Det känns inte tungt eller sorgligt att dom inte längre finns med oss. Det är bara en enorm saknad och allt känns som innehållslöst just nu. Värst är tystnaden. Inga tassar.

Många har visat stöd och det känns skönt att nästan alla tyckte det var ett bra beslut att låta dom gå tillsammans. Det hade varit egoistiskt att ha kvar Theo, bara ifall han skulle få några månader/nåt år till. Men han hade också ont. Hans rygg var inte bra, hans tassar värkte ibland och han hade gått upp i vikt igen.

Vi har inte börjat ta bort deras saker ännu, får ta det när vi orkar. Det kommer känns jättehemskt att göra sig av med bäddar, selar, koppel och annat men det blir ingen ny hund (inte i närtid i alla fall). Ingen kan ersätta våran Alf och Theo!

Det finns en väldigt speciell taxgrupp på Facebook. En som stöttar, har en egen kassa och sponsrar sina fyrbenta vänner. De skickade en krya-på-dig present till Theo i höstas och igår kom en bukett för att visa sitt stöd för oss när vi fick säga hej då till våra bästa vänner.

Rent fysiskt känns det som att jag tappat en kroppsdel. Dom fattas mig/oss. Jag vet dock att dom har det bättre nu! Dom har inte längre ont och det är en jättestor tröst i detta.

Det är inte jobbigt att se andras hundar och bilder. Vi följer gärna alla er andra ändå. Det är ju härligt med livet som pågår ändå även om Alf och Theo behövde få vila nu.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"