Etikett: Okunskap

Att släppa ihop hundar

Publicerat den av

Ja det här med att hunden behöver lekkompisar, hur är det med det egentligen? Att släppa ihop okända hundar att leka, i olika konstellationer funkar det?

Idag poppar det nog upp grupper i olika sociala medier som samlar hundägare för olika “hundträffar”/lekträffar/promenader. Man har ordnat platser, t ex hockeyringar där man då kan släppa ihop hundarna. Nu har det hänt att vid ett sådant tillfälle har en liten hund fått sätta livet till då den blivit attackerad av en större hund.

När ägare inte har tillräckliga kunskaper i att läsa av hundarnas kroppsspråk, att kunna agera i tid och på rätt sätt så kan såna här saker inträffa. Fruktansvärt för den som förlorar sin hund.

Jag anser inte att en hund behöver träffa många nya hundar och leka med, framför allt inte okända. Att släppa ihop hundar på en begränsad yta utan att ha kunskapen att läsa hundarnas kroppsspråk kan leda till katastrofer. Hur många av dessa hundar mår dåligt av att vara i en sådan grupp utan möjlighet att välja att gå ifrån? Om ägaren inte kan se detta, läsa av eller ens tittar på sin hund (människor som står i grupp och pratar medan hundarna rusar runt) utsätter ju sin hund för stor stress och skadar relationen. Hunden blir av ägaren utsatt för en situation den inte mår bra av.

Jag tänker att det till och med kan vara så att du kan skapa hundrädsla hos din egen hund om du släpper den med okända. För mig är detta en märklig företeelse som känns väldigt orättvis mot hunden. Om någon sen blir arg på den bitande hunden och tycker att en “hund som bitit en gång ska avlivas för den kommer göra det igen” blir ju jättefel om det är människorna själva som skapat situationen!

Själv har vi deltagit i hundpromenader när Alf var “ny” hos oss. Vi ville att han skulle få träffa andra hundar och med vissa fick han leka. Vi såg ganska snabbt med vilka han trivdes att leka och med vilka det inte gick, pga storlek eller pga t ex olika lekstilar. Alf tycker inte om hundar som biter och hänger tag i honom, som t ex boston terriers och såna raser. Han gillar inte heller att bli översprungen av stora hundar som rusar rakt över honom (även om dom inte slår omkull honom). Efter det har vi valt att våra hundar endast behöver leka med sina kompisar, i samma eller liknande storlek som har samma typ av kroppsspråk. De känner varandra och förstår varandra. Därutöver behöver de inte hälsa eller umgås med andra hundar. Så klart måste dom det om det kommer folk hem till oss, men då försöker vi gå en promenad först så de får bekanta sig utomhus och sen ta det lugnt inne. Inga busrejs.

Låter du din hund leka med andra hundar?

  • Ja, men bara med kända hundar (70%, 23 Votes)
  • Nej, bara med den hunden/hundarna den bor med (12%, 4 Votes)
  • Vi går hundpromenader med andra men låter dom inte leka (12%, 4 Votes)
  • Ja, jag tycker det är bra att hunden får träffa nya hundar (3%, 1 Votes)
  • Vi håller oss för oss själva (3%, 1 Votes)
  • Nej, inte alls (0%, 0 Votes)
  • Vet ej (0%, 0 Votes)

Total Voters: 33

Loading ... Loading ...
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Ryttar-EM, Hoppning och dressyr

Publicerat den av

Jag har ju varit en hästtjej i många många år, ridit och tävlat (på lokal nivå ett par gånger). Har alltid gillat att titta på ridning på TV. Nu pågår EM i dressyr och hoppning och sänds på SVT. Jag tittar inte längre.

Det är inte längre kul att se när man tittar noga och tittar på hästens förutsättningar. När man i hoppning kan se i vissa hästars ansiktsuttryck, ett litet ryck, en grimas varje gång sporrarna tar i. I hoppning har ju ryttaren inte heller lika bra kontroll över sina ben som i dressyr eftersom hästen kränger sig över höga hinder. Man ser till och med på en del hästar var sporrarna brukar ta. Det är en mörkare fläck där. Det är en blodutgutelse. Det är krav på att man måste rida med sporrar. En ryttare fick dispens för att inte rida med sporrar på en häst som sparkade bakut efter varje skänkeltag. Han fick dispens, för att inte göra illa sin häst. En duktig hopphäst men som uppenbarligen var förstörd av tidigare ryttare. Tänk er själva att få ett blåmärke, sen petar ni på blåmärket varje dag, tills det inte läker ut igen. Lite så är det. Kolla nog så ser ni det. Läs mer om vad jag menar här.

I dressyr kan man ju tro att det är mindre smärta för hästen med tanke på att det ska vara mindre rörelser från ryttare och mer en dansliknande rörelse hos hästen. Ja vad har människan då kommit på? – Rollkur. VARNAR för inlägget men läs mer här. En förböjning av hästens rörelser som är ytterst smärtsam. Man ser på tävlingarna vilka hästar som har utsätts för detta om man tittar noga på rörelserna och på hur spända en del hästar går.

