Det finns lika många åsikter om saker och ting i hundvärlden som det finns hundägare. En diskussion jag ofta hamnar i är stor vs liten hund. Om en liten hund skäller och lever rövare så är det gulligt medan en stor hund är farlig? Om en liten hund är osäker på stora hundar så är det den lilla hundens ägare som gör fel? Stora hundar uppför sig bättre? Små hundar är mentalt sämre skick än stora?
“Vi och dom” tänk. Jag gillar inte när man generaliserar vanligtvis men vissa fakta finns ju. Om en liten aggressiv hund biter så blir inte bettet lika illa som om en stor hund gör samma sak. Alltså är en stor hund “farligare” ur den synpunkten. Beteendet är lika illa för den lilla hunden som beter sig illa och skäller/gör utfall osv. Vissa raser attraherar en viss typ av människor som skaffar hund av helt fel anledningar. Blundar man för det så gör man nog problemet än större. Här är det nog viktigt att uppfödare också tar ansvar för vem man säljer en valp till. Vad kan köparen om hundrasen de har tänkt köpa? Vad har de tänkt använda hunden till? Hur löser de vardagliga situationer som ensamhetsträning och uppfostran? osv…
Är småhundsägare lata som inte uppfostrar sina hundar? Nej det skulle jag inte säga. Det finns säkert dom också men den stora majortetet vet säkert bara inte hur de ska göra. Agda 72 med lilla pudeln Fiffi gör ju så gott hon kan och vet säkert inte hur hon ska göra för att bryta utfallen mot andra hundar. Säkert går hon på känsla också och tycker synd om sin lilla hund och blir orolig om den stora hunden skulle bita. Många som skaffar typ sällskapshundar kanske inte tänker tanken på att gå kurs eftersom man inte har ambitionen att göra något särskilt med hunden utan ha den till just sällskap.
Jag anser personligen att hundklubbar som erbjuder kurser bör bli bättre på att informera om och anpassa kursinnehållet för att locka hundägare som kanske inte annars hade sökt sig till en vardagslydnadskurs. Själv är jag fått en dålig bild av brukshundsklubbarna. De är endast till för “eliten”, de som ska tävla och tränar regelbundet. Ofta upplever jag att hundklubbar inte välkomnar småhundar på samma sätt som stora hundar. Att ha kurser enbart för mindre hundar kanske skulle locka Agda och Fiffi att prova på en kurs och därigenom få en bättre relation?
Att kräva kunskap av alla hundägare är nog att föredra. Kanske hundkörkort eller licens för den ras man har tänkt skaffa? Många har ju inte ens läst på om vad de har i kopplet. För oss som har en liten hund så gör vi vad vi kan och har lärt oss för att bryta hans osäkerhet mot större hundar. Det blir dock svårt när han då och då blir påsprungen av stora lösspringande hundar, där ägaren skiter komplett i om vi får problem eller om vår hund tar “skada” av mötet. Det är liksom ingen idé att säga att storhundsägare är si och småhundsägare är så. Det finns skötsamma hundägare och det finns oansvariga och det finns de som saknar kunskapen och gör så gott de kan. Några få är rent elaka mot hunden och mot omgivningen.
Mentalitet är ju något man pratar mycket om inom aveln. Det finns seriösa uppfödare och mindre seriösa inom alla raser. Det viktiga är att man avlar på hundar som klarar vardagliga situationer så som barn, människor i grupp, ljud, plötsliga rörelser osv. Hunden ska inte ha kvarvarande rädslor efter något sånt eller vara aggressiv mot omgivningen. Sen ska inte alla raser älska alla människor. Men det är skillnad på att vara osäker och aggressiv och att var reserverad/undvikande. Huruvida småhundsuppfödarna tar ansvar för mentaliteten på sina hundar låter jag vara osagt. Jag hoppas på och utgår från att alla uppfödare använder sin hunds RAS som utgångspunkt. Där står det ju bland annat om mentaliteten som just den rasen ska ha.
Många storhundsraser har ju sönderavlats till ren katastrof vad jag förstår. Inom brukshundsklubben fanns det väl ett uttryck för “planlydnad” typ? Hundar som funkar jättebra på lydnadsplanen men där ägeren inte har någon vardagslydnad på hunden. Den skäller i bilen på allt som rör sig utanför, den ylar och gnäller så fort den sitter vid sidan av planen, kan inte slappna av och kanske tom gör utfall på promenader, drar i koppel osv. Hur utbrett det är kan jag inte uttala mig om utan detta är hörsägen från insatta i den typen av hundsport.
Lösningen på problemen är nog att prata med varandra på promenad och respektera varandra. Det är som med bilkörning. Min pappa sa alltid åt mig att jag måste tänka som om vad den andra bilföraren kan göra för fel. Jag kan inte utgå ifrån och hålla på min rätt i alla lägen (oavsett hur rätt jag har). Det är liksom inte värt att ta smällen för det.
Så om vi alla håller våra hundar kopplade inom områden där man möter många andra människor och hundar. Lösa kan de få vara på fält, öppna ytor och i skogen. Fråga oss om hundarna får hälsa innan din hund får gå fram till min. Plocka upp efter din hund. Bajset gör både din och min hund sjuk, även efter att det tillfälligt dolts av snön.
Tillsammans kan vi göra bilden av oss hundägare mer positiv för varandra och för de som inte har hund.
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"