Etikett: Ledarskap

Apropå avel och att hitta nya hem

Publicerat den av

Polisen i vår kommun har idag omhändertagit en liten valp när de gjorde ett tillslag i en missbrukskvart. De skriver bland annat så här på facebook:

“Genom arbetet på fältet kan man konstatera att väldigt många personer som är inne i ett narkotikamissbruk, också väljer att skaffa djur och då oftast hundar. Av den anledningen kommer man ofta, inom ramen för narkotikaarbetet, också i kontakt med djurskyddslagen. I djurskyddslagen framgår det bland annat att djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom, att dom skall ges tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn samt att dom skall hållas och skötas i en god djurmiljö.

Är man inne i missbruk har man ofta svårt att ta hand om sig själv. Dels på grund av den ständiga berusningen som i sin tur gör att man tappar verklighetsuppfattningen och därigenom förmågan att kunna göra skillnad på rätt och fel. Många gånger kan det också bero på den ekonomiska möjligheten eftersom större delen av pengarna går till att köpa mer droger. Förnekelsen och oförmågan till självinsikt spelar också en avgörande roll. Anledningarna kan vara många men gemensamt är att dom oftast leder till brister när det gäller förmågan att kunna ta hand om ett djur.

Likt ett barn kan djuren inte fatta egna beslut. Dom finner sig i den situation som råder eftersom dom helt enkelt inte har något val. Vet du om något djur som far illa eller som du misstänker inte har det bra? Tveka inte att kontakta polisen. Du kan alltid tipsa oss genom att ringa 114 14“

Det är så hemskt att läsa hur en del hundar får fara så illa på grund av vilken ägare som valt att köpa just dom. De kan inte välja sin ägare och de kan inte välja att ta sig därifrån heller.

Det är så viktigt att den som föder upp hundar (eller vilket annat djur som helst för den delen) tar ansvar för och gör allt i sin makt för att försäkra sig om vart hunden kommer att hamna sen. Tyvärr dras ju en del personer till vissa typer av hundraser då dessa anses vara “skräckinjagande” och ser “farliga ut“. För de uppfödarna är det om än viktigare att försäkra sig om vem det är som köper valpen.

Tyvärr sker mycket av uppfödandet hos personer som inte planerat sin kull mer än att “de vill ha en söt valp efter sin fina hund“. Då är risken stor att man också säljer iväg valparna till första bästa som vill köpa en hund och inte uppenbarligen verkar konstig. Eller så är man bara ute efter pengarna. I vilket fall som helst så är det ju valpen så får fara illa av det.

Nu blev valpen i denna händelse omhändertagen men den var svårt skadad. Låt inte fler valpar hamna i såna här hem!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Avelsdiskussioner

Publicerat den av

Hamnade i en diskussion om avel efter att ha läst följande text på facebook:

Finns det någon (rasnamnet) tjej som vill para sig med våran (blandras)? han är väldigt snäll och fin!

Jag frågade vänligt vad personen hade tänkt sig med aveln av just den kombinationen?  För oavsett vad man avlar på (renras eller blandras) bör man ju ha en tanke bakom valet. Det framgår inget om hunden, hur gammal den är, vilka styrkor den har eller ens om den är frisk.

Personen i fråga verkade vara en trevlig person som tyckte mycket om sin hund. Det förstår jag. Det var en väldigt vacker hund på bilden. Denne ville ha en valp efter sin fina hund, vilket jag också förstår. Men jag påminde också personen om alla de valpar som hamnar på blocket. Det är så många att man blir mörkrädd. Det gäller ju inte bara att hitta ett hem, utan ett BRA hem till valparna. Jag förklarar mer längre ner…

De flesta som har hund anser ju att just deras hund är den mest fantastiska och fina hund som finns. Man ser alla bra egenskaper och njuter av de många fina stunder man har tillsammans. Men trots allt detta, bör man avla på sin hund?