Dressyr ska vara avslappnad kontrollerad bärighet hos hästen, inte krökande nacke och höga benlyft.

Det är sjukt att detta får pågå och att ridsporten själva inte står upp för vad ridningen egentligen ska stå för! Inte en massa hjälptyglar, sporrar, överböjningar eller andra smärtsamma tilltag. Ridning ska stå för harmoni, avslappning, mjuka rörelser och samarbete. Kan man inte uppnå det är det för att man är en DÅLIG ryttare, inte för att hästen inte kan.

Den gamla traditionella engelska ridningen förespråkar att ju mer hjälpmedel man har desto säkrare blir ridningen. Det finns dock andra “skolor” som talar för att ju mindre skit du använder och ju mer du bygger förtroende och icke-smärtsam hantering för hästen, desto tryggare och säkrare blir hanteringen också.

Jag saknar att se dom bra ryttarna, dom som hade en mjuk ridstil, de som uppskattade hästen och ridkonsten, som John Withaker och Ulla Håkansson.

Jag tycker ryttare själva måste säga ifrån!

Jag saknar ridningen och min gamla ridskola, där vi jobbade med hästen, med kommunikation och tydlighet – inte med massa extra remmar, sporrar eller sjuka böjningar. Varje häst har sin egen form och bärighet, den ser inte likadan ut för alla. Hitta din hästs form och bärighet och låt den ha den.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Oerfarna ger varandra råd på nätet

Publicerat den av

Läste en intressant artikel från häsvärlden där man tittat lite närmare på vad som skrivs i olika forum på Internet. Läs hela artikeln här. Detta gäller i stort sätt alla ämnen på Internet skulle jag vilja säga.

“Forskare från Högskolan i Borås och Högskolan i Skövde har studerat hur frågor om ryttarsäkerhet kommer till uttryck i sociala medier. Projektet visar bland annat hur viktigt det är att diskutera hur vi bedömer information från bloggar, Facebook-grupper och diskussionsforum.

Forskargruppen konstaterar att känslan för hästen ofta är en förvärvad och ”tyst” kunskap, som är svår att förmedla via sociala medier”.

Just det här tror jag är jätteviktigt – att det inte går att förmedla “känslan” man har för sin hund. Då menar jag inte känslan att tycka om sin hund utan “känslan” i hur man hanterar hund, känslan för att studera, läsa av, förstå, analysera och försöka förbättra kommunikationen med sin hund. Eller häst. Nu handlade studien specifikt hur man diskuterar frågan om säkerhet vid hästhantering och ridning.

“I dag skaffar många hästintresserade personer egen häst, trots att de har relativt kort erfarenhet av både hästhantering och ridning. Övergången mellan ridskoleryttare och hästägare sker i många fall efter bara en kort vistelse på ridskolan. Ridskolan har ju för många av oss varit det ställe där säkerhetstänkandet har inpräntats i vårt medvetande“.

Stämmer väl väl in på hundägare också, många familjer skaffar hund utan att ha läst på, förstått vilka rasegenskaper hunden har, utan kunskap sedan tidigare om hundar, utan grundläggande kunskap om hunduppfostran. Man löser problemen efter som så att säga. Behöver inte vara fel, men d finns vissa risker med det.

Internet har ju förändrat mycket i våra liv. Många, ja stora flertalet människor finns i dag på sociala medier som Twitter, Facebook, Instagram, forum, bloggar osv. Här får alla en plats, alla kan skriva om vad de vill, man kan lära av varandra och man kan lära andra. Här blandas nya inom “branchen” med de som har lång erfarenhet, de med utbildning och de outbildade. Allt bara ett klick bort.

“Aktiviteter på sociala medier handlar till stor del om kommunikation och interaktivitet. Användare av sociala medier utbyter snabbt erfarenheter med varandra genom att de läser, söker, skapar, informerar, förmedlar, stödjer och kritiserar.  
Mycket av användningen av sociala medier framhålls som positiv, inte minst då vi får tillgång till en stor mängd material och viktig kunskap. Samtidigt finns det många utmaningar. En utmaning handlar om att det kan vara svårt att bedöma olika påståendens tillförlitlighet“.

Källkritik fick jag lära mig om i skolan. Då handlade det om böcker men när jag kom upp på gymnasiet så hade även datorn kommit in i våra liv. Vi fick lära oss att titta på varifrån informationen kommer? Är det en faktastida, en nyhetssida, en privatpersons sida, ett företag osv. Vem skriver och vad har den för kunskap i området? Går uppgifterna att verifiera av andra som har kunskap inom området? EN källa kanske inte räcker för att ett påstående ska ha substans (vara sannolikt), då handlar det ofta om en egen teori eller en åsikt.

“Ett exempel är att inom den engelska ridtraditionen betraktas utrustning som en förutsättning för kontroll och därmed säkerhet. Inom andra ridtraditioner är det snarare förtroendet mellan häst och ryttare som står för säkerheten och utrustning kan i stället ses som negativ. Här kan hätska diskussioner uppstå, när den mer traditionella synen på säkerhet utmanas av alternativa ridtraditioner“.

