två månader. Redan. Det känns som igår. Sträckte ut handen i soffan igår och skulle klappa Alf och klia Theo. Dom är här men ändå inte. Dom finns, men så långt borta.
Blir det lättare? Ja faktiskt. Jag saknar Alf och Theo, men just nu saknar jag inte allt med hundlivet. Vi plockar upp de sista bajshögarna som tinar fram nu när snön smälter. Det saknar jag inte. Att slippa ordna med hundvakt hela tiden då dom inte kunde följa med på allt. Det saknar jag inte. Men jag saknar DOM. Varje dag. Men livet går vidare, jag vet att dom har det bättre där dom är idag och vi kommer att ses igen. Jag vet det.
