Har funderat på olika uttryck som florerar i hundvärlden, framför allt två st.
Det första är “en stor hund i liten kropp“. Vad menar man med det? Vi sa nog också så i början och fick ju höra det när vi skulle köpa tax, att det är “en stor hund i liten kropp“. Det känns som ett uttryck för att kompensera för att taxen är en liten hund, jämfört med stora hundar, men skulle det vara något dåligt? Är en större hund mer “hund“? Kräver en större hund mer av sin ägare?
Nu tycker inte jag det stämmer längre. Alla raser har olika egenskaper. En ras kan vara “lätt” för den som vet vad de köpt och som valt ras med omtanke och samma ras kan vara “svår” för den som inte vet vad de har i kopplet. Har man en större hund kräver det att ägaren har lydnad på sin hund eftersom en stor hund kan göra stor skada om den skulle bita/försvara sig. En liten hund kan man de fakto plocka upp under armen och gå iväg med. Sen tycker jag att alla hundar ska ha samma lydnad. En liten hund ska inte heller tillåtas stå och skälla okontrollerat eller göra utfall. Men då kräver det också viss lydnad från omgivningen också! Man går inte fram till en schäfer som skäller men man dyker på en lite hund som skäller och visar tydliga avståndstagande signaler (vill ha större utrymme) och sen förvånas man/bli arg för att hunden biter?!
Det ligger nog ändå en god bakgrund i uttrycket att vissa små hundraser är krävande på det sättet att de avlats för arbete (jakthundar, vakthundar, vallhundar) medan andra små raser avlats på sällskap, med mindre egna initiativ kanske. En mer korrekt beskrivning av just taxen kanske är att det är en mellanstor hund med korta ben inte en liten, avlång hund. För taxen är långt tillbaka avlad från stövare.
Det andra uttrycket som vi inte får riktigt kläm på är “hunden blir vad man gör den till“. Det är också väldigt luddigt uttryck. Alla hundar föds med vissa genetiska grunder, egenskaper och får en egen personlighet. Dessa går att forma till att hunden blir vad den var tänkt att bli ( t ex en brukshund som vinner en lydnadstävling, en jakthund som jagar på ett korrekt sätt, en vallhund som flyttar får osv). Samma hundras/hundinidivd med samma genetiska egenskaper kan bli farlig med fel ägare.
Ta exempet amstaff. En amstaff kan bli en duktig lydnadshund, träna och tävla i t ex weightpull och vara en vänlig, sällskaplig familjehund. Samma hund kan också bli grannarnas skräck, polisens mardröm och barnens fiende med en ägare som slår, hotar, kräver för mycket och inte aktiverar sin hund under strukturerade former. Its as simple as that. Så i det fallet blir ju “hunden vad du gör den till” men du kan inte göra en vallhund till en grythund, du kan nog inte förvänta dig att en brukshund ska söka upp vilda djur och förfölja dom med skall. Skulle det ske så har det nog mer med just den individens förutsättningar att göra, att den skiljer sig från sina raskompisar, än att du lärt hunden något nytt.
Vi har små hundar. Vi är stolta över våra små hundar. Att de är små betyder inte att de inte är arbetande hundar. Så här är en bild på våra små arbetande hundar som vi är så stolta över. Gullegrisar. ♥
En reflektion så här på morgonen. Dags att kliva upp. Det är sol ute! ☼
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"
