Nytt möte med lappugglorna

Se fler bilder i albumet här. Dessa otroligt vackra, mäktiga och stora fåglarna bor bakom vårt hus. Två stycken. Herr och fru antar vi. Hugo och Henrietta kan vi kalla dom. Otroligt vackra! Går inte att slita sig från dom där dom sitter och när de lyfter helt ljudlöst.

Lappugglan är en av världens största ugglor. Längden är 60-70 cm och vingspannet 135-160 cm. Den har mycket stora och karakteristiska askgrå ringar runt ögonen, med koncentriska, vågformiga, bruna streck och en halvmånformig, svart, framtill av vitt begränsad fläck på ögats inre sida samt omgivna av styva, med gult och svart streckade fjädrar. Iris är gul. Färgen är askgrå på ovansidan, med svartbruna längsfläckar samt bruna och gulaktiga tvärvågor.

På frambröstet och framtill på halsen är den ljust rostgrå, med bruna längsfläckar och vågiga tvärlinjer. Bröstets nedre del och magen är vita, med bruna längsfläckar, men utan vågor. Stjärten är lång och gråbrun, med fem till sex breda, gråspräckliga tvärband. Vingarna är mörkbruna med vita, av rostgult och svart spräckliga tvärband. Honan är större än hannen. Hon saknar den gulaktiga färgen på ovansidan och är undertill vitaktig med brunaktiga, åt sidorna vattrade längsfläckar på bröstet.

Lappugglan, av underarten Strix nebulosa lapponica, häckar främst i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland även regelbundet men i mindre antal i Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Dalarna och norra Västmanland. Under rika sorkår kan den tillfälligt observeras längre söderut. I Sverige kategoriseras den av Artdatabanken som nära hotad.” //Wikipedia

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Att rehabilitera en ADHD tax

Ja inte det lättaste att hålla en Theo tok tax i stillhet. Han behöver inte bo i bur sa veterinären men ska vara i stillhet. Så vår lösning har varit att han får vara med oss i vardagsrum/kök. Där får han gå runt å nosa å röra på sig som han vill men inte springa, busa eller hoppa. Han får sen gå ut och kissa/bajsa och in igen. Hittills har det fungerat över förväntan. Han håller sig själv i stillhet och har mest legat i buren eller på filten utanför.

I måndags upptäckte vi dock ett nytt problem. Det var ju tre veckor sen han fick så ont i sitt ben och vi åkte till veterinären. Sen dess har vi inte fått röra honom, han har skrikit i högan sky bara man närmat sig (alltså lite i förebyggande/av förväntningen att det kan göra ont). Så någon kloklippning har ju inte blivit av. När han röntgades förra veckan sa jag till att när han ändå är sövd så kan man klippa klorna på honom men det glömdes bort. Så nu insåg vi att klorna hade växt jättelånga! Det var verkligen på gränsen att han kunde stå med dom.

Försiktigt försökte vi klippa klorna med att leka “ligg” och “Ligg på sidan”. Det funkade tills matte lyckades klippa i en pulpa. Så klart skrek taxen i högan sky (även här en lätt överdriven reaktion från Theos sida då jag tvivlar på att det gjorde så hiskeligt ont med tanke på den enda bloddroppen som kom). Men i alla fall. Kört var det här. Vi började överväga att åka in med honom igen för att söva och klippa. Det skulle kosta 1200 kr.

Men jag bestämde mig för att göra ett sista försök dagen efter. Åter igen har trickträningen gett stora fördelar i hanteringen av våra hundar! Vi började med att göra enkla trick som han kan och som han kan göra i stillhet (vinka, sitta, ligga, tass osv). Theo som älskar trickträning hängde glatt på. Så vi liksom bara smög in en klotång där han skulle göra “tass” och vips så fick vi klippa de tre längsta klorna! För att inte utmana ödet har vi nu låtit honom vara i några dagar och ska försöka ta resten av klorna i helgen. Eftersom vi inte kan ta i honom eller flytta i honom pga benet så måste vi få honom själv att vara med på noterna. Jag önskar fler kunde se fördelarna med att träna trick och med belöningsbaserad träning där hunden aldrig tvingas till något utan hela tiden har möjligheten att gå ifrån och detta respekteras.

Idag har vi kört lite kamning. De fäller lite päls nu så behövdes kammas ur en del. Nu fick jag ta försiktigt över ryggen på honom längre bak. Samma här, vill inte utmana ödet med att han ska skrika till så har bara låtit kammen glida över honom ett par gånger. Har masserat hans framtassar och bröstkorgen lite då veterinären sa att han kan säkert bli spänd och stel i andra muskler nu om han har haft/har ont i bakbenet.

Han är fri smärtlindringen sedan ca en vecka tillbaka. Hittills har han bara pipit till två gånger då han lyckats ivra upp sig själv lite väl mycket. Han sover i bur på natten för sin egen säkerhets skull.

I söndags gick vi en promenad på förmiddagen och såg våra vackra “Hugo” (lappugglan) sittandes på en ledning.

Men vad som var än mer spännande var, att för första gången, få se vad vi tror är “Hugos” fru! Hon bara satt där någon meter in och gjorde inte ett ljud!


©www.echosierra.se

Det är en så vacker fågel, och jag har tidigare aldrig fått se den på så nära håll som bara någon meter! Helt magiskt. Alf började givetvis skälla och skrämde stackaren då vi började viska och fota.

