Det startade som en blogg om taxarna Alf och Theo och deras vardag, som sedan har utvecklats till ett företag ECHOSIERRA HUND som erbjuder hundträningstimmar, webbföreläsningar, videocoachning och sorgesamtal via video, allt på vetenskaplig och etisk grund
Att förebygga, ligga steget före, inte låta hunden gå in i affekt
= att undvika att hunden blir känslomässigt okontaktbar pga starka störningar och fysiska reaktioner inom hunden som får den att reagera. Det finns en stor risk att även du själv agerar i affekt när beteendet eskalerar.
Att försöka påverka ett beteende “under tiden” det pågår kan vara ineffektivt beroende på hur starkt hunden har reagerat. Det kan även vara så att hunden är i väldigt intensiv lek och du får inte hundens uppmärksamhet (t ex om den har rustat fram till en annan hund). Utan hundens uppmärksamhet kan du inte påverka överhuvudtaget.
Pratar vi korrigeringar så fungerar det endast om de kommer exakt när hunden utför beteendet som är tänkt att korrigeras, men vi människor har ofta dålig timing och korrigeringen behöver vara rätt anpassad, för liten korrigering och hunden slutar inte, för stor och hunden kommer att reagera mycket kraftigare och riskerar bestående känslomässiga skador. Korrigeringar talar heller inte om för hunden vad den ska göra istället. Vi kan heller aldrig veta vad i situationen som hunden uppfattar att den korrigeras för, vilket kan vara något annat än vi själva tänkt oss.
I stunden ligger vårt fokus ofta någon annanstans, ofta på aktiviteten vi höll på med, och vi kanske inte hade någon plan för detta oförutsedda som skedde och hunden är inte mottaglig för våra signaler. När vi agerar i stunden blir vår respons ofta inte mer konstruktiv än “Sluta! Du gör fel!” – två begrepp hunden har svårt att relatera till.
Hundar har betydligt svårare att kontrollera sina impulser i stunden än vad människor kan ha. De vet helt enkelt inte att något var ett “felbeteende” – de agerade utifrån sitt hundperspektiv där beteendet var meningsfullt för dem. Beteenden har alltid en funktion och ger oss information. Beteenden = Information.
Ju oftare vi uppmärksammar felbeteenden desto större är risken att vi faktiskt förstärker dem. Så om samma situation ofta upprepar sig och vi reagerar på samma sätt så kan vi alltså motverka vårt eget syfte.
När vi hanterar oönskade beteenden i efterhand blir det inget annat än en försenad tillrättavisning. Hundar kan inte koppla ihop en tillsägelse med något som redan varit. Tillsägelsen får i värsta fall formen av en bestraffning för något nytt – det som pågår just nu då husse eller matte signalerar att de är arga, i lindrigaste fall tar hunden inte åt sig då den inte förstår kopplingen.
Du riskerar också att din försenade tillsägelse påverkar hundens vilja till samarbete med dig. Är din tillsägelse väldigt hård så skadar det även relationen till dig – du blir helt enkelt någon som är obehaglig för din hund.
Det bästa tillfället för att angripa problembeteendet är alltså innan det sker eller precis när det är på gång
Hundägare som har “lättsamma” hundar jobbar förebyggande, är uppmärksam på det som sker runt om och hundens små signaler på att den uppmärksammar något och är på väg att reagera. För vissa hundägare är det så naturligt att vara uppmärksam på sin hund att de inte ens är medveten om att det är något de gör – med träning blir det mer ett sätt att vara än något du gör.
Håll ett lite extra öga på hunden även när du är upptagen i något, observera de små signalerna – då hinner du uppfatta om någonting är “på gång”.
Ta tag i det oönskade beteendet i “förbifarten” genom en beröring/smekning, en uppmärksamhets-signal och belöning, genom ögonkontakt och kroppsspråk osv. Gör ingen grej av det.
Behåll ditt eget lugn och förhåll dig objektivt till situationen och antingen rikta om hundens fokus, avbryt det ni höll på med eller ta er därifrån. Kom ihåg att hundens beteende alltid är logiskt i hundens värld. Ju fler gånger hunden får chansen att göra det oönskade beteendet desto större risk är det att det återupprepas. Därför kan vi jobba med att hitta andra vägar där beteendet vi inte vill se byts ut mot något annat.
Hjälp hunden att göra rätt i situationen i stället för att tala om att den gör fel. Du bevarar den positiva känslan hos hunden och tappar inte samarbetet.
Ge hunden en uppgift att göra som alternativ – att avleda ett påbörjat oönskat beteende mot något annat som blir mer hjälpsamt.
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"
Utbildningen Hundkojan är fortfarande under uppbyggnad då jag jobbar heltid och går en utbildning på halvfart via Umeå Universitet. Tiden räcker inte till allt roligt man vill göra så jag hoppas ni håller ut och följer med när det är klart!
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"
Igår var vi ute och promenerade i det fina vädret. Ute på isvägarna trängs alla i kommunen nu när det är sol och bra temperatur ute. Barnfamiljer, kärlekspar, äldre, yngre och så klart hundägare med sina fyrbenta.
En observation jag kan göra nu, när jag inte har mina egna två att se efter, är att de allra flesta verkar ha problem med koppelgåendet. Hundar som drar fanns överallt. Och alla möjliga varianter hos ägaren att hantera detta: Allt från det klassiska “rycka tillbaka hunden till fotposition” till att bara ha gett upp och låta det vara så = hund drar ägare. Och detta i alla former av utrustning: från vanligt brett halsband till strypkedjor, nosgrimmor och selar. Det verkade gälla för både små och stora hundraser, för både män och kvinnor som hundförare och både hos unga och gamla hundägare.