Att jag ställde motfrågor, på ett enligt mig vänligt sätt, mottogs som kritik och som negativitet. Själv anser jag att OM jag nu sökte en partner till min hund skulle jag inte ta den som först ropade “Ja!” utan den som verkade mest nyfiken och ställde mest frågor. Då får man ju en person som verkligen tänkt igenom sitt beslut…

För det första måste man fundera på vad de kommande valparna kommer att ha för egenskaper? Vad vill man avla på? Detta för att kunna hitta bra hem, inte bara ett hem, utan ett bra hem. Man måste veta vilka krav man bör ha på de blivande valpköparna. För säljer du hunden till “vem som helst” så är risken stor att hunden inte får det bra. Det kan bero på många saker, t ex att ägarna inte förstår hundens nedärvda behov och därför utvecklar hunden problembeteenden. De nya ägarna blir ledsna och besvikna när hundägandet inte blev som de hade trott. Antingen kan hunden då hamna i en omplaceringskarusell på internet, eller så får hunden leva kvar i en negativ miljö. I värsta fall avlivas en frisk hund bara för att ägarna inte förmår klara ut problemen eller ge hunden en ärlig chans.

Som uppfödare måste man ju vara ärlig och rak mot de nya valpköparna. Vad kan de förvänta sig när de köper en av valparna? Vad är det troligt att det blir för typ av hund? Aktiv och arbetande egenskaper eller lugna och stillsamma med lågt aktiveringsbehov?

Sen måste man veta att den hund man själv har och den blivande partnern som hunden ska paras med är friska. Hälsotester, mentala kontroller och arbetsprov bör man ha som minsta krav. Även om det är blandraser. Även blandraser har ju några nedärvda egenskaper och man bör ju kolla att hunden är tillräckligt frisk för att få ett gott liv. Ju aktivare hundras/raser desto större krav bör man ställa på arbetsprov/meriter, t ex att hunden har tävlat eller aktiverats med någon sport. Om inte annat för att kunna informera valpköparna om hur hundarna fungerar.

Sen måste man ha kunskaper kring försäkringsfrågor, ekonomiska avtal och vad man enligt konsumentköplagen har för rättigheter och skyldigheter.

Det viktigaste man måste tänka på är de kommande valparna. Hur kommer deras liv att bli? Det är ditt ansvar (även som hanhundsägare) om du sätter dom till världen.

Vi har ju själv en liten Theo här hemma som fått utstå hemska konsekvenser när det går dåligt. Ägarna förstod inte vad rasen krävde, eller så var de inte beredda på det jobb som en valp (oavsett ras) innebar. Framför allt hade de inte kunskap eller förmåga att söka hjälp när det började kännas jobbigt. Konsekvenserna av det fick Theo ta. Han blev lämnad. Han blev troligtvis slagen. Han fick svälta. Han fick inte vara valp! 

Därför brinner jag för dessa frågor och att inga fler valpar ska få utstå de han fick gå igenom oavsett vilka orsakerna är. 

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

10 vanliga misstag i hundträning

Publicerat den av
Lyckas du inte med din hundträning? Kanske gör du något av de här vanliga misstagen?

1. Du tränar inte hunden tillräckligt ofta.

2. Du tjatar ut kommandon.

3. Träningstillfällena är för långa eller för korta.

4. Du har inte tränat lydnad så att den fungerar i olika miljöer.

5. Du förlitar dig på godis i stället för att variera belöningarna med beröm.

6. Du tränar när du själv är i fel känsloläge – irriterad, trött, stressad eller otålig.

7. Du är inte proaktiv. I stället för att förebygga försöker du korrigera det som blivit fel.

8. Du är inkonsekvent.

9. Du saknar självförtroende.

10. Du tar inte hänsyn till din hunds unika förmågor eller personliga drag.

Källa: HärligaHund

Ja visst känner jag igen att jag förlitar mig mer på godis än på andra belöningar. Alf reagerar inte på något annat. Så där får jag jobba hårdare. Ska försöka använda att han vill spåra/nosa ute på promenader som belöning i träningen. En bra lista att fundera på när det inte går som man vill. Det är ju knappast hundens fel… 🙂

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Behov av att bestämma

Publicerat den av

Lite nu och då stöter jag på de hundägare och nu på senaste, taxägare, som ofta använder uttrycket “visa vem som bestämmer“, “låter inte hunden bestämma hemma hos oss“, “säger direkt till hunden så den vet vem som bestämmer” och så vidare.

Vad menar man med de uttrycken? Varför måste man bestämma? Om hunden ligger i soffan och du vill sätta dig där, varför börja bråka med hunden om platsen och inte bara sätta dig på en annan plats?

Många pratar om att det handlar om dominans, att veta vem som bestämmer. Men vad är dominans?