Känner så igen mig i detta, både från när jag ridit själv och från hundvärlden. Ofta i de två ytterligheterna “snälla” och “dumma”, “köttbulledressyr” och “traditionell skolning” osv. Som motsatser.

“Bland dessa intensiva diskussioner, ställda frågor och givna svar, framkommer det tydligt i vår forskning att många av användarna – både de som ställde frågor och de som kommenterade eller svarade på frågorna – har begränsad erfarenhet av hästhantering och ridning. I vårt material kunde vi se exempel på unga ryttare med unghästar som de skulle rida in själva. Utifrån frågor som ställdes om unghästar och inridning i sociala medier kunde vi utläsa att frågeställarna verkade oerfarna inför en så krävande uppgift. I flera fall framgick att de inte hade hjälp av någon tränare eller annan hästkunnig vuxen.
Flera som skrivit drog paralleller till hur de gjorde med andra husdjur som till exempel hundar, och någon frågade huruvida det var okej att ha hästen inne i köket. Frågorna visade på ganska grunda kunskaper om hästens beteende. De här exemplen illustrerar att diskussionerna i sig kan utgöra en säkerhetsrisk, eftersom det är svårt att skilja de goda råden från de farliga“.

Ja det här är så klassiskt. Många föräldrar vill vara snälla, ge deras barn sin högsta önskan om en egen häst. Med liten, eller ingen, egen kunskap överlåts allt ansvar på barnet för ett djur som kan väga några hundra kilo. Det är så viktigt att vuxna följer med barnen, lär sig och tar ansvar för vilket husdjur det än gäller. jag anser det vara högst oansvarigt att överlämna allt ansvar på ett barn, oavsett kunskapsnivån hos barnet och faktiskt åldern också. Kan en 16 åring som går gymnasiet bedöma och betala för t ex nödvändig veterinärvård?

Läs hela artikeln det kommer fram så mycket kloka saker, bland annat om att många projicerade sin egen rädsla och osäkerhet på hästen, istället för att diskutera sin egen rädsla. Djuren smittas ju i allra högsta grad av våra egna känslor och beteenden. Djur reagerar oftas bara på vad du själv ger ut. Är du lugn, stabil och trygg i en situation så har du mycket lättare att hantera djuret i den situationen. Är du snarare rädd och osäker så kan du skapa osäkerhet hos ditt husdjur också.

“Ridning och hästhantering handlar mycket om tyst kunskap. Det som ofta kallas “en känsla för hästen”, eller mer allmänt “gott hästmannaskap” är kunskap som man förvärvat genom träning och erfarenhet – saker man inte kan läsa sig till.
Att förmedla den här typen av kunskap är en särskild utmaning i sociala medier. Sociala medier ger tillgång till ett hav av information och erfarenheter, men samtidigt är det viktigt att inse betydelsen av att kunna navigera och sålla i informationsflödet. Här står ridskolorna och tränarutbildningarna inför en stor utmaning. 
När barn och unga söker kunskap och svar på hästfrågor på nätet – i stället för från ridskolor, erfarna ryttare eller från vedertagna handböcker – borde kanske ridskolorna utbilda eleverna i hur de kan förhålla sig källkritiskt till hästrelaterad information som de når via de sociala medierna“.

Så lätt när man är ny att falla för alla goda råd. Som många andra säger: Googla aldrig på problem/sjukdomar, du har allting! Det finns svar på alla frågor, däremot så får man lika många svar som det finns människor som svarar. Hur ska man i allt detta veta vad som är goda råd och inte? Jag har själv fallit i fällan att lyssna på människor som jag trodde ville väl, när vi skaffade Alf. Det blev tokigt ibland och nu har vi lärt oss att göra om göra rätt. Det kommer säkert hända igen också men jag väljer att gå utbildningar/kurser för utbildade instruktörer där jag ändå vet att personen som förmedlar kunskapen har någon form av belägg för vad den säger.

Det är ett svårt men viktigt ämne. Själv har jag ju denna blogg. Jag är inte utbildad utan skriver utifrån mina egna tankar och kunskapsnivå. Försöker alltid förmedla detta i mina inlägg så ingen misstolkar och tror att jag har någon lösning eller sanning. Själv tycker jag ju att det jag gör fungerar, annars hade jag inte gjort det. Men det fungerar kanske inte för alla andra. Det finns givetvis ett visst bekräftelsebehov i detta. Tänk om någon följer mig, tycker mina råd är goda? Att få positiv bekräftelse på det man skriver kan ju också öka tror på sig själv. Bra eller dåligt?

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Hundattack i vårt område

Publicerat den av

Då har en “pitbull” löpt amok utanför Coop där vi bor och går med våra hundar dagligen. Känns helt sjukt obehagligt. Tänker först och främst att denna stackars hund (som kan vara av vilken ras som helst men alla hundar som attackerar brukar kallas “pitbull”), vad har den fått vara med om för att bli så rädd/aggressiv. Har den ont? Är den skadad? Hur mycket har ägarna varit dumma med den?