Varför gör hunden så här? Ja alltså hunden har inte den mentala kapaciteten att förstå att trycket runt halsen beror på ett halsband som sitter fast i ett koppel där det står en människa i andra änden. Den vet helt enkelt inte om att den själv kan påverka över trycket (obehaget) runt halsen. Så i hundens värld har den troligen bara vant sig (accepterat) att den inte kan göra något åt det obehagliga. Den har aldrig kunnat påverka detta utan obehaget runt halsen finns där när man går på promenad och om den ändå inte kan påverka det så gör den just det som hundar gör ändå: vill ta sig fram till intressanta saker, hälsa på folk, nosa, komma vidare, stanna upp osv. Helt omedveten om människans frustration i andra ändan.
Det gör mig ledsen att hundar får gå ett helt liv och tro att det bara ska vara så. Att smärta och obehag bara är en del av livet som den inte kan påverka. Och att hundägare lägger så lite tid på att träna detta. Eller tränar på fel sätt då det inte ger resultat. De som rycker i hunden får ju rycka hela hundens liv = livslång smärta/obehag för det ger inte hunden någon ny insikt! Och de som bara låter hunden dra dem fram lär ju hunden att det är så det går till att gå på promenad. Jag tycker inte att det är rättvist mot hunden att låta det vara så, att inte ge hunden förutsättningar att slippa obehag/smärta vid promenader.
Det verkar onekligen vara ett större problem än t ex hundar som skäller på andra hundar. Det förekom också men inte i lika stor utsträckning som dessa hundar som går och drar i kopplet med olika resultat. Allt från ett mildare obehag (att ha en tyngd bakom sig som man drar fram i sele) till svår smärta (hundar med strypkedja som nästan kvävs och där man ser hur hela halsen dras ihop av den skarpa, smala kedjan).
Tålamod och kunskap. Jag tror det är det som saknas. Tålamodet att träna bort detta. Har hunden dragit halva sitt liv kommer den inte att sluta dra för att man tränat ett par gånger och det gått bra. Man måste hålla i träningen, varje promenad. Det hunden upprepar lär den sig så för varje gång den lyckas dra så fortsätter inlärningen av det “felaktiga” beteendet.
Kunskap. inte många hundägare verkar ha hittat bra sätt att få bukt med dragandet. Till sist tar en del till allt märkligare “hjälpmedel” som egentligen bara ytterligare skapar stress/mer obehag hos hunden, som i sin tur kan öka på risken för nya eller andra beteendeproblem. Och så är man i en ond spiral.
Gällande tålamodet har jag en webbföreläsning om hur man kan träna och förstå sig själv när frustrationen tar över och man inte tänker klart längre. Det kan vara en hjälp för en del. Välkommen att se den, du hittar den i menyn ovanför och bokar via hund@echosierra.se
Vi har själv varit där. Alf drog rätt mycket i början men vi hittade en metod som funkade bra. Varje gång kopplet var spänt stannade jag. Med spänt koppel! (det är hela poängen med övningen så dra inte tillbaka hunden så kopplet blir löst får då faller själva inlärningsfunktionen). När Alf tog minsta steg mot mig så berömde jag och vi fortsatte framåt. I början tog det väl ett par steg så var kopplet spänt igen. Stanna. Vänta ut. När han tog ett steg mot mig och kopplet slakade fortsatte vi framåt. OBS! Viktigt att inte vänta för länge som att hunden ska komma i fot position. Det är för avancerat i början. Man kan lära in det också men då måste man göra det i mindre sekvenser. I detta fall handlade det endast om att jag ville ha en hund som gärna får röra sig i kopplets längd men inte dra. Det tog oss två veckor med denna metod, och då menar jag på v a r j e promenad (inte bara ibland när vi hade tid). Sedan dess drog han inte mer på promenader. Däremot kunde han ju dra när han fick vittring på vilt men eftersom han var jaktras så var det ok för mig om vi gick på ett spår. När jag lockade med honom och vi fortsatte promenaden så drog han inte. Denna metod funkar kanske inte för alla, men kan vara värt att prova. Men då måste du vara medveten om ditt eget beteende!
DU får inte dra tillbaka hunden så att kopplet slakar, då tappar hela övningen sin fuktion
Minsta lilla rörelse hunden gör som får kopplet att slaka (trycket släpper) ska belönas med rörelse åt det håll hunden vill gå. Även om det innebär att hunden rusar fram i kopplet igen och du får stanna. Och stanna. Och stanna. Det är upprepningen av att alltid stanna när det blir spänt som ger inlärningen.
Du får inte bli arg/frustrerad på hunden och ropa, gorma, dra eller rycka. Då faller hela inlärningssituationen.
Upprepning, upprepning, upprepning. Alla som promenerar med hunden bör göra på samma sätt för att inlärningen ska gå så snabbt som möjligt.
Snällast mot hunden om den drar är ju att ha en sele så att musklerna kring nacke/hals + strupe och andra känsliga delar inte tar skada.
Byter man från en sele till en annan, ett halsband till ett annat kanske man får börja om med övningen, då det för hunden är en ny situation. Men det bör gå mycket snabbare att lära in samma igen.
