Nu kokar internet igen, denna gång är det kostnaderna för djursjukvården som diskuteras. Toppen tycker jag! Vi ska diskutera och ha högt till tak. Det jag däremot reagerar på är att det mesta i inläggen är så onyanserat negativt.
Debatten handlar om:
– Orimligt höga veterinärvårdskostnader
Här har försäkringsbolag gått ut med hur många % ökningar man ser på veterinärvårdskostnader och att denna smäll får tas av försäkringsbolagen. De i sin tur höjer premierna som drabbar den enskilda. Djursjukhusen hävdar att det är pga att kunskaperna och metoderna utvecklas vilket gör att kostnaderna ökar.
Här skulle jag vilja tillägga att en stor kostnad tas av den enskilde. Trots försäkring så är det ofta både fast och rörlig självrisk vilket innebär en stor egenavgift för djurägaren. I alla fall vid första besöket.
Här kan man lätt glömma bort om man vill vara kritisk, att nya undersökningar också kan innebära mindre lidande för djuret. Idag kan man t ex göra titthålsundersökningar/operationer som är mindre ingripande än då man förr var tvungen att öppna husdjuret. Rehabiliteringen för husdjuret blir desto kortare med en titthålsoperation än en öppen en. Om man gör fler titthålsoperationer idag kan det ju vara just på grund av att detta innebär en säkrare bild över hur något ser ut men ändå ger kort rehab efteråt. Nu är jag ingen expert på veterinärvård men jag tror och tänker ändå att man utvecklar bättre metoder som ska vara mindre ingripande även för våra husdjur.
– Onödiga undersökningar
Här går debatten ibland så långt så man kallar det djurplågeri där husdjuren utsätts för onödigt lidande. Här är det väl en självklarhet att man inte ska utsätta djuret för ingrepp eller undersökningar om det inte behövs. Men här lägger jag då större tilltro till att en veterinär, som utbildat sig för att hjälpa djur, faktiskt har detta med i sitt övervägande – är ingreppet till större nytta än skada?
Själv har jag bara stött på veterinärer där vi har kunnat resonera. Där veterinären har lagt fram fynden dom hittat när vi kom in (akut) och vad dom tror det kan vara. Sen har vi fått veta olika alternativ och övervägande som lett till att vi tillsammans har kunnat fatta ett bra beslut för djuret. I vårt fall har vi avstått från undersökningar, som veterinären bedömde skulle ge lite information och kunna förvärra tillståndet och samtidigt skulle troligtvis fynden ändå inte påverka behandlingen. Så om man kan prata med sin veterinär bör man väl kunna komma fram till något gemensamt beslut som känns bra för alla?
– Går vi för ofta eller för sällan till veterinären med våra husdjur?
Ja här verkar det vara skilda meningar. En del påstår att vi går för ofta till veterinären med våra husdjur, för småsaker, får dyra fakturor och onödiga undersökningar.
I andra fall menar man att en viss grupp har ökat hos veterinären men att många avstår med hänvisning till att man inte har råd, alltså underlåter man att se till att husdjuret får nödvändig vård och kanske lider i onödan. Detta är brottsligt i Sverige.
Varje djurägare måste ju själv bestämma och vara uppmärksam på hur djuret mår. De kan ju inte tala med oss så man måste tolka beteenden eller fysiska funktioner själv. Här kommer självfallet våra olikheter som människor in. En del går till läkare för varje minsta sår eftersom små sår kan orsaka blodförgiftning medan andra väntar så länge med att gå till läkaren så att huvudvärken man lidit av visat sig vara en nu oåterkallelig hjärntumör. Vi kan kritisera varandra för de val vi gör. Eller så kan vi försöka hjälpa varandra och öka kunskapen och respektera valen vi gör. Man känner ändå sin hund bäst själv vill jag påstå.
– Hur mycket ska man utsätta sitt husdjur för? När är det nog?
Denna fråga kommer aldrig ha ett “rätt” svar. Precis som jag skrev ovan har vi olika referensramar och olika bedömningar för oss själva när vi tycker “nog är nog”. Kritiken är ofta att husdjuren, som trots allt lever kortare liv än oss, ska slippa onödiga undersökningar/operationer/mediciner under sitt korta liv. Det ska då vara mer humant att avliva. Har hört folk säga “jag skulle aldrig låta min hund/katt/whatever leva på mediciner resten av sitt liv, då skulle jag hellre avliva”. Jag förstår tanken men mediciner behöver ju inte betyda lidande, det kan ju betyda fri från lidande.
