Tankar om hundens beteenden och hundträning (Del 3 utifrån boken “Hundens språk och flockliv” av Lars Fält)

Just Lars kapitel om flocken har gett mig bra mycker mer argument mot alla dominasteorier som sprids som sanningar i media och Tv. Hur vi människor trycker ner och förgör hundens värde i flocken. Det är så skrämmande att man fortfarande kan ha det förlegade synsättet.

“Den vanligaste orsaken till att hundar inte kan utföra beteenden exakt som vargen är att vi förändrat deras kroppskonstitution så att det blivit svårt, ibland omöjligt. Både av funktionsskäl och för att vår syninriktade hjärna vill ha roligt har vi skapat hundar med för korta ben, korta nospartier, obiologiska bakbensvinklar osv. Men visst är det roligt att se en chihuahua och en irländsk varghund hälsa på och förstå varandra, eller attt se en dvärgpudel springa efter och gripa ett föremål på samma sätt som en schäfer“.  De är så lika men så olika våra raser. Man behöver ha det i åtanke när man sammaför hundar. Behöver din hund träffa alla hundar? När de inte kan läsa av varandra så uppstår konflikter i onödan som vi människor är orsaken till.

“Tendensen till flockliv och samarbete har sannolikt varit en av de viktigaste orsakerna till att vargen/hunden fungerat så bra i människans olika grupper och samhllen. Att vara flockdjur innebär att man måste kunna samverka“.

Precis så är det. Man måste bygga sin hundträning och sin vardag med hunden på samarbete – därför har dominansteorier och andra ledarskapsteorier så felaktigt lärt ut att man ska dominera genom aggressiva handlingar mot hunden så som alfarullningar osv. Det bygger knappast något samarbete med hunden!

Lars förklarar så bra alla individers olika förutsättningar i en flock och hur varje individs styrka används i flocken. Teorier om rangordning får en helt annan betydelse än den gängse som sprids av t ex självutnämnda hundexperter på TV som tolkat detta som att hundar har fasta roller som aldrig får rubbas. Utmanar dom ska dom tryckas ner och sättas på plats. Så fel så fel så fel.

“Flocken består i praktiken av ett antal “hjälpare” vilkas agerande bidrar till att överlevnadshcanserna ökar för alla medlemmar (…) Olika individier är helt enkelt olika duktiga på olika saker. Detta innebär att de kan hjälpa varandra dörför att flocken består av “specialister”“.

Så vilken roll får våra hundar i vårt dagliga liv om vi använder oss av metoder som hela tiden går ut på att hunden ska vet att den är lägst ner i hierarkin och att den aldrig får uppmuntras att bidra med sina kunskaper och sina styrkor. Därför är det så viktigt att alltid låta hunden få jobba med något. Att den får visa och vara duktig i sin form som hjäpare i flocken oavsett om det är spår, jakt, vall eller vad som. Aktivering är A och O för att få en harmoni i flocken det är jag övertygad om. Det räcker inte att bara leva med hunden, och tro att man är en flock bara för att man är ett antal individer på en viss yta. En flock innebär en gruppdynamik där alla har sin plats och sin roll och är viktig.

Som motsats till att flocken har fördelar så har faktorer som konkurrens om föda tydligen en motverkande effekt på flockbildning. I praktiken är allt som djuren utnyttjar, resurser som orsakar konkurrens. Att hålla på att ta hundens mat eller ben i från den i tid och otid som en del människor gör tror jag har rak motsatt effekt om man vill stärka sin flock och sin ledarställning. Det har en motverkande effekt på att faktiskt leva som en flock. Att man kan träna hunden på att det inte är ett hot att ta ifrån den något – då man kör byteshandel – för att kunna rädda den om den får i sig något farligt är en sak. Men en del verkar ju hålla på och tjorva med hundens mat hela j*la tiden. Låt hunden ha sin mat ifred.

Rangordning

Lars beskriver hur rangordningsexperiment har gått till historiskt sett, där man släpper in ett antal obekanta djur i en bur, box eller annat begränsat utrymme och därefter studerar vad som händer. I många fall t ex hos höns börjar djuren slåss. Så småningom blir slagsmålen allt färre och det blir lugnare i buren. När man ger dem mat äter de i en viss ordning utan att bråka alltför mycket med varandra. En av det viktigaste funktionerna med rangordningar är att aggressionen begränsas.