Sen undrar jag hur mycket som egentligen handlar om att hunden har tråkigt på promenaden? Om den inte får nosa (sett flera som släpade i väg hunden så den aldrig fick stanna å nosa) och hundägaren är fullt upptagen med annat (mobiltelefon, prata med någon den går med) så blir ju promenaderna bara transport. Transport är inte naturligt för hunden. Att bara vandra, lite planlöst. Den har behov av att få följa med och utforska omgivningen, vilket den gör med nosen till största del.
Jag tycker man ska försöka avsluta sin promenad i en positiv anda. Om inte annat för sin egen skull. Din frustration, om det var en sån där skitpromenad med dragkamp eller utfall, så är risken stor att du redan inför nästa promenad bygger upp din frustration igen. Så försök avsluta alla promenader med något positivt innan ni går in, om så bara utanför porten eller sista 10 m innan ni kommer hem. Ett fint fotgående, lite trickträning, bus eller följa john. Gör bara något som får er att skaka av den där “konflikten” som var. Hur mycket du än tänker att hunden ska bannas “så att den lär sig till nästa gång” så har de ingen som helst effekt. Hunden kan helt enkelt inte lära sig med tidsglappet “till nästa gång”. Hunden är mer här och nu. Så låt inte din frustration sprida sig eller bli uttdragen. Det är det inte värt varken för dig eller din hund. Ni blir båda olyckliga av det. Ni är värd bättre!
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"
För den oinvigde hundägaren, som kanske har sin första jakthund och vill lära sig av mer erfarna jägare hur man tränar sin hund så vill jag här hjälpa till att klargöra några saker.
Det förekommer fortfarande en del tvång inom jakthundsträning, främst kanske vardagslydnadsmoment som inkallning och i fågelhundsjakten (apportering).
Nedan är exempel på hur man beskriver olika moment och hur de lärs in. För en nybörjare kan det vara svårt att skilja ut vari problemen ligger med dessa sätt eftersom det varvas med “ge beröm” och “det innebär så klart inte slag”. Jag anger inga källor på detta då jag inte vill hänga ut någon eftersom jag utgår från att ingen vill sin hund illa, men bygger sina antaganden på gamla sortens skola och sin egna mångåriga erfarenhet – vilket inte betyder att det är vetenskapligt. Längst ner finns mina kommentarer.
Tvångsapportering innebär att man genom att tillfoga hunden obehag (ofta smärta) tvingar den att greppa och hålla apportföremålet. Förr ansågs det vara det enda sättet att få en pålitlig apportering. För att metoden skall lyckas krävs en mycket skicklig förare, annars blir resultatet knappast ett glatt samarbete mellan förare och hund. En mjuk hund kan ha stora svårigheter att mentalt återhämta sig från denna sorts träning, om föraren av misstag driver den för långt.
Lägg en halslänk runt hundens hals. Det är mycket viktigt att den hamnar ovanför struphuvudet! Ställ dig grensle över hunden med ett par, tre fingrar innanför den tätt sittande halslänken och kommendera Apport samtidigt som du försiktigt pressar apporten mot hundens framtänder och vrider åt halslänken med ett bestämt grepp. Gör du detta riktigt, kommer hunden att gapa. För direkt in apporten på plats i hundens mun och släpp efter på halslänken i exakt samma ögonblick.
Hunden ska förstå att den slipper obehaget så fort apporten är på plats i munnen. Då kommer den snart att hugga apporten frivilligt när den känner greppet i halslänken och hör apportkommandot. Nästa steg blir då naturligtvis att enbart ge apportkommando, men genast vrida åt halslänken om hunden inte genast tar apporten.
Som du säkert för länge sedan kommit på det klara med är apportkommandot inte en vädjan till hunden, utan en order som ska lydas direkt och som helst aldrig ska behöva upprepas.
Man kan med fördel spontanträna valpen (man får absolut inte tvångsträna valpen – valpen är inte tillräckligt hård för att tåla en sådan träning) och därefter tvångsträna den som vuxen om spontanträningen går åt helvete. Man kan knappast göra tvärtom, en tvångstränad hund som det går åt helvete för mister hela sin spontanitet (och vill aldrig apportera mer). Spontanmetoden bygger på hundens spontana vilja att apportera.
Innan du påbörjar dressyrarbetet, bör du se till att hunden är väl rastad och motionerad, det bidrar till att hunden blir mera uppmärksam inför dressyrträningen.
Att få hunden att komma på inkallningsorder kan vara besvärligt. Det är i hög grad en tillitsfråga och det är därför viktigt att hunden är glad och känner trygghet att komma till föraren. Ge hunden ett namn och använd det när du kallar på den. Använd namnet så fort du har fått hem hunden. När hunden kommer tillbaka till föraren efter inkallning, belönas den med mycket beröm.
Att få hunden att sitta, övas med hunden i koppel. Kommandot är “sitt”, samtidigt som man med höger hand drar lätt uppåt i kopplet och trycker med vänster hand lätt på hundens bakkropp.
Kom ihåg att ge beröm.
Att få hunden att gå fint, övas med hunden kopplad. Kommandot är ” gå fot “. Hunden skall under denna övning gå med huvudet jämsides med förarens vänstra knä. Håll kopplet i höger hand och låt remmen löpa löst genom vänster hand. .
Med kommandot ” gå fot ” börjar man att gå framåt. Starta med vänster ben först. Det hjälper hunden. Om hunden kommer för långt fram, ett snabbt ryck i kopplet och ge samtidigt kommandot, ”fot”. Prata lugnt och uppmuntrande med hunden. Ge beröm.