Sen har vi skottat fram och invigt grillplatsen för i år med vårat kompisgäng och mosters gounge Agge. Vi grillade korv, pinnbröd, maschamllows och banan med choklad på öppen eld! Inget smakar godare än mat ute 🙂

En kall vinter har det hittills varit. Grader ner mot -30 är inte så bra för en skadad tax som knappast behöver kylan nu. Idag var det bara – 5 grader och jag hoppas d håller i sig hela helgen så vi kan vara ute.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Att påbörja projekt

Nu har vi gått på semester från jobbet men då börjar det stora jobbet här hemma. Projekt måla fasaden. Tre varv ska det bli. Ett grundvarv och två lager täckfärg. Projektet började i måndags, vi kom halvägs med grundvarvet innan regnet kom. Så nu står det stilla i minst två-tre dagar då det ska komma mycket regn. Man ska inte klaga på regn i dessa tider av vattenbrist (som inte gäller vårt län ännu dock) men lite irriterande när man bara har två veckor semester och vill bli klar!

Vi kan inte se ut eftersom fönstrena är plastade.

Nåja dagar med regn får man ägna sig åt annat. Vi tapetserade hallen och det blev så fint! Tapeten är en Jane Churchill athmosphere iii. Som ett helt nytt hus (fast det ju är ett nytt hus). Nu känns det hemma och inte som ett visningshus där alla väggar är vita. Vi kommer inte tapetsera något annat utan det får vara vita väggar. Denna vägg gjorde hela grejen.

Fyllnadsmassorna skulle komma i veckan men pga regnet kunde han bara köra ut två lass. Sen blev backen för mjuk pga vattnet. Så där får vi också vänta ytterligare. Vill ju få ut massorna så vi kan beställa matjorden!

Hundarna tycker vi är ytterst tråkiga som inte engagerar oss i dom. Vi försöker göra lite trickträning emellanåt å gå promenader i skogen.

Tyvärr vill min käkinflammation inte ge med sig. Har nu ätit klart min 17 dagars kur av paraflex men kinden är fortfarande svullen och käken är fortfarande väldigt spänd. Har tid hos en sjukgymnast som ska vara extra bra på käkleder, till veckan. Hoppas det ger nåt.

Vi har sorg också. De små fågelbäbisarna som kläcktes i vårt vedskjul i veckan har blivit tagna av någon. Boet är tomt och det är tilltuffsat. Vi gissar att en rovfågel hittat dom 🙁

Men sån är naturen. Den ger och tar.

 

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Att lyssna med ögonen

Djur kommunicerar med oss hela tiden. Bara för att de inte använder våra ord eller kan uttrycka sig så vi förstår tydligt så betyder det inte att dom inte “pratar” med oss.

Theo är väldigt tydlig i sitt lilla taxspråk. När han är missnöjd med vart vi går eller med att vara i koppel så lägger han sig ner. Det första jag gör är ju så klart att kolla att han inte har skadat sig. Men när den lilla proceduren är över så kan man konstatera att det inte är något fel på honom. Han vill bara inte, just idag:

Har han ont så visar han det tydligt. Han hade inte ont (klämmer å känner igenom honom och när vi stannar så vill han gärna dra igång världens busryck med den andra taxen), han var inte trött (eftersom vi bara kom 100 m från huset) och det var inte särskilt varmt. Theo gillar inte att vara i koppel. Han kan sätta sig ner, blänga på kopplet å puffa med nosen på kopplet som att han säger “men ta bort snöret då”. Så uteslutning gör att det inte är fel på honom, han vill bara inte gå denna väg denna dag. Han följer gärna med när vi går åt rätt håll (ofta hemåt eller ut på någon spännande stig). Detta är samma kväll:

Om jag skulle utgå från att han gjorde detta för att “jävlas” eller straffa mig så skulle jag kanske dra med honom, rycka i honom, skälla på honom osv. Men om jag istället tänker att han försöker kommunicera sitt missnöje med något så kan jag istället välja att (efter att först konstatera att han inte är skadad) locka med honom (genom godis, lek eller välja en annan väg), vända om å gå åt det håll han vill eller stanna en stund med honom där han är. Theo gillar att bara sitta och titta på saker även om det råkar vara att han stannar mitt på vägen.

Min tanke när folk tycker de måste vara bestämda, tydliga eller visa vem som bestämmer över sin hund (mitt “favorit” uttryck bland de som inte kommunicerar med hundar utan kör diktatorstil) är sorg. Så sorgligt att hunden inte får kommunicera, inte bli lyssnad på. Att hunden inte alltid kan få sin vilja fram, som att vi inte alltid vänder om för att Theo vill de, är inte detsamma som att inte lyssna. Men man kan hantera situationen på ett sätt som inte kräver att man rycker i hunden, skäller på hunden, bestraffar hunden, nyper hunden, släpar hunden osv.

Det finns vänligare sätt att lösa en situation på om man bara lyssnar med ögonen! Hunden kommunicerar hela tiden.

Nog om det. Här kommer en film på havsörnarna (ja den är kort typ 10 sekunder lång och man ser bara en svart prick men det är mäktiga fåglar som måste förevigas då det är första gångerna som jag ser dom så nära)som håller till ovanför oss. Känns sådär med dem så nära. Ängarna är bakom vårt hus. Just denna örn blev jagad av någon annan, mindre, rovfågel.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"