Tankar om avel (Del 2 utifrån boken “Hundens språk och flockliv” av Lars Fält)

“När man studerar och jämför beteenden är det viktigt att skilja hur de ser ut, formen, och hur ofta de förekommer, frekvensen. Det senare är bl.a. beroende av hur lätt det är att utlösa dem. (…) Vid avelsförsök, framför allt med råttor och möss, har man visat att beteendenas form är mycket svårare att påverka genetiskt medan frekvenserna är mer lättpåverkade” (sidan 21).

“I århundraden har hundavlen varit mycket funktionsinriktad, vilket skapat våra specialister som drivande hundar, vallhundar, vinthundar osv. Idag finns en tendens till att man överbetodar deltajer i hundens utseende och lägger mindre vikt vid funktionen“.

Här tycker jag att man som uppfödare har ett, borde vara lagstadgat, åtminstone etiskt ansvar att fundera över vad man avlar på och vilka anlag man förstärker och överdriver.  Vi har makten att i stort sett avla hundar till vad vi än vill skapa, men har vi rätten att göra det? Är det verkligen försvarbart att forma om hundar i oändlighet utan att ha en tanke på hur den förändringen påverkar djuret? Jag anser att man som uppfödare (SKK registrerad eller inte) har ett jättestort ansvar för konsekvenserna av sin avel på de djur som ska leva vidare. För mig är det nästan avskräckande hur allvarliga konsekvenserna kan bli när människan i sin iver att skapa något i vissa fall istället sysslar med djurplågeri. Kan låta hårt men titta på vissa rasers utseende och funktion, andningssvårigheter, svårigheter med födsel eller rörelsemönster. Det ligger på uppfödarnas samvete tycker jag. Så att avla enbart på utställningsmeriter är, enligt mitt tycke och smak, inte tillräckligt bra underlag för att föra aveln vidare. Jag håller med Lars om behovet av funktionstester även om inte den nya ägaren är intresserad av att pyssla med någon formel träning/tävling så får man en värdering av hundens funktionsduglighet.

Inom taxen diskuteras det flitigt om ryggröntgen ska användas som avelsverktyg för att minska förekomsten av diskbråck hos hundarna. Det råder ganska skilda meningar om ryggröntgen är meningsfullt eller inte.

Ja sidan hävdar att det i i stort sett alla studier som gjorts på de ryggröntgade taxarna i våra nordiska grannländer går att utläsa att om hunden har förkalkningar som syns på röntgen så ökar risken för diskbråck.

Nej sidan hävdar att det inte är förkalkningarna i sig som avgör om en hund får diskbråck och det har mycket med var förkalkningen sitter vilket inte utläses från ryggröntgenresultat. Man hävdar också att det inte enbart går att få ett index på en tax utifrån det egna röntgeresultatet utan då borde hundens avkommor också räknas in samt ärftligheten bakåt, som blir en sammantagen bild av just den hundens risk att föra diskbråck vidare.

Själv är jag inte så insatt men försöker läsa på om ryggröntgen och jag kan ju tycka att det verkar ju stå klart att förekomsten av förkalkningar som syns på röntgen och diskbråck verkar vara relativt klar. Om det sedan behövs andra verktyg för att få en bra “klassifiering” för avelshundens risk att föra diskbråck vidare kan jag inte svara på. Hoppas kloka människor kommer fram till något bra och jag är för alla försök till att få en friskare ras!

 

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"