Att lära hunden att ligga övas med hunden i koppel. Föraren kommenderar ”sitt” går ett steg framåt och lägger sig på knä framför hunden. På kommandot ”ligg” görs ett ryck rakt framåt och nedåt med kopplet. På så vis tvingas hundens framparti och huvud nedåt.
BERÖM ALDRIG: hunden under själva liggövningen. När hunden har legat en stund, försök att få den att sitta. Först därefter skall den BERÖMMAS; När hunden har tränats ett tag, börjar du använda tecken. Sträck höger arm upp i luften och kommendera samtidigt ”ligg”. När hunden har legat en liten stund, gå så till sidan av hunden, så att du står med vänster knä jämsides med hundens huvud. Kommendera därefter ”sitt”. När hunden sitter. SKALL DEN BERÖMMAS RIKLIGT.
När dessa övningar är grundligt inlärda, fortsätter man med samma övningar, men utan koppel. Kom ihåg att det är de små dagliga lektionerna, som till sist ger det bästa resultatet.
Hunden kan inte resonera, utan reagerar uteslutande på minne och vana. Om det uppstår problem eller om hunden vill lura föraren, gå tillbaka i dressyren steg för steg.
FÖRSÖK aldrig att fånga hunden, du klarar det inte. Spring aldrig efter hunden. Spring hellre åt motsatt håll. Eventuellt kan du gömma dig. Låt alltid hunden komma till dig.
Hunden sitter ” på plats” och har halsband och koppel på. Kopplet läggs på marken och ”låses” genom att du sätter en fot på det. Ta apportbocken i höger hand, samtidigt som du med vänster hand fattar om hundens överläpp. Hunden kommer då att öppna munnen och i det ögonblicket placeras apportbocken i hundens mun. Se upp så att läpparna inte kommer i kläm och att apportbocken blir placerad bakom hörntänderna. När apportbocken är på plats kommenderas ” håll fast”, samtidigt som du eventuellt klämmer lätt om käkarna på Hunden. Beröm och straffa – allt efter omständigheterna. När hunden på kommandot ”apport” viligt öppnar munnen och själv håller apportbocken, skall den läras att Gå/springa med apportbocken i munnen. Detta gör man genom att ta hundkopplet i vänster hand, för att få höger hand fri. Man kommenderar så ”spring” eller ”fot” och Hunden skall då springa respektive gå vid sidan av föraren, med apportbocken i munnen. Hjälp eventuellt till med att stödja apportbocken med höger hand. GLÖM INTE ATT BERÖMMA! När hunden efter hand har lärt sig betydelsen av ordern ”apport” har man nått så långt, att hunden själv ska ta apportbocken. Det kan vara en fördel att börja med att hunden tar apportbocken från handen och först när den har insett meningen, lägga apportbocken på marken. Utgångspositionen här är densamma som under punkt 1. Kom ihåg att aldrig öka tempot. Skulle det uppstå problem, gå tillbaka i dressyren, eftersom felet oftast är att man gått fram för snabbt eller fuskat litet. Avlämningen, sker sittande ” på plats “. Låt hunden sitta en liten stund med apportbocken i munnen. Det ger en bra avslutning. Höger hand räcks ned framför hunden och på kommandot ”loss”, skall hunden släppa apportbocken. Först när dessa grundläggande övningar är befästa, kan man låta hunden apportera riktigt vilt.
Uttalande
Missuppfattning
Vetenskapen säger
För att metoden skall lyckas krävs en mycket skicklig förare, annars blir resultatet knappast ett glatt samarbete mellan förare och hund. En mjuk hund kan ha stora svårigheter att mentalt återhämta sig från denna sorts träning, om föraren av misstag driver den för långt.
Att använda tvång i träning kräver skicklig förare annars kan det ge mental påverkan på hunden.
Det är väl i sig rätt att påstå att en skicklig förare krävs för att korrekt använda tvång/våld i sin träning annars blir det ju bara misshandel. Men vetenskapen säger ju att den negativa påverkan på hunden sker oavsett – det handlar ju om själva tvånget som orsakar den skadad – pga inre stress, fysisk påverkan och skadad relation. Denna inställning till andra levande varelser med tankar och känslor är ju ur etisk synvinkel förkastlig. Att människan tar sig rätt att använda en annan individ, med tvång, till sin egen vinning är oetiskt. Hunden har instinkter som är så starkt nedärvda att de ändå, trots att människan har denna hårda syn på sin överhet, kommer utföra sitt jobb. Detta kan av människan tolkas som att hunden tycker om denna typ av träning, eller inte tar skada. Detta är ytterligare missuppfattningar. En hund tycker inte om, och behöver inte, denna typ av hantering. En levande individ, oavsett art, kommer aldrig bli 100 % pålitlig i något beteende – det finns alltid omständigheter som i vissa fall blir starkare än ditt intränade beteende. Det är människans val att hantera djur, som inte kan välja sin människa eller livsstil, på detta sätt. Det finns bättre, mer etiska och framför allt mer effektiva sätt att träna hund på!
Hunden ska förstå att den slipper obehaget så fort apporten är på plats i munnen. Då kommer den snart att hugga apporten frivilligt när den känner greppet i halslänken och hör apportkommandot.
Att hunden frivilligt kommer greppa apporten.
När man jobbar med tvång finns ingen frivillighet. Att hunden greppar en apportbock handlar om undvikandebeteende – den fokuserar endast på att undvika smärtan i halsen och inte jobbet med apporten. Det sker ingen inlärning genom att korrigera och tillfoga smärta – det leder bara till undvikandebeteenden. Inlärning sker genom att hunden får upprepa det den gör rätt om och om igen med belöning som för hunden är attraktivt.