Jag tror det är en sjukt osäker hund, som ägarna antagligen har “visat vem som bestämmer” ett antal gånger. När den sen hamnar i situationer som den finner obehagliga så går den till attack och försöker försvara sig. En osäker hund som uppfostras med våld blir osäker. En osäker hund har större risk för att bitas när den blir trängd eller rädd. Tråkigt att d är hunden som får lida i så fall och antagligen avlivas eftersom 5 personer blivit skadade.

Jag hoppas att ägaren straffas om det är så att det kan antas vara på ägarens ansvar som uppfostrat den med hårda metoder, dominansteorier och våld.

Annars måste det ju vara nåt sjukligt fel på hunden, typ tumör, blodpropp eller nåt. I så fall kan inte ägaren lastas men det är inte normalt för en hund att agera så. Om det nu är “kamphund” så har de aldrig avlats på aggressivitet mot människor och därför tror jag d är ägaren som gjort den aggressiv, eller så är det sjukdom.

Nu kommer jag vara extra försiktig när jag går med hundarna. Vill inte möta någon sån misskött eller skadad hund. 🙁 Jag har läst om liknande attacker men då aldrig i det område vi har bott. Otäckt när det händer så nära.

Längtar till vi får vårt hus på landet! Hoppas vi inte möter några såna hundar där.

Läs nyheten här.

Har det varit någon hundattack i ditt bostadsområde?

  • Ja (73%, 8 Votes)
  • Nej (27%, 3 Votes)
  • Vet ej (0%, 0 Votes)

Total Voters: 11

Loading ... Loading ...
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Ledarskap och hantering

Publicerat den av

Blir alltid lika illa berörd när människor tvingar sina hundar till hantering vid t ex kloklippning, bad eller annan hantering med motivering att “det stärker ledarskapet att visa vem som bestämmer” och “hundar måste acceptera vissa sker vare sig de vill det eller inte“. Det första stämmer överhuvudtaget inte alls. I det andra ligger en viss sanning – ja hundar måste i viss mån acceptera att bli hanterade, det kan till och med rädda livet på hunden. Men varför kan man då inte istället för att tvinga sig på hunden, göra situationen till nåt som hunden uppfattar som trevligt?

När det kommer till kloklippning så finns det betydligt trevligare sätt att hantera hunden och göra kloklippningen enklare än att trycka ner, hålla fast eller nypa/gorma på hunden. Ta det stegvis. Börja med att massera hunden när den ligger på sidan eller på rygg. Stryk på hunden och prata lugnande. Låt klotången ligga brevid. Klipp en klo och fortsätt massera. Går hunden iväg så låt den. Klipp en annan klo senare. Då tvingar du inte hunden till något och hunden kommer sannolik inte att att förknippa klotången med tortyr (en del hundar överdriver kanske sina reaktioner genom att skrika). Det stärker ledarskapet skulle jag säga då du inte blir orsaken till obehag. Så ta dig tid!

Med godismotiverade hundar kan man klicka in klotången/klippning/kamming osv. För en del funkar det att göra det till en lek. Gör det till träning och belöna för alla steg hunden tar som underlättar kloklippning. Gör man rätt kan man få en hund som sätter tassen i handen på dig och sitter stilla när klippningen pågår. Ha även förståelse för om hunden har blivit klippt i pulpan någon gång. Det är ingen katastrof men det känns ändå för hunden och det kommer den så klart ihåg.

Med Theo klipper vi en tass åt gången. Sen får han gå. Allt för att undvika konflikter. Det går lättare för varje gång och vi slipper bråka om det.

Samma sak gäller för bad, hantering av okända (inför tex veterinärbesök) osv. Gå långsamt fram och belöna istället för att bli arg så kommer du mycket längre. Ja det kan ta lite längre tid de första gångerna men du vinner ju igen den tiden på att slippa ta fighterna varje gång. Just att träna okända att röra vid hunden är bra, just inför t ex veterinärbesök. Alf har ju haft svårt för detta, bland annat därför vi slutade ställa ut för han tyckte att domare var otäcka. Vi har låtit olika människor klappa på honom, stryka på honom osv genom att belöna när han står kvar och låta han gå ifrån om han tycker det är obehagligt. Han tycker fortfarande inte att det är helt ok att folk närmar sig honom men han accepterar att bli ompysslad av andra och han accepterar att bli hanterad vid veterinärbesök.

Kom ihåg att genom tvång skapas bara motstånd! Ett motstånd mot dig och det kan aldrig bygga ett förtroendefullt ledarskap.

Det var min åsikt om det hela.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Vilken skylt måste jag ha på mig?