Youtubeklipp på hundar i rullstolar (som inte är vanligt i Sverige) brukar tas upp i dessa sammanhang. Lider dom eller inte? Visar dom livsglädje eller är det bara ett förmänskligande? Ja här har vi också olika åsikter.
Själv drar jag gränsen vid livsglädje. Så länge jag ser livsglädje och kämparlust och husdjuret har möjlighet att utöva aktiviteter på sin egen nivå som ändå ger tillfredsställelse, skulle jag låta dem få fortsätta leva. Att de inte längre kan göra det dom tidigare har älskat, eller är stelare/har ont i perioder betyder inte att de saknar livsglädje eller kan leva ett gott liv. Men när det onda tar över, när man ser att de lider då måste man fatta det tyngsta beslutet.
Några argumenterar att en hund som inte längre klarar av att göra det den älskar ska få somna in. Så om en vallhund t ex inte längre kan valla pga skada/sjukdom så har den alltså inte längre något liv att leva för. Jag skulle själv inte vara så snar i min bedömning. Jag tror en hund kan få ett tillfredsställande liv med andra aktiviteter också. Sen finns det säkert undantag och här är vi också olika i vår bedömning. En del tycker det är djurplågeri att vallhunden får leva som “sällskapshund” eller “pensionerad vallhund” medan andra inte gör det.
Jag tycker det är jättebra att man diskuterar de kostnader som veterinärvården ändå utgör. Är det skäliga? Vad beror det på? Vem betalar? Vem vinner på detta? Är de nödvändiga?
Men i de debattartiklar jag läst verkar allt så onyanserat och det är svårt att veta vem man kritiserar. Vad ska den enskilde husdjursägaren göra? Sluta betala? Inte gå till veterinären? Avliva? Jag tror inte att en veterinär slutar göra sina etiska bedömningar för att man väljer att jobba åt ett visst företag. Veterinärer har ju sin utbildning.
Jag väljer att ha förtroende för de veterinärer som gått en lång utbildning och har etiska förhållningssätt och djurets bästa i sinne. Känner jag mig inte trygg med en bedömning så skulle jag ta en second opinion, vilket vi gjorde med Alfs tumör. Vi fick olika besked men kunde diskutera och gjorde sedan valet att genomföra operationen. Nu är Alf helt fri från tumören och det sår som den orsakade.
Och eftersom Evidensia djursjukvård verkar så hett kritiserat i dessa debatter så kan jag säga att jag är nöjd med deras omhändertagande av våra hundar när vi har behövt det. Deras veterinärer har förklarat och resonerat med oss. Jag har varit trygg med att de gjort det bästa för mina hundar. Om kostnaderna varit skäliga? Det kan inte jag som enskild uttala mig om. Jag har betalat och varit glad. Försäkringsbolaget har tacksamt nog gått in och hjälpt oss med det mesta kostnaderna. Vi fick ta kostnaden för Alfs kastrering själva eftersom försäkringsbolaget ej ansåg det helt motiverat av diagnosen. Men vi och två olika veterinärer var överens om detta och eftersom det var en hormonpåverkad tumör såg jag inget alternativ. Nu mår Alf jättebra och har inga men eller några nya tumörer.
Jag kommer att fortsätta ta mina hundar till djursjukvården när jag tror att dom behöver det. Jag kommer att ta kostnaden också men hoppas ju att den är skälig! Jag kommer fortsätta diskutera med veterinären om vad som bör göras, vad som kan göras och vad som är nödvändigt att göras.
Är tacksam att vårt försäkringsbolag har GRATIS telefonrådgivning kvällar och helger med veterinär. Det har vi tyvärr varit tvungna att utnyttja men också fått kloka råd och kunnat diskutera vad vi ser och vad vi tror. Vi har inte behövt åka in akut – vilket varit det enda jag velat veta – är det här akut eller är det något som kan gå över? Är ju en hönsmamma med hundarna och kan bli otroligt nojjig att det är något allvarligt. Som när Theo hade ätit min blodtrycksmedicin. Då fick jag veta att den mängd och den sort han fått i sig inte var farlig men vi skulle ju ändå hålla honom under uppsikt. Han mådde prima 🙂 Sen i somras så blev han ju halt igen och vägrade sätta ner vänster bakben. Eftersom han har diskbråck sen i januari vart jag ju livrädd att något med ryggen var fel. Men vi gick igenom hur han kändes, såg ut och hur han reagerat. Vi kunde avvakta. Han blev bra inom en timme igen. Så kanske hade han trampat på nåt vasst? Ja så här kan man hålla på fram och tillbaka. Vad är rätt och vad är fel? Det blir ju så svårt när dom inte kan tala om, svara på frågor osv.
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"