Som du säkert för länge sedan kommit på det klara med är apportkommandot inte en vädjan till hunden, utan en order som ska lydas direkt och som helst aldrig ska behöva upprepas.
Att ge order till en hund som ska åtlydads direkt utan att ifrågasättas och aldrig upprepas.
Det är en annan levande varelse vi pratar om. Om vi människor tror att vi kan tvinga en hund till 100 % säker lydnad misstar vi oss. Eftersom det är en levande varelse och du jobbar med tvång/smärta så jobbar du med rädsla (hunden blir rädd för den som tillfogar smärtan). Det kommer alltid finnas någonting som hunden är mer rädd för än dig – och därmed inte lyda dig i alla lägen. Men om du jobbar med relation och tillit byggd på positiv förstärkning kommer hunden i större utsträckning söka ditt stöd och din hjälp i framtida situationer eftersom du har en positiv betydelse i hundens ögon, istället för att undvika dig av rädsla.
(man får absolut inte tvångsträna valpen – valpen är inte tillräckligt hård för att tåla en sådan träning)
Att en hund ska tåla tvångsträning.
Ingen hund är tillräckligt hård för att tåla en sån träning. Och just att man använder ordet “tåla” anger ju att det är en metod som går ut på att göra skada. Här kommer också etiken in – vi kan välja att träna på sätt som skadar hunden, vi kan välja att träna på sätt som ger hunden glädje och positiva känslor inför det arbete som ska göras och som framför allt inte skadar hunden varken mentalt, psykiskt eller fysiskt.
Att lära hunden att ligga övas med hunden i koppel. Föraren kommenderar ”sitt” går ett steg framåt och lägger sig på knä framför hunden. På kommandot ”ligg” görs ett ryck rakt framåt och nedåt med kopplet. På så vis tvingas hundens framparti och huvud nedåt.
Att hunden måste tvingas ner i positionen ligg.
Hunden kan tränas att ligga utan att med smärta dras framåt. Kedjehalsband eller stryphalsband orsakar i många fall skador både på kort och lång sikt kring hals, nacke, kotor som senare kan visa sig som beteendeproblem och aggression.
Att få hunden att komma på inkallningsorder kan vara besvärligt. Det är i hög grad en tillitsfråga och det är därför viktigt att hunden är glad och känner trygghet att komma till föraren. Ge hunden ett namn och använd det när du kallar på den. Använd namnet så fort du har fått hem hunden. När hunden kommer tillbaka till föraren efter inkallning, belönas den med mycket beröm.
Att tillit byggs upp genom beröm när hunden gör rätt.
Har man i övrigt jobbat med tvång/smärta har man redan skadat tilliten och relationen! Hunden kommer inte känna glädje kring dig utan osäkerhet – ger du beröm idag eller kommer du ge mig smärta? Att berömma en hund är i sig bra men i det här fallet har berömmet endast betydelsen “du slipper tillfälligt smärtan” och därmed ingen positiv betydelse i form av “JA! Där gjorde du rätt, mer av det, här kommer belöningen” som också kopplas till dig som hundtränare – att du blir en resurs för hunden som den kan lita på och ta hjälp av.
När dessa övningar är grundligt inlärda, fortsätter man med samma övningar, men utan koppel. Kom ihåg att det är de små dagliga lektionerna, som till sist ger det bästa resultatet. Hunden kan inte resonera, utan reagerar uteslutande på minne och vana. Om det uppstår problem eller om hunden vill lura föraren, gå tillbaka i dressyren steg för steg.
Att små, korta lektioner ger bäst resultat. Att hunden vill lura föraren och då gör man om på samma sätt.
Det första är i sig korrekt – korta lektioner ger bättre resultat än att tjata ut tills hunden är för trött. Den senare delen är ett missförstånd i två steg: Hunden kommer inte försöka lura sin ägare, den har ingen sådan drivkraft – hundar gör bara det som lönar sig, det den har lärt sig sedan tidigare (genom upprepning). Om hunden inte gör det ägaren vill så fortsätter man på samma sätt. Här bör man ju istället fundera på varför hunden inte har förstått? Kan det vara inlärningsmetoden som är problemet? Idioti är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Ju fler gånger hunden gör fel och får korrigering så ökar man egentligen på inlärningen av just det felaktiga beteendet – det hunden gör ofta (även om det är fel) kommer den att göra mer av eftersom det upprepas. Lägger du upp träningen så att hunden lyckas i upp till 8 av 10 repetitioner så kommer hundens minne och vana blir då att göra rätt!
Beröm och straffa – allt efter omständigheterna.
Att det går att kombinera belöningar och bestraffningar.
Att jobba med både ock är motsägelsefullt i sig. Dessutom vet vi att smärtcentrat/bestraffningscentrat i hjärnan övertrumfar belöningscentrat. Bestraffningscentrat blockerar alltså belöningscentrat – där själva inlärningen befästs genom att belönas för ett önskat beteende.
Det finns fler saker att kommentera i detta men jag hoppas du fått en bild av hur du kan “se igenom” träningsupplägg som inte är baserat på vetenskap även om de använder belöning, beröm och tillit som ord.
Så fort ord som tvång, dressyr, lydnad, ledarskap finns med brukar jag dra öronen åt mig och vilja veta mer om hur dessa begrepp används.