Victoria Stillwell förklarar myter inom hundträning:

“Has anyone ever told you that if your dog goes through an open door ahead of you it’s a sign that he’s asserting his dominance? Or that if a dog walks in front of you or pulls on a leash he is doing so because he wants to be pack leader? What about lying on a sofa, sleeping in your bed, or growling at you as you take his bone away? Are these really all signs of an intense struggle between man and dog over status in the household? Is everything dogs think, feel, and do the result of an unmitigated desire to dominate us and everything else in their quest to become top dog?

THE SIMPLE ANSWER…  NO!

Thanks to the celebration of much popular media, a collective weakness for the allure of ‘quick fixes’ in dog training, and the misapplication of outdated and since-disproven scientific claims about wolves, dominance and pack leadership, there are seemingly countless myths and misunderstandings about how our dogs think, learn and relate to those around them.

From the common and fundamental misunderstandings about the concept of dominance to the erroneous assumption that dogs are just like wolves, there is much misinformation to unwind in our popular consciousness about dogs and dog training. The choice to train positively is not indicative of weakness, and science has now proven that positive training is the preferred method for so-called ‘red-zone’ dogs just as much as it is for basic puppy training“.

Vad hon framhåller är att det är en gammal myt att hundar försöker ta över och vara dominanta över oss genom sitt beteende. Dessa föreställningar bygger på felaktiga tolkningar och gamla “sanningar” som lever kvar. Hon säger även att forskning framhåller att positiva träningsmetoder är lika framgångsrika för “red-zone” hundar som vid valpträning.

Så varför uttrycker vi oss fortfarande på detta sätt? Tror vi verkligen att hunden försöker ta över hemmet?

Om en hund tar över hemmet måste det ju innebär att ägaren tappat/aldrig haft grundlydnad över hunden. Inte att hunden fått sova i sängen, utan att ägaren inte har klarat av att göra hunden trygg i olika situationer som att gå i koppel, möta andra hundar, hälsa på främlingar, vänta på sin tur osv.

” Harsh punishments used by punitive trainers are not only cruel but also potentially dangerous and damage the trust between dog and human.

Punitive trainers often argue that these are effective methods of punishment because they stop dogs from repeating negative behavior. The punishment is most likely to work there and then, but the experience of the punishment can make dogs feel more insecure and wary of their owners and it is common for dogs that are punished in this manner to keep reoffending because they have not been shown another way to behave.” (VS blogg)

När man ska visa sin “dominans” över hunden, köra ut den från rummet, “tala om för den att den inte biter när jag rör i matskålen” osv så skadar man förtroendet mellan hund och ägare.  En del kallar sina hundar för aggressiva också och att detta alltid ska tryckas ner eller sättas på plats.

Aggression handlar nästan alltid i grunden om rädsla eftersom det är ett avståndstagande beteende. Man vill utöka avståndet till objektet. Tyvärr är det många som misstolkar detta. Men oavsett orsaken till hundens aggressivitet så handlar det om att hunden kommer i en situation som den inte själv hanterar. Då måste man hjälpa hunden att hantera situationen, att backa i träningen, utöka avståndet och stötta hunden så att den blir trygg med att inget farligt kommer att hända.

Jag hoppas att de flesta som använder uttrycket “visa hunden vem som bestämmer” inte menar att de fysiskt trycker ner eller på annat sätt agerar hotfullt mot hunden. Men genom att använda dom uttrycken så tror jag tyvärr man blir mer hotfull i sitt sätt att vara mot hunden. Den mentala inställningen är att hunden utgör ett hot mot din överhet på något sätt och du måste “återta” ledarskapet.

Ett annat sätt att tänka är att ni är ett team och att hunden faktiskt är en familjemedlem. Då behöver man inte skapa onödiga konfliktsituationer om en plats i soffan. För inte puttar du väl ner din partner eller ditt barn från soffan och den tagit “din plats”?

Om din teamkamrat inte klarar av en situation så tar du över situationen och hjälper din kamrat att klara den genom att skapa lugn och trygghet runt situationen, backa och göra om. Inte genom att återigen skapa en ny konfliktsituation vid t ex hundmöten?

Ytterligare en aspekt på det här med att bestämma. Kerstin Malm:

“Vi behöver bestämma när det handlar om barnets och andras säkerhet. Han tar som exempel när barn skadar andra barn, t ex biter dem, eller när de vill cykla utan hjälm eller dricka alkohol. Där finns ingen diskussionsmån, men det ska vara så få situationer som möjligt och ske med barnets bästa för ögonen. När vi måste genomdriva sådana beslut ska det också göras på det minst skadliga sättet. Jag vet av erfarenhet att motsvarande synsätt går att använda med hundar.