Publicerat den av

Om du ser mig komma gående och jag på långt håll vänder all min fokus på hunden, kanske genom att till och med vända ryggen mot dig vid själva mötet, har godis i min hand, kortare koppel på hunden, försöker låta glad och uppmuntrande till hunden, och inte ägnar dig en enda blick, kanske till och med går åt sidan/vänder/väjer/utökar avståndet mellan oss så mycket som möjligt – så betyder det inte att jag vill att du ska:
– Stanna med din hund, gärna på långt håll och vänta tills jag gått förbi
– låta din hund gå i full längds koppel och möta oss, stirra ut oss, blockera vägen, leka, hälsa eller på annat sätt uppmärksamma dig och din hund
– inleda en konversation om hur “gullig” min hund är när han skäller
– vända dig om och titta efter oss och låta din hund gå mot oss igen, gärna i flexikoppel

Jag vill helt enkelt bara att du ska passera med din hund, så lugnt och fint du kan. Vill du sätta din hund vid mötet så gör gärna det, men helst inte på längre avstånd än ca 5-6 m. Det blir väldigt lång väg för oss att gå om vi på 25 m har en sittande hund som stirrar ut oss. Jag igonerar dig inte för att jag inte tycker om dig, jag försöker bara göra mitt bästa för att min hund inte ska reagera mot din.

Jag tycker att mitt uppträdande borde räcka för att folk ska förstå att vi inte är i läge att hälsa och träffas. Jag har fullt upp att gå med två osäkra hundar och försöka göra deras situation så bra som möjligt. Jag har inte tid att börja ha en konversation eller bli ifrågasatt varför hundarna inte ska hälsa i det läget.

Det händer oss jämt! Så fort vi försöker träna vid möten med våra hundar, där vi inte kan kliva av från vägen, gå ifrån eller välja en annan väg, så ska folk STANNA och stirra på oss. Gärna börja konversera också.

Känner för att ha på mig en väst med texten VI TRÄNAR STÖR OSS INTE! Vad ska man göra?!

IMG_0062

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Klickerträning, myter och jakthundar

Publicerat den av

Jag vill här skriva ett inlägg om klickerträning och framgångarna med att använda belöningar istället för bestraffning, även med jakthundar.

Motståndare mot klickerträning verkar mest rädda att tappa kontrollen över sina hundar om de inte “visar vem som bestämmer/är flockledaren” i hemmet. Med det menas oftast att hunden ska lyda blint i alla situationer. Ingen hänsyn tas till hunden som individ, som kan ha rädslor eller helt enkelt ha en egen vilja till sakers vara eller icke vara. Tron att all “olydnad” från hundens sida beror på “bristande ledarskap” och att “återtagande av ledarskapet” är den enda boten tycks råda.

Här vill jag visa på motsatsen!

Klickerträning är inte en enda träningsmetod. Det finns sannolikt lika många varianter av klickerträning som det finns klickertränare. Grunden i Klickerträning är att man använder sig av positiv förstärkning (belöningar), negativt straff (att ta bort belöning eller möjligheten till belöning) och utsläckning (att låta bli att belöna).

Belöningar kan vara alla aktiviteter som hunden är villig att jobba för. Enligt Premacks princip kan beteenden med större sannolikhet förstärka beteenden som är mindre sannolika. Vilken aktivitet som är mest sannolik är inte statiskt, utan ändras under hela hundens liv (påverkas bland annat av förstärkning och straff) och varierar från situation till situation. Om alla belöningar var godis eller kunde stoppas i fickan hade ju alla hundägare haft full kontroll på sina hundar.

Du belönar så att de beteenden som du tycker om (sitta, gå fot, komma på inkallning) blir förutsättningar för att hunden ska få göra aktiviteter som han tycker ännu bättre om (att jaga, springa lös, nosa på promenaden eller leka). Beteenden som du inte tycker om, som att jaga efter fågel och rådjur på egen hand, låter du inte hunden få chansen att göra/öva på. Antingen får du ha kontroll på hunden eller så får du ha kontroll på förstärkarna.

En klok sak jag läste är:

“Många har ett stort behov av att släppa hunden lös för att se vad som händer. Om du är osäker på vad som kommer att hända, borde du kanske behålla kopplet på. Kom ihåg att du alltid har ett val, det är vi som har domesticerat hunden, tagit den in i våra hem och det är vi som i stort sett bestämmer vad hunden får vara med om – sätt dig inte i situationer som du inte kan hantera!” (Klickerklok.se)

En instruktör sa till mig tidigt att “du kan sällan lära hunden vad du inte vill att den ska göra, du kan däremot lära den vad du vill att den ska göra istället i samma situation“. Ja det är faktiskt så enkelt.

Hundar som tigger, hoppar för uppmärksamhet, stannar och väntar på dina signaler i viltspåret slutar ofta med det om beteendet inte leder till något. Ignorerar du hunden i dessa lägen “släcks” beteendet sakta ut.