Du vill säkert din hunds bästa, du får goda råd av andra, som haft hund längre än dig med goda jakter bakom sig. Så klart kan vi lära oss massor av människor med erfarenhet – men glöm inte bort att vetenskapen ger god vägledning i vilken väg som ger den bästa inlärningen och bygger en god grund för er framtida karriär som jaktteam. Det är ett teamarbete ni ska uppnå. Inlärning sker genom att upprepade gånger göra rätt och få belöning för det. Relationer byggs upp av positiva kontakter utan hot, skrämsel, tvång eller smärta.
Det är bättre att ha en hund som med självförtroende gör fel, än en hund som inte vågar fatta beslut på grund av rädsla av att göra fel.
Boktips för den som vill jobba belöningsbaserat med just fågelhundsträning/apportering är: Apportering till vardags och fest: Du hittar den här. Du kan också läsa mer om klickerträning och olika begrepp här.
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"
Jag tänkte försöka förklara begreppet jag använder för de metoder som jag lär ut: vetenskapliga, på ett kortfattat sätt. Ett lite fyrkantigt försök att förklara som jag hoppas gör att du kan lita på det jag lär ut.
Studier och forskning om (dägg)djurs beteenden sker inom många områden som t ex etologi,psykologi, biologi, sociologi, beteendeforskning och neurovetenskapen. Det vi lär oss om djurens beteende, biologi och neurologiska funktioner stämmer till stor del även för oss människor. Både människor och djur har medfödda funktioner för inlärning och följer samma principer.
Man ska kunna ställa fem krav på vetenskap:
Vetenskap är ett förhållningssätt, där man alltid är beredd att kreativt och kritiskt ompröva nuvarande “sanningar”, uppfattningar och metoder
Det ska tydligt framgå vem som ställer frågan
Kunskaper och metoder ska presenteras på ett sådant sätt att de kan ifrågasättas
Kunskaper och metoder ska kunna förkastas, d.v.s. förklaras ogiltiga
Vetenskapliga undersökningar kräver öppenhet genom en fullständig redovisning av hur man har gått tillväga (d.v.s. metoden) och vad man har kommit fram till (d.v.s. resultaten).
Enligt Nationalencyklopedin (NE, 2008) är vetenskaplig verksamhet eller forskning ett systematiskt och metodiskt inhämtande av kunskap inom ett visst område genom att man samlar in och klassificerar data, gör observationer och experiment eller tolkar och analyserar tillgängligt material för att sedan kunna dra generella slutsatser och formulera resultat.
Vetenskaplig grund handlar om att utgå från resultat från vetenskapliga studier som forskare har bedrivit. Man måste sedan tolka resultaten för att kunna använda dem på ett fungerande sätt i det egna sammanhanget.
Beprövad erfarenhet handlar om professionell, gemensam kunskap som är utvecklad, prövad och dokumenterad över tid och av flera. Den växer fram ur praktiska erfarenheter som diskuteras, delas, prövas, dokumenteras och kritiskt granskas.
Mycket forskning syftar till att ta reda på hur världen fungerar. Annan forskning syftar till att vägleda våra handlingar.
Jag läste ett tänkvärt citat som jag inte vet ursprunget på:
Fakta är information minus känslor En åsikt är information plus erfarenhet Okunskap är en åsikt som saknar information Och dumhet är en åsikt som ignorerar fakta
okänd
Poängen är just det: vetenskap är inte en åsikt. Vetenskap är inte en enskild persons erfarenhet eller världsbild. Det är många människors, årslånga arbete med att studera, samla information, bygga experiment och tolka resultat samt upprepa detta för att kunna dra så säkra slutsatser som möjligt, utifrån det man hittills vet och kan utforska. När metoder och instrument förfinas och utvecklas sker också stora framsteg inom forskningen. T ex har möjligheten till att ta bilder av hjärnan medan individen upplever saker gjort att förståelse för hur våra hjärnan är uppbyggda tagit stora kliv framåt.
Ingen vetenskap är beständig. Vetenskap utvecklas hela tiden: Det vi trodde oss veta för 100 år sedan, som kanske fortfarande låter logiskt, kan ha motbevisats eller kanske har det funnits en korrekt grund men pga grova instrument har tolkningarna blivit skeva eller felaktiga. Gör man om samma studier med dagens teknik och metodkunskap kan man få tydligare och mer samstämmiga resultat, som tillsammans med annan information ger en ny förståelse för ett fenomen.
Vi tolkar inte heller världen neutralt genom våra sinnen. Vår uppfattning om omvärlden påverkas av vår egen sinnesstämning, våra fysiska och psykiska förmågor och vår förförståelse (tidigare inlärningshistoria). Det innebär att jag har färdiga glasögon på mig när jag ser, hör, uppfattar, tolkar och tror på det flöde av konstant information som översköljer mig varje dag.
Mina glasögon kommer att påverka:
Om jag uppfattar informationen som hotfull eller vänlig
Vilken information jag söker och finner
Vilken information jag väljer att följa
Osv…
Ta med den här informationen också när du tränar med din hund. Vad har din hund för inlärningshistorik? Har den fått lära sig att världen är hotfull eller vänlig? Det kommer att färga din hunds inlärningsförmåga på liknande sätt som det gör för oss människor. Lever hunden med ett konstant stresspåslag, litet eller stort, så kommer det att påverka och minska dennes förmåga till nyinlärning.
Du har rätt till din egen åsikt, men du har inte rätt till dina egen fakta.
