Vi har senaste tiden pratat om hur det blir den dagen vi kommer måsta ta beslutet att låta båda eller någon av dom somna in. Man känner sig hemsk som tänker tanken men samtidigt är det viktigt att vara realistisk som djurägare. Det är inte okej att låta djuren lida för våran skull. Det svåra är att veta när det är dags.
Alf är ju fysiskt sett i god form. Enl veterinärundersökningen förra sommaren är han i god kondition, inga blåsljud på hjärtat, fin päls, inga problem med ögon eller öron. Däremot är han ju förändrad i sitt sätt. Han kan börja skaka ibland, han uppträder förvirrat ibland (stressat), han får panik när han lämnas ensam (ibland bara när vi går på toaletten och han inte ser oss). Han vill helst bara ligga i soffan i vårt knä. Han kan sova bort hela dagarna utan att gå ut.
Theo är ju livsglädjen själv i sinnet. Han älskar allting vi hittar på och vill vara med över allt. Han är en duracellkanin med överskottsenergi och lätt övervikt. Han gillar livet som gårdshund och få vara ute. Han har en konstaterad förträngning i korsryggen sedan några år tillbaka. Det har gett honom några episoder då han får så ont att han inte kan kissa/bajsa. Nu är det två år sen vi var till veterinären sist för ryggen men idag blev han sämre igen.
Det började på morgonen. Kl 06 var han som vanligt och gick ut för att kissa. Men under dagen låg han helt stilla i sin bädd från kl 11-15. Han kom inte när jag lockade med skinka, han kom inte springande när jag öppnade dörren (vilket han alltid gör) så jag förstod att det var något. Jag fick honom på benen och han gick runt lite, drack lite och gick ut och kissade och bajsade (löst). Hoppades att det skulle hålla sig så men nu på kvällen så gick han ut och kissade och sedan skrek han till. Vill inte röra sig. Då jag inte vill lyfta i honom när han har så ont så hämtade jag hundburen som han själv gick in i. Bar in honom. Nu ligger han där i på en filt.
Vi får se hur läget är imorgon. Om han inte blivit bättre får vi ringa veterinären. Är det samma som tidigare så hjälper en spruta Bupac och sedan en vecka metacam. Skulle det vara något annat, ja då får vi se utgången. Han är 8 år och skulle hans liv bli mer begränsat än nu (får inte gå långpromenader eller leka med andra hundar) eller om det krävs många undersökningar eller sövningar då är vi nog redo att låta honom somna in i så fall. Tanken gör ont men han skulle inte ha någon livskvalite kvar.
Sen har vi diskuterat det där med hur den andra hunden skulle reagera om den ena inte längre fanns. Alf som är “dement”, skulle han klara att bli ensam? Skulle han bli ännu mer orolig och rädd? Och Theo som älskar sin Alf, härmar allt han gör och går efter honom, hur skulle han ta det att kompisen inte längre kom hem? Är det bästa att låta dom somna in tillsammans? Alf är 11 år. Men det känns fel att avliva en hund som inte visar tydlig att livskvaliten och livsglädjen inte finns där längre. Alf är glad så länge vi är hemma med honom, vilket vi är hela tiden nu med anledning av föräldraledigheten. Han kan få riktiga busryck och när vi ligger i soffan tillsammans suckar han nöjt. Theo tar sitt uppdrag som gårdshund på största allvar och håller borta fåglar, grannar och andra från gården!
Ja hur ska man tänka? Kommer det någonsin känns som det rätta beslutet?
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"