Huvudspåret är att man i klickerträning spelar på hundens egen initiativförmåga. Människan har så lätt för att ta på sig ansvaret och hjälpa och visa hunden vad den ska göra hela tiden. Det gör ofta hunden hjälplös. Låt hunden istället använda hela sin intelligens. Det gör den dessutom tröttare och nöjdare genom att den fått en uppgift/ett jobb som den klarat att lösa. Du kommer att märka att du kan ställa högre krav på vad hunden ska göra när den verkligen förstår vad du förväntar dig. En hund som blir bestraffad slutar ofta att ta egna initiativ, även när du själv önskar att den gör det (som under jakten) av rädsla för att bli bestraffad. Du skapar själv osäkerheten hos hunden. Bestraffning behöver inte betyda enbart fysisk smärta. Obehag, skrämsel eller utstängdhet kan vara minst lika förstärkande för hunden när det gäller bestraffning. Du tar ifrån hunden sin initiativförmåga och kreativitet. Gör en hund som vågar prova alltid rätt? Nej, men där kan du snabbare förstärka det hunden faktiskt gör som är i rätt riktning och hunden lär sig snabbare vad som förväntas och vad som lönar sig.

Det viktigaste att komma ihåg är att det inte är DU som bestämmer vad som är obehagligt eller hur bestraffningen uppfattas av hunden. Det är HUNDEN som avgör hur rädd och avståndstagande den blir mot DIG pga bestraffningen. Det du anser vara en mindre/ofarlig bestraffning kan hunden mycket väl bli otroligt rädd av. Ser skillnaden bara på Alf och Theo. Höjer man rösten åt Alf så kryper han ihop medan Theo knappt lyssnar om man inte ropar åt honom (säkert pga tidigare ägare som skrikit på honom). Se hunden som individ!

Klicker är en belöningsmarkör på ett systematiskt sätt. Inte bara klicker kan användas som belöningsmarkör. Man kan även använda annat som hunden ser som viktigt. Det kan vara beröm eller nya kommandon som är associerade med någonting hunden vill ha, t ex för en fågelhund blir vittring en viktig betingad förstärkare. Det som hunden gör när han får vittring av vilt kommer ofta att bli förstärkt.

Klickerträning baserar sig på inlärningspsykologi och observerbara faktorer. Det finns alltså vetenskapligt belägg för hur klickerträning fungerar. Det är konsekvenserna (förstärkning eller straff) som får hunden att ändra sitt beteende, inte kommandon, mutor eller hot som kommer innan beteendet.

“Att vi baserar oss på inlärningspsykologi och inte på etologi eller teorier om vad hunden tänker om oss eller om momentet, är ofta en källa till förvirring i diskussioner. Ofta är inte skillnaden mellan olika träningsmetoder så stora, det är förklaringsmodellerna som gör att folk lever i olika värdar och pratar förbi varandra. Jag måste poängtera att vi inte alls förnekar att hundar kan tänka och vi använder oss ofta av etologisk kunskap när det gäller val av träningsstrategi. Förändring av beteende på individnivå förklaras dock bäst av inlärningspsykologin“. (klickerklok.se)

        

Klickerträning leder till att hunden får erfarenhet av att den själv kan påverka sin omgivning för att få tillgång till det han vill ha. Han gör det inte för att han tvingas utan för att han får fördelar och utdelning vilket ger hunden kontroll. Den största stressande faktorn för en hund är okontrollerbarheten vilket ofta bestraffning leder till. Hunden har ingen kontroll över bestraffningens styrka, inte heller på när och om den kommer. Det ger en otrygg och oförutsägbar situation. Om en klickertränad hund gör “fel” så uteblir bara belöningen, inget annat negativt kommer att drabba hunden och din relation med hunden kommer därför inte att ta skada.

Klickerträning handlar inte om att hunden ska gissa helt fritt, vilket bara leder till frustration. Det är viktigt att ta alla inlärningsmoment i små steg, dela upp och sätta ihop delarna när hunden är redo. Upprepning är viktigt i början innan man går vidare så att hunden verkligen förstått vad som ger belöning. Tydliga målsättningar, kriterier, god timing och regler för träningen ger det resultat du vill ha. Att klicka och belöna “till höger och vänster” ger inget resultat. Du får det du förstärker. Du vill ha en hund som upprepar det du belönar, oavsett om det är aktiva eller passiva beteenden. En lydnadshund får gå med högre förväntan på belöning, medan en jakthund belönas för avslappning och stadighet.

Med större kunskap kommer också insikten om att viljestyrda beteende, oasvsett om de tränas med belöning eller med olika former av obehag, aldrig kommer att bli 100% pålitliga. Det är konsekvenserna som påverkar sannolikheten för att hunden gör som vi har tänkt. Träna inte tills hunden blir allt för trött. Sluta när den fortfarande har lust och vilja. Vill du stå och vänta tills hunden gör fel och korrigera det, eller vill du belöna hunden medan den fortfarande gör rätt? Vilket tror du leder vidare vid nästa träningspass?

Det brukar gå ganska snabbt när hunden upptäcker att ni faktiskt vill samma sak och att han får göra det den själv vill, om han bara gör det du vill först. På vägen mot målet måste du antingen ha kontroll på hunden eller kontroll på belöningarna. Du har alltid ett val – sätt dig inte i situationer som du inte kan hantera.