Engelskt uttryck
När det kommer till inlärning så handlar det inte om vilken metod som funkar eller inte, däremot visar forskning att vissa metoder fungerar effektivare (positiv förstärkning) och andra (aversiva/tvångsinslag) har mycket fler negativa biverkningar (som du kan läsa mer om i länken längst ner i inlägget), däribland mycket som faktiskt bromsar eller blockerar själva inlärningen – vilket är en motsatt effekt mot vad man som tränare är ute efter. Därför är metoder som bygger på enbart positiv förstärkning (utan inslag av tvång, hot eller våld) med frivillighet och möjlighet att kommunicera tillbaka till människan mycket mer effektiva.
Det betyder att det också fungerar att lära hundar saker genom att antingen jobba med bestraffningar, eller att vara så kallad ”balanserad” tränare som jobbar med både belöningar och bestraffningar. De kommer också att lära sina hundar saker MEN vad de tränarna inte är medvetna om är just bieffekterna som den typen av träning ger. Där de negativa bieffekterna i själva verket försvårar för just inlärning och utvecklandet av friskt tänkande hos hunden, där den blir bra på problemlösning.
En hund som hela tiden har höga krav på sig, med låg eller ingen egen kontroll (där människan är styrande i alla moment) kommer att ha mycket sämre utvecklade förmågor gällande problemlösning, möta nya saker och att få inlärningen att fästa bättre, behållas längre och generaliseras till nya situationer. Det kan också leda till att du får en hund som till slut, pga att den känner hopplöshet i att inte kunna påverka sin situation, stänger av vilket kan tolkas som att du har en lydig eller väluppfostrad hund när hunden egentligen är i ett allvarligt psykologiskt tillstånd av inlärd hjälplöshet. Många hundar lider i onödan av ägarens val av träningsmetoder, vilket inte syns utanpå hunden (om man inte är mycket skicklig på att observera och se hundens allra minsta signaler).
De biverkningarna finns alltså inte när det gäller positiv förstärkning. Om man då tror att positiv förstärkning handlar om att ”strunta i” när hunden gör fel, att det är någon slags ”låt gå” metod så stämmer inte det. Det är aktivt, medvetna och uträknade handlingar från tränarens sida när man väljer att ignorera ett oönskat beteende, när man väljer att hantera ett oönskat beteende och när man väljer att jobba med att motbetinga oönskade beteenden. Det kräver dock en del kunskap för att kunna göra detta. Och det är här de ”balanserade” tränarna går bet när de börjar lägga in bestraffningarna i syfte att kontrollera och/eller ”få bort” oönskade beteenden – det visar på kunskapsluckor. Ur hundens synvinkel blir det en stor osäkerhet och frustration kring att inte veta när belöning finns och när bestraffning kommer. Det leder till ett konstant stresspåslag, stort eller litet är individuellt för varje hund.
Vad är positiv träning?
Positiv träning är säkrare, mer effektiv och mer pålitlig än aversiv träning (träning som innehåller tvång och korrigeringar), när den lärs ut med god teknik. Att lära sig positiv förstärkning är också lättare för hundägare och gör hundträningen roligare för alla inblandande. Det vi gör i beteenden har en självförstärkande effekt på beteendet. Så om vi är vana att belöna kommer vi att finna belåtenhet i det vilket får beteendet att fortsätta. Om vi väljer att bestraffa kommer vi, för varje gång vi lyckas få hunden att “sluta” med något oönskat, att känna oss nöjda och då ökar sannolikheten att vi fortsätter att bestraffa.
Att någon tränar belöningsbaserat märker man på att två saker hos instruktören
Själva träningsintentionen
Definieras genom träningen i sig själv och genom att tränaren har intentionen att inte skada utan uppmuntra och motivera sin student (hunden).
Tränaren överväger i varje steg om något i situationen kan orsaka skada för hunden, fysiskt eller psykiskt.
Positiv träning
Väljer att hantera och lösa problembeteenden med ett systematiskt positivt förhållningssätt och metoder som passar detta träningssätt
Hundens säkerhet och välmående går först vilket innebär att träningen kan pausas eller avbryts om hunden har behov av det
Jobbar för att skapa trygghet och nyfikenhet hos både hund och förare
Jobbar med metoder där hunden får utnyttja sina resurser
Att träna på ett belöningsbaseratsätt
Bygger på att tränaren har antagit ett förhållningssätt som uppmuntrar hunden att vilja arbeta med oss och där belöningsstrukturen är inneboende i allt som görs så att hundens förväntan på belöning ökar motivationen
Få hunden att rikta sin uppmärksamhet mot någonting som är kopplat till belöning
Genom att fånga, locka och shejpa beteenden
Vad positiv träning inte är – exkludering
När man jobbar utan tvång, med enbart positiv förstärkning kommer följande aldrig att användas:
Inga stryphalsband
Ingen smärta, fysisk eller mental, tillfogas genom fysisk eller psykisk korrigering
Ingen rädsla framkallas genom hotfullt kroppsspråk, tonfall eller korrigeringar
Ingen dominans eller skärmsel
Inga tvångsmässiga metoder
Ingen fysisk kraft mot hunden i någon form
Inga slag med objekt
Inget kastande av saker
Inget slag med tidningar
Inget skakande i burkar av mynt eller stenar mot hunden
Inga sprayflaskor eller “duschar”
Inget skrikande, gormande, gestikulerande mot hunden
För att inte inlägget ska bli oändligt och oläsligt långt har jag samlat mer information i länkarna nedan
Bara ca 10 % av hundträning handlar om särskilda beteenden, som sitt, ligg eller kom. De andra 90 % av hundträning handlar om att få din hund i en sinnesstämning där han är villig och förmår att ge dig uppmärksamhet och lära sig.
