Läs hela nyheten här.

Man blir lika förskräckt varje gång man får läsa något sådant:

“31 mopsar, taxar och mopstaxar levde allihop i en smutsig lägenhet i Malmö…

…Polisen larmade länsstyrelsen när de upptäckte de drygt 30 hundarna i lägenheten i Rosengård i Malmö. Två inspektörer skickades ut som beslutade att alla hundar skulle omhändertas“.

Många frågor väcks som man antagligen aldrig får svar på.

1. Hur kan någon göra så mot djuren? Inser man inte när det är en hund för mycket utan bara låter det dra iväg till 31 stackars hundar? Kan inte ägaren se/förstå när smutsen och skötseln av djuren blir lidande?

2. De var kända hos djurskyddshandläggarna sedan tidigare, kunde inget ha gjorts innan djuren fick lida?

3. Var är grannar, anhöriga, bekanta? Har såna människor inga vänner? Det känns som att grannarna borde ha blivit lite störda av 31 hundar i en lägenhet. De bör ju ha levt om, luktat?

Själv har jag så svårt att förstå att ingen i personens omgivning reagerat. Har ingen varit hem till denne på flera år? Har inte en enda granne (eftersom det var i en lägenhet bor man ju rätt nära varandra, en enslig gård är ju mindre chans att någon besöker) reagerat på ljud, lukt eller på att personen har husdjur men aldrig går ut med dom? Kan man hålla en sån fasad? 🙁

En sån här människa är säkerligen psykiskt sjuk för nog märker en frisk människa när man inte längre klarar att hålla efter djuren och ge dom mat och vatten och omvårdnad.

Så hemskt. Hoppas varje liten vovve kommer till ett bra hem. Ska krama vår lilla Theotax extra ikväll. Dock hoppas och tror jag att han aldrig behövde leva sådär trots allt.

Kan man inte bara be om hjälp istället? Varför ska det vara så svårt att säga “det blev inte som jag tänkte mig, kan du hjälpa mig?” och ta tag i situationen istället för att låta det gå så långt. Har vi ett sådant klimat i detta land att man inte ska kunna be om hjälp av anhöriga eller bekanta längre?

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"