När det kommer till jakthundar har man en fördel av att  döda föremål är något helt annat än vilt.  Vilt är en mycket mer effektiv belöning än godbitar/leksak. På det sättet har den som håller på med jakthundar en fördel. Belöningen i skogen blir mycket starkare och viljan att göra rätt för att få sin belöning hög. Det gäller att öka svårighetsgraden försiktigt. Samtidigt får man inte vara rädd för att utmana hunden och ständigt kräva mer och mer avancerad självkontroll. Man får inte bli förutsägbar, utan överraska hunden när man höjer kriterierna. Man behöver inte alltid visa hunden vilket föremål man kastar. Ditt uppförande, användning av visselpipa och skott hjälper också till att sudda ut gränserna mellan träning och äkta situationer.
“Instinkter är ett begrepp som ofta används som en bortförklaring när hunden inte gör som vi har tänkt oss. Instinkter är ett föråldrat begrepp inom vetenskapen. Hos hunden som är en relativt högt utvecklad art, är det inte bara tal om fasta beteendemönster, utan om medfödda beteendedrag som i allra högsta grad låter sig påverkas av förstärkning och straff. Om vi erkänner att vi kan påverka hundens beteende med hjälp av korrigeringar innebär det att vi också kan påverka det med belöningar. Samtidigt får vi inte glömma att hundens stressnivå också spelar en väsentlig roll. Många situationer på kort tid för en ung hund ökar risken för att hunden gör fel“. (Klickerklok.se)

Jag hoppas detta inspirerar fler att faktiskt ta till sig och lära nytt. Att göra “som man alltid har gjort” leder ju bara till samma resultat som man alltid har fått. Att ständigt utveckla sig, prova nya vägar, analysera och ta del av kunskapsutvecklingen leder till nya insikter, bättre resultat och framföra allt utveckling.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Stackel och el

Publicerat den av

På omslaget av senaste numret av tidningen Jakt och jägare syns en ägare som har stackelhalsband på sin hund. Hunden uttryck visar inte en lycklig glad jakthund för den som kan läsa ansiktsuttrycket.

jaktojagare

Hur kan en stor svensk tidning ha en sådan bild som omslag?! Bilden må vara från ett annat land, får vi ju hoppas då det är olagligt i Sverige, men vi ska inte stödja någon form av oetiska redskap i jakten.

Hur kan man kalla hunden sin bästa vän och sedan göra illa den på detta sätt? Vad tror man att man uppnår med att tillfoga hunden smärta?  Blir den en bättre jakthund?  Blir den mer skärpt? Knappast då hundens tillvaro i skogen, och antagligen i vardagslivet också om halsbandet används då också, går ut på att försöka undvika smärta. Hunden blir fullt fokuserad på smärtan och kan ju knappast bli en bättre jakthund.

Är det en bättre dressyr man är ute efter?  Ja då ligger det ju hos ägaren att träna inkallning,  att jobba med hunden på ett sätt som gör att hunden VILL vara medägaren, enklast genom belöningsbaserad träning som vi via inlärningspsykologi vet fungerar. Du blir mer motiverad av att göra något om du får en belöning än om du bestraffas när du inte gör rätt.

Så skämmes ta mej fan redaktionen för tidningen Jakt och jägare!

Hoppas fler med mig mejlar redaktionen om olämpligheten i att ha denna bild!  Jag kommer inte stödja den tidningen. Adressen till redaktionen är jakt.jagare@jrf-lj.org

I jordbruksverkets (PDF) föreskrifter och råd om skötsel av hund framgår följande på sidan 11

“Elhalsband och stackelhalsband

Elhalsband och stackelhalsband får inte användas på hundar. Med elhalsband menas halsband som ger hunden elstötar. Stackelhalsband är ett halsband med taggar som skärper verkan av halsbandet.”

När det gäller jakt är etiken det absolut viktigaste, att inget djur skadas eller plågas i onödan. Det är det som legitimerar att vi fortfarande får utöva jakt i det här landet. Att djur måste dö för att vi ska äta kött är oundvikligt men djur ska inte plågas i processen. Det är ingen lycklig jakthund på bilden och jag blir otroligt ledsen av detta. Det är inget jag kan stå bakom!

Jag var glad när man i ett nummer i tidningen Hundsport (som ges ut av SKK) fick läsa om en jägare och hundtränare som tränade sina hundar med positiva inlärningsmetoder och förklarade hur mycket längre man kommer med en glad hund som vill arbeta med sin ägare än en hund som bara tvingats till lydnad. Något för tidningen Jakt och jägare att läsa och göra om göra rätt!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Curlade hundar?

Publicerat den av

Idag fick jag en sån skrattattack så tårarna rann. Vi satt och pratade om hur bra våra hundar har det mot många andra som lämnas ensamma alldeles för länge, lämnas i varma bilar osv. Vi landade i att våra hundar nog är så bortskämda och curlade att de därför inte klarar världen utanför lägenheten (detta är givetvis skämtsamt). Men det slog mig – kan man skämma bort sin hund för mycket? Kan man curla hundar? (Med curla menas att man som ägare hela tiden “går före” och anpassar omgivningen så att hunden aldrig möter några motgångar eller utsätts för någon form av negativitet, i sådan utsträckning att hunden till slut inte klarar av situationer som dyker upp oväntat eller utan att ägaren är där). Man pratar ju om att barn idag är för curlade och inte klarar motgångar i livet utan att bryta ihop. Kan det vara samma med våra hundar?