– Jane Killion (Fritt översatt av mig själv från engelska till svenska)
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"
Några tankar sedan vi på nationaldagen åkte till en besöksgård för kosläpp. Man fick gå in till fåren och lammen vilket barnen uppskattade. Men några observationer gör mig bekymrad. Barn som jagar djuren runt runt och inga föräldrar som tycks se eller ingripa (släppt in barnen och står å pratar utanför eller näsan i mobilen?), barn som springer fram till djuren när dom får mat och föräldrar som inte säger något. Är det här samma föräldrar som sen blir förfärade om deras barn någon gång blir biten av en hund eller sparkad av en häst? Har man inte lärt sina barn hur man umgås med djur på ett respektfullt sätt så kommer olyckor att hända, även med de snällaste djuren, och det är INTE djurens fel!
Vad behöver barn kunna för att umgås med djur?
Jaga inte djuren, sätt dig på huk eller vänta/locka lite. Om djuren inte kommer så vill dom inte hälsa på dig, respektera det! Precis som du inte går fram och pratar med okända till höger och vänster, särskilt de som går undan när du kommer, eller hur?
Man går inte fram till djur som äter eller dricker. De behöver få vara ifred. I naturen är det vanligtvis konkurrens om mat/vatten och det kan göra att vissa djur vaktar sin mat och en del kanske till och med attackerar då.
Klappa djur eller stryka på djur? Man behöver inte slå på djuren, man kan stryka. De flesta djur känner en fluga som sitter på huden, finns ingen anledning att vara hårdhänt. Vad djur “tål” och vad djur tycker är behagligt är inte samma sak.
Djur kommunicerar hela tiden. Ett morrande, att gå undan eller att nafsa är kommunikation och får aldrig bestraffas! Lyssna på vad djuret vill – har du kommit för nära? Är du hotfull (kommer springande eller kommer uppifrån…)? Är det fel tidpunkt (djuret kan vara trött, ha ungar i närheten, äta, vara skadat osv…) BACKA!
Det är ingen mänsklig rättighet att klappa eller gulla med djur, respektera dem precis som du respekterar andra människor som inte vill.
Den viktigaste frågan är dock – hur lär man sina barn detta?
De flesta tycks tro att man säger det en gång och sedan kan man stå och skratta på sidan om “när det blir fel”.
Nej, för att effektivt lära sina barn detta så:
Berätta innan var ni ska och vad som förväntas finnas där och hur man uppför sig
När ni kommer till platsen fråga vad barnet vill besöka/se och prata då hur ni kan närma er.
VISA med ditt eget kroppsspråk, ditt eget tonfall, ditt eget beteende hur du gör. Barn gör som vi gör, inte som vi säger att vi gör.
Framför allt – var närvarande – stå bredvid, se och hör vad som händer!
Be den som äger djuret berätta hur just det djuret fungerar, vad den tycker om, vad den inte tycker om. Barn lyssnar lättare på andra än föräldrar ibland, och att få lite bakgrundsinformation kan både vara lärorikt och ge en känsla för individen.
Framför allt – skaffa inte husdjur till barnet om du själv inte har kunskap! Det blir lidande för djuret i de allra flesta fall. Man måste lära barn ta hand om djuren – se om dom är skadade, om de är sjuka, om de behöver något (berikning, ändrad kost, tillskott) och framför allt – barn kan ledsna då måste du som vuxen ta över. Djur är inga slit och slängprylar utan skapar nära band till den som tar hand om dem. Det är heller inte bra att lära sitt barn att om du ledsnar så säljer vi djuret utan att faktiskt ta ansvar för något man tagit på sig (dock gäller det äldre barn eftersom små barn inte har konsekvenstänkande och uthålligheten).
Kommer du på fler saker?
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"
AVSAB eller American Veterinary Society of Animal Behaviour är vad experter refererar till när det kommer till djurbeteenden inom forskning. Alla rekommendationer som görs av amerikanska veterinärer bör bland annat komma härifrån.
AVSAB har i många år haft rekommendationen att använda positiv förstärkning till den mån som går och i andrahand följa med aversiva metoder (Aversiva metoder = där man jobbar med någon form av obehag mot hunden). Tränare som använde aversiva metoder bröt alltså inte rekommendationerna om de använde elchockar, stackelhalsband, stryp eller retrieverkoppel. Nu är det alltså inte så längre.
AVSAB har kommit med ny standard: man rekommenderar nu att enbart positiva metoder används för all hundträning, inklusive hur beteendeproblem behandlas.
“Vi behöver en annan visare och kanske mer mystisk uppfattning om djur. Vi förringar dem för deras ofullständighet, för deras tragiska öde av att ha antagit en form längre än oss själva. Häri felar vårt tankesätt. För djur skall inte jämföras med människan. I en värld äldre och mer fullständig än vår, rör de sig fullständiga och kompletta, begåvad med utökning av sinnen som vi har förlorat eller aldrig uppnått, lever efter röster vi aldrig kommer att höra. De är inte bröder, de är inte underordnade; de är andra väsen, fast med oss i livets nät och tid, fångar jämte oss av jordens prakt och arbete” – Henry Beston
Ytterligare en bra text…
Min egen översättning:
“Hunden finns inte till för att stärka ditt ego, för att tävla mot dig, för att straffa dig, för att kontrollera dig Hunden svarar på vem Du är, hur Du känner dig, vad Du tänker, vad du gör Hunden finns här för att möjliggöra för dig att lära dig bli en bättre Du – och det är en gåva”
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"