Om min hund har ont i magen och inte vill sitta när jag säger till den, då hoppas jag att den inte gör som jag säger. Ett barn som lär sig lyda och förtränga sina egna känslor och behov, är ett misshandlat barn. Barn och hundar som lärt sig undertrycka sina behov och rättigheter blir lätt offer för utnyttjande och övergrepp. Det borde vara en självklarhet för oss att uppfostra trygga, empatiska och ansvarstagande individer som säger ifrån när det behövs.” (Blogg)

Ja alla gör olika och tror på olika, men det finns forskning som stödjer det ena sättet och förkastar gamla “sanningar”. Så varför inte ta ett steg in i framtiden och följa utvecklingen till det bättre? 🙂 Just sayin´.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Hundägare döms att betala 92 000 kr i skadestånd

Publicerat den av

I maj i år attackerades en 11-årig pojke av två hundar under en cykeltur med sin pappa. Hundarna hann bita honom i låret innan pappan kunde hjälpa sonen. Hundägaren ville hjälpa dem och bad dem komma in och tvätta såret. Då flög hundarna ut genom dörren och gick till ny attack. Pojken blev allvarligt skadad och även pappan fick bett av hundarna. Polisen omhändertog hundarna och de avlivades senare.

Läs hela nyheten här.

Nu har alltså hundägaren dömts av Tingsrätten att betala skadestånd på 92 000 kr till pojken och 3200 kr till pappan.

Läs hela nyheten här.

Äntligen kommer en dom som visar på allvaret i sådana här händelser. Det är inte bara den fysiska skadan som kan bli allvarlig. De psykiska menen efter en hundattack kan bli handikappande för den som drabbas. Rädslan att gå ut, att passera hundar igen. Om man inte tar ansvar för hundens uppfostran i tid så ska då åtminstone kosta i efterhand.

Själv är jag av åsikten att vi hundägare, SKK och hundklubbar och rasklubbarna måste jobba förebyggande, INNAN sådana här saker händer. Man måste locka de som i dagsläget väljer att inte gå hundkurser att anmäla sig. De som är aktiva och vill tävla har ofta vägen klar för sig redan innan valpen kommer. De vet vilka kurser de vill gå och på vilket sätt de avser aktivera hunden. Men alla de ägare som kanske impulsköper en hund, som väljer ras utan att ha koll på bakomliggande egenskaper och som saknar kunskap grundläggande kunskaper om inlärning och uppfostran är de som behöver det mest.

Hur når vi de ägarna? Kan man ordna hundkurser i “kvartersgårdar”/parker istället för på klubbarna om människor har svårt att komma dit? Kan man ha kortare kurser, t ex dagskurser för att locka folk att börja lära sig mer, väcka intresse för längre kurser? Hur marknadsför man kurser? Känner sig alla välkomna? Det är inte så säkert att alla som vill gå kurs vågar anmäla sig om man känner att den ras man har inte passar in eller att det ligger mycket fördomar kring den ras man har. Kan man göra speciella grupper för detta?

Det fungerar inte att tvinga folk till saker. Då väcker man bara motstånd. Man måste istället locka med något som gör det värt att prova, att våga tänka nytt/tänka om. Att få veta att allt man kan eller tror sig kunna är fel, väcker också motstånd. Att bli bemött med respekt och intresse för den man är, är nog det viktigaste för att känna sig välkommen och våga komma tillbaka.

Jag är fortfarande mer rädd för hundägarnas tro på att stora starka hundar ska “tryckas ner”, “sättas på plats” och “tydligt visa vem som bestämmer så de inte tar över” är långt mer farligt än hundraserna/hundarna i sig. Så det är ägarna vi måste påverka. Hundkörkort? Ja kanske.

Ja det finns mycket att fundera på. Viktigaste är att någon (SKK, rasklubbar osv) börjar agera och inte sitter och väntar på att någon annan ska göra det.

Själv förespråkar jag att gå valpkurs/unghundskurs för de jag pratar och möter. Jag hjälper gärna till att hitta rätt kurs om de ber om det samt tipsar om instruktörer som jag vet jobbar med positiva metoder. Det är vad jag som privatperson kan göra iaf.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

5:1

Publicerat den av

Nej det är inte en ny diet 🙂

Det är vetenskapligt bevisat och i forskning påvisat att man måste berömma och ge 5 gånger mer positiv uppskattning än vad man tillrättavisar, korrigerar eller på annat sätt ger negativ uppmärksamhet.

