Alf har börjat vifta på svansen mer och det är ett gott tecken. Känns som att han sakta blir bättre. Fortfarande orolig av sig så vi får se om det också ger med sig eller om han behöver nåt ångestdämpande också.
Theo är återställd. Går, viftar på svansen, äter, gör behov, gör lekinviter. Så nu är utmaningen att få studsbollen att ta det lugnt. En balans mellan att han ska få vara sig själv, röra på sig och att ta det lugnt och inte påfresta ryggen för mycket.
Vi har fått låna en hundramp (tänkt till bagageluckor) för soffan. Hade planen att dom inte längre ska få vara i soffan men eftersom de har fått vara där hela livet så är den svår vana att bryta. Risken är att dom bara hoppar upp och ner som vanligt istället. Alf har använt rampen upp men hoppade ner. Theo får man vakta hela tiden, han väljer den om man visar men såg när han tog satts och kom springande för att skutta upp så hann stoppa honom!
Tackar veterinärerna för så bra medicinering på Theo! Vilken skillnad bara på två tabletter. Ett dygn och han går från att inte röra sig alls till att vara sitt gamla studsiga jag. Nu har vi täcke på honom även om han bara rastas på gården. Helst får dom gå ut en och en för att inte börja leka. Alf fick nåt bryt å sprang och sprang å sprang i gångarna som husse kört upp med snöslungan.
Livet börjar återvända.
Tog en förmiddagspromenad utan grabbarna, i ljuset. Bästa tiden på vintern är nu och framåt!
Sen såg vi några roliga kompisar på vägen hem. Tre rådjur som pulsade fram i snön.