Det jag skrattade åt var att våra hundar sover i en tryckavlastande säng (tempurmadrass för 30 000 kr) eftersom de sover med oss, har hundvakter på dagarna som har dom ute i stugan och de får bada och sola så mycket de vill, går 2 timmars promenader och leker med hundkompisar istället för att sitta i en tom lägenhet och vänta på oss. De har varandra att leka med, bråka med och sova med. Vi skojjade om att de är vana att leva på “rysk kaviar” medan andra hundar äter torrfoder (våra äter också torrfoder men vi landade i att dom är små bortskämda dryga brats mot sina grannhundar) 😀 Så är det givetvis inte men visst kan jag tycka att dom har det väldigt bra.

Nu när det är sommar låter vi Alf själv bestämma avstånden vid hundmöten och jag tycker det går över förväntan bra. Han börjar själv välja ut hur nära det är ok att gå en annan hund. Ibland går det ganska nära medan andra gånger vill ha helst gå åt ett helt annat håll och inte alls titta på hunden vi möter. Men tystare blir han. Ju tystare Alf är desto mindre skäller gaphalsen Theo. För Theo är ju inte rädd för hundar som Alf, han tror bara att man måste skälla på dom som Alf gör 🙂 Nackdelen med två hundar är att dom lär sig av varandra. Jag anser ju inte att det är att curla Alf utan helt enkelt ge honom mer kontroll i vardagen.

Själv tror jag nog inte man kan curla en hund så att den får problem i livet. Däremot kan nog en del ägare lägga sig i lite för mycket och bestämma allt åt hunden. Men en sådan hund mår nog inte bra, den blir säkert apatisk till slut. Tänker på våra förra grannar som till och med gav hunden kommandon när den skulle leka (“nej”, “sitt”, “inte så” osv osv). Hunden fick aldrig ens titta snett åt nåt håll. Stackars hund, hade en mycket sorgsen blick tycker jag.

Kan man curla en hund så den får problem i olika situationer?

  • Ja, hundar måste lösa vissa situationer själva (42%, 5 Votes)
  • Nej, fler borde bry sig mer om sin hund (25%, 3 Votes)
  • Ja man gör hunden en björntjänst (17%, 2 Votes)
  • Nej, all kärlek är bra kärlek (8%, 1 Votes)
  • Kanske, beror på hunden som individ (8%, 1 Votes)
  • Vet ej (0%, 0 Votes)

Total Voters: 12

Loading ... Loading ...
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Våld är alltid en sämre lösning

Publicerat den av

Så kloka ord jag mötte i denna artikel om våld mot hästarna inom ridsporten. Läs hela artikeln här.

“Våld är alltid en sämre lösning än den “rätta” lösningen, men det är ofta mycket svårt att hitta “rätt” lösning utan tillräcklig kunskap och erfarenhet“.

Huvudet på spiken så att säga!

“En annan orsak till våld mot hästar är vad min vän Emelie Cajsdotter kallar “omvänd empati”. Alltså att tillfoga hästen den smärta och det obehag du känner att den har gett dig, genom sin handling eller dåliga prestation. I situationer där vi hoppas och förväntar oss en prestation av vår häst, som inte blir vad vi önskat oss, kan frustrationen orsaka att ryttare tycker att det är rättvist att påföra hästen smärta. Smärta som är lika med eller överstiger den dåliga känsla, eller den psykiska smärta, som han eller hon menar att hästen är skuld till.
Denna bestraffning är obegriplig för hästen och leder bara till andra problem, vilket en oerfaren ryttare eller tränare ännu inte har förstått. (Annars skulle denne inte ha straffat hästen.)”

Det här tror jag är precis som många hundägare gör. Man “straffar” hunden för den egna frustrationen! Det är bara kunskap som kan råda bot på detta. Man kan aldrig kommunicera genom våld då våldet omöjliggör inlärning hos den andra parten. Det är också våld att hota och skrämmas, alltså inte bara slag/sparkar osv. Men att stå lutad över en hund och gapa åt den är hotfullt och att skrämma hunden genom att sparka mot den (även om intentionen inte är att träffa) är lika oacceptabelt.

“Jag vill också ställa den etiska frågan: Vad har vi för rätt och ansvar när vi tvingar igenom vår vilja på en annan individ. Är detta motiverat genom ägande?”

Ännu klokare slutsats! Så fantastiskt kul att läsa att även hästsporten börjar reagera och reflektera över vad man gör och konsekvenserna av det. Bara för att hästen är större och starkare behöver man inte använda våld. Djur är samarbetsvilliga i och med att vi redan har övertaget då vi styr och kontrollerar deras grundläggande behov så som mat, vila, utevistelse, värme osv.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"