Varför är det så negativt laddad att var snäll och vänlig när det faktiskt är den enda förhållningssättet som vetenskapligt bevisat fungerar? Metoder hit och metoder dit, inget fungerar så länge du inte gör det utifrån en vänlig inställning. (Kolla gärna upp Hilmar Hilmarsson så har ni massor av läsning som även funkar med hundar).

Hur många bråkar inte med sina hundar? Ja det är att bråka när man hela tiden sätter regler och tar tag i hunden när man själv är i ett upprört eller bestämt tillstånd. Jag bråkar på mina hundar ibland. Jag jobbar stenhårt på att förbättra det hos mig själv. Att inte agera för att jag själv blir stressad och “vill få tyst på dom” vid hundmöten t ex. Då är jag inte vänlig.

Det enklaste är ibland svårast men vill man nå nånstans där hunden känner sig trygg och kan lära sig något i mötet så kommer man ingen vart med att bråka.

Det är bra att påminna sig om det ibland.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Utlovat läsvärt inlägg om kroppssignaler

Publicerat den av

Matte har varit på en föreläsning med psykologen Hilmar Hilmarsson om “positiv känslosmitta“.

Vi människor är så starka sociala varelser att vi har inbyggda reflexer som gör att vi läser av och smittas av varandras ansiktsuttryck och kroppsspråk. Vi är mycket beroende av varandra och bekräftelse att vi duger och betyder något för att må bra och bygga självkänsla.

Det tar 60 sekunder för en människa att avgöra om mötet med den andra personen kommer bli positivt eller inte.

Om man ler tar det 10 sekunder innan du får en positiv fysiologisk reaktion i kroppen. Omvänt tar det 10 sekunder innan du får en negativ fysiologisk reaktion i kroppen om du drar ihop ansiktet, gör “en sur min”.

Bara genom vår hållning kan vi minska kortisolet (stressinverkande ämne i kroppen). En god rak hållning kan rent fysiskt, mätbart i kroppen, minska kortisolets halter i kroppen. Bara genom hur vi står/sitter. Är inte det rätt fantastiskt?

Har ni tänkt på hur mycket hunden läser av kroppsspråket? Hur lätt de ser minsta lilla förändring i ansiktsuttryck hos oss? Hur de tycks “veta vad vi tänker innan vi själva tänkt det“? Djur och barn har kvar denna förmåga längre än vi vuxna. Vi vuxna litar allt för ofta på att andra människor ska lyssna på vad vi säger (orden) och glömmer bort vad vi inte säger men visar väldigt tydligt (kroppsspårket).  Det går inte att fejka empatisk förmåga, förmågan att verkligen visa genuint intresse för vad den andra säger.

Jag tror det är precis samma sak med hundar. Vi kan inte fejka ett leende och tro att hunden inte ser de osagda detaljerna i vårt kroppsspråk. Vi måste vara genuint intresserade och vänliga när vi vill hålla på med inlärning och träning om vi ska få till en förändring. Det positiva är att vi med vårt kroppsspråk kan ge goda förutsättningar för att locka och få hunden att vilja samarbeta med oss, genom de signaler vi sänder ut. Vi kan skapa ett positivt möte med hunden genom att vara totalt medvetna om vårt eget kroppsspråk. På det sättet skapar vi även en vilja för hunden att samarbeta med oss. 

Hundar kan reagera kraftigt på om vi “skäller” på dom med rösten. En del hundar “skakar av sig” den obehagliga känslan rent fysiskt genom att ruska på kroppen. De gör vad som helst för att behålla en god balans och undvika obehag.

Och titta bara på hundarna, hur små rörelser dom kan göra i sitt ansikte. Ett lyft ögonbryn, ett vinklat öra… 🙂

Jag tror vi helt klart behöver bli bättre på att först och främst bli medvetna om vårt eget kroppsspråk och hur vi använder det, innan vi tar till rösten. Detta säger jag i allvarligaste ton till mig själv eftersom jag är en sån som jämt och ständigt använder talets gåva när jag kommunicerar med djur. Alltid lär man sig något.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Socialträning

Publicerat den av

Idag tog matte ut hundarna efter en kort ensam stund hemma då husse fick åka och jobba extra. De började med att skälla ut en dam på cykel. Bestämde då att vi går upp till centrum och bara sitter där så de får stirra sig trötta på alla som går förbi och runt.

