Theo har nog hittat hem äntligen. Han har bott hos oss i 11 månader och första tiden ville han inte vara så nära oss. Han låg mest på sin egen filt i hallen eller försökte få igång bus. Vi lät honom vara och tvingade inte honom till att ta kontakt. Vi vet ju inte så mycket om honom men vi vet att han varit utestängd på en balkong, varit undernärd och rädd för beröring när han hittades. Han hettsdrack och åt i början men det lugnade sig snabbt när han såg att det alltid fanns vatten och att vi alltid serverade mat. Tror han fick hjälp av att Alf just då var rätt ointresserad av mat så han hade aldrig konkurrens. Nu har det vänt 🙂
Nu söker han mer kontakt och vill vara nära. Han började med att dra, bita och slita i oss för att få uppmärksamhet. Vi sa lugnt men tydligt åt honom att inte göra så. Sen tyckte han om när vi klappade, masserade och strök på honom. Vi har alltid försökt stryka och kela med honom när han lugnat ner sig så han får en skön stund och får känna på hur det är att vara avslappnad. Nu snarkar han så fort man håller i honom. Han gillar att bli buren och ska gärna ligga på en, så nära det går. I soffan lägger han sig som en halsduk runt halsen på en eller gärna med ansiktet mot ansiket. Han slickar och knorrar om vartannat.
Han vart nog också chockad också av att han fick sova med oss, i sängen. Oj så han njuter. Han somnar och snarkar direkt man går och lägger sig. Han upptäckte även att han kunde puffa in sig under täcket! Där är det varmt och skönt. Så fort han märker att man vaknad kryper han fram ur täcket och kommer och lägger sig på huvudkudden och stirrar in i ögonen. Sen börjar han ösa en med pussar. SötTheo! Det känns som att han blir lugnare och tryggare för varje dag. Ute måste man ibland säga till honom på skarpen. Han får il då han bara skäller och skäller på allt och inget. Ibland ut i tomma intet ibland mot folk och hundar. För det mesta går han utan att göra några ljud men när han får sina utbrott får man ta tag i honom och säga åt honom.
Men han är en så skön hund, så härlig livsglädje 🙂
Åh vad härligt att läsa, skönt att han har börjat slappna av och känna sig hemma!
Åh!
Jag är baske mig inte lättrörd, men detta ger tårar i ögonen 🙂
Jag känner igen det så väl från Assars första tid här, i alla fall det med kontakt och att ligga för sig själv. (Han hade ju en massa andra problem, olika Als vad jag förstår.)
Han gillade visserligen trimbordet (så länge han hade tid vara still…..) men annan kontakt var “Nej tack!”
Jag vet inte om jag någonsin blivit lyckligare av något än att se Assars utveckling faktiskt 🙂
PUSS taxegubben! Jätteduktig är du!
Hundar är fantastiska, vad skönt att det känns som att han verkligen har hittat hem. Man kan ju förstå att det tar tid om man har haft det svårt innan. Supermysig verkar han också 🙂
Ja han har så mycket kärlek i sig 🙂 En glad liten tok-tass 🙂 Känns skönt att han trivs hos oss. Han och Alf leker mer och mer ihop.