De skällde till att börja med på en pojke på cykel och Alf tyckte tre tonåringar runt hörnet var läskiga. Sen började de slappna av. Tonåringarna satte sig bakom oss och började prata och leka i en klätterställning. Men hundarna brydde sig inte mer om det.

Så klart går allt mycket bättre när man själv är lugn och när matte inte pratar så mycket med dom. “Nej! Nu går vi lugnt här, inte bryr vi oss om dom som går där….” osv. Idag fick matte jobba mycket med sig själv. Att behålla tålamodet och hela tiden tänka på att inte bli irriterad på deras beteenden. Vi har i a f slutat bry oss om vad andra tycker och tänker och det är ju ett stort steg framåt bara det.  Däremot är det otroligt frustrerande att de bara gör så här med oss och inte med hundvakterna. Med dom kan de gå lösa vid vilket hundmöte som helst och säger inte ett pip. De stannar och väntar in och kommer på inkallning. Funkar det med oss? Inte på det sättet nej. DET gör mig frustrerad. Vad är det hundvakterna klarar som inte vi lyckas förmedla?

Efter ca 35 minuter gick vi vidare. Tror de behöver fler såna här “ligga och titta” stunder. Alf bryr sig inte om folk eller cyklister eller hundar om vi går mitt inne i stan och trängs. Då är det som att han inte orkar bry sig. Inte heller på hundutställningar skäller han på andra hundar. Men när de kommer en och en då kan han skälla och göra utfall. Konstig kille det där.

Nu ligger dom i soffan och återhämtar sig…

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Angående “farliga hundar”

Publicerat den av

Såg ett inlägg på facebook där en ägare berättade om att hens “kamphund” hade räddat livet på hens dotter genom att larma att dottern hamnade under vattnet så de kunde rädda henne. En jättefin historia om hur hundar kan vara livräddare. Men hela inlägget avslutades med orden “dela gärna detta då våra raser behöver all positiv uppmärksamhet som finns“. Det gjorde mig lite brydd.

Jag vill förtydliga en sak ur mitt eget perspektiv, som är respekt och viss rädsla för dessa raser och deras ägare. För mig handlar det inte om raser eller om vad som står i tidngarna i första hand. Det handlar om hur ägarna själva beskriver “vad de har i snöret”. De flesta jag mött med såna hundar säger alltid “Jag vet vad jag har i snöret. Man måste vara hård, tydlig och bestämd. Man får inte låta dom ta över och tro att dom bestämmer. Det gäller att sätta dom på plats direkt“.

DET skrämmer mig. Okunskapen om vad de har i kopplet! Jag har inte en hund av kamphundsras. Jag kommer aldrig skaffa en heller. Men till och med jag har läst och pratat med instruktörer, för att förstå att dessa hundar är allt annat än svårdresserade bestar som försöker ta över familjen varje chans den får. Snarare tvärt om. Förarveka, signalkänsliga och  lite mesiga nästan. 

I mina öron blir kombinationen av en ägare som anser att hunden snabbt ska tryckas ner för att inte bli ett monster, och en signalkänslig, förarvek hund som på grund av denna behandling utvecklar osäkerhet och rädsla, en dödlig kombination! Just därför tror jag att det sker dessa angrepp. Ägaren har försökt “uppfostra sin hund” och “sätta den på plats” vilket har skapat en osäker och rädd hund som gör utfall.

Så för mig handlar det inte om hunden eller rasen. Jag hade inte varit rädd om dessa ägare istället beskrivit sina hundar som snälla, vänliga och lättlärda. Hundar med humor som kräver en tydlig men vänlig hand. Då hade jag förstått att de “vet vad de har i snöret“.

Så istället för att försöka sprida budskapet om att de kan göra hjältedåd så försök ändra attityden hos de, i mina öron majoriteten av, hundägare som fortfarande tror att en muskelhund behöver tryckas ner med våld!

Om rasklubbarna eller medlemmarna själva lyckas med detta så kan vi nog alla leva i fred med varandra. Inget gott kommer ur rasförbud som införts i vissa länder. Men jag kan nog förstå varifrån de tankarna kommer…

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"