Just här har väl många förväxlat begreppen och tvärt emot handlat med ett ökat aggressivit beteende gentemot hunden i en viss situation för att hävda sin “rangordning” eller “status” eller vad man nu kallar det. Det är så tragiskt när folk trycker ner hundar, eller på annat sätt har ett hotfullt beteende mot hunden och försvarar det med att hunden försöker klättra i rang och “ska sättas på plats” när själva grunden i rangordning är att minska aggressivt beteende inom flocken. Man använder sig av teorier som bygger på instängda djur som inte har något val.

Lars beskriver att i stället för att slåss börjar djuren undvika dem som är starkare vid konflikter i stället använda sig av aggressionsdämpande signaler. Vid konflikt med någon som är aggressiv har man några olika möjliga val. Man kan försöka lämna platsen, vilket förutsätter att det finns en flyktväg. En sådan brukar saknas vid rangordningsförsök eftersom de i allmänhet görs med djuren i burar eller inhägnader. En tredje utväg är att försöka manipulera den andres aggressionsnivå med hjälp av lämpliga signaler.

Här använder ju också en del hundägare ett aggressivt beteende mot en kopplad hund som inte kan fly ifrån. Det man gör då är ju att utsätta hunden för en situation den inte kan ta sig ur eller fly ifrån. Den kommer då att försöka med alla medel ge dig lugnande signaler och kuva sig för att undivka mer obehag. Det värsta jag vet är när folk tolkar dessa beteenden efter en hård korrigering, som att hunden “skäms”, “ångrar sig” eller “vet sin plats”. Det har överhuvudtaget inte skett någon inlärning i en sådan situation då hundens enda fokus är att försöka lugna den aggressiva ägaren.

“Alla individer i en rangordning som inte innehar den högsta eller lägsta positionen är både överlägsna och underlägsna, helt beroende av vem de jämförs med. Uttryck som unerlägsen, överlägsen och dominant är relativa begrepp, dvs beroende av andra individer som man jämförs med. Man kan inte vara underlägsen eller dominant ensam. Uttrycket dominans används i många sammanhang, där det inte hör hemma. Det vanligaste är att man blandar ihop självsäkerhet med dominans. Självsäker man kan vara alldeles ensam. Dominant är man i grupper”

Den faktiska ordningen i rangordningen kan inte bestämmas uppifrån eftersom toppindividen bara behöver sin position när hen konkurrerar med någon av de andra. De andras relationer är ointressanta för hen. Här vill ju gärna människan tro att vi är toppindividen och dessutom bestämmer övrig rangordning, vilket alltså inte är fallet med rangordning.

“Det finns en fundamental egenskap hos burförsöken som har lett till många missförstånd om hur grupper fungerar och det är avsaknaden av utvandringsmöjligheter. I buren och varghägnet på djurparker finns ingen möjlighet att lämna gruppen eller ens öka avståndet litet. Den biologiska målsättingen med aggression är att öka avståndet till någon, t ex en konkurrent och om flyktvägen är låst går inte detta. Det som återstår om man inte ska bli skadad är att försöka sänka aggressionsnivån hos den som hotar en. Hundar och vargar läger sig ner på rygg med bortvänt huvud och svansen mellan benen. Detta är en kroppsställning som kostar mycket energi. Om man ser någon inta den ofta är det något i den sociala miljön som inte fungerar som det ska“.

Det man också ska komma ihåg är att djuren själv lägger sig på rygg (frivillighet). När en människa trycker ner hunden i denna ställning (olika former av alfarullninar) får man ingen annan effekt än att man beter sig aggressivt mot hunden (avståndstagande) för att sedan som många då vill, att hunden ska återuppta kontakten med föraren. Det om något är ju dubbla budskap till en hund! Att förvänta sig att hunden ska ens vilja vara nära en efter en sån grej är ju korkat och okunnigt.

Lars skriver också så bra om att de ledande djuren utmärks av att de tar initiativ och har fördelar vid jakt, viloplatser och parning men även att de dominanta djuren kan få ett bett om de kommer för nära en annan individ som har t ex mat. Alla indivder har en “äganderättszon” på ca 25-30 cm där de försvarar sitt byte även mot ranghöga djur. De respekterare även när andra äter och går inte och tar av varandra.

Sen kommer han även in på ett kapitel om att ledarskap och dominans är två skilda saker. Man är bra dominant i förhållande till någon i en etablerad grupp eller bland ett antal individer i en låst instängd bur. Vad händer om du öppnar buren?

Det går att skapa rangordning mellan djur som inte lever i flock i naturen om man låser in dom i bur. Störst och starkast hamnar överst. Här har man slarvat och gjort likahetstecken mellan utveckling av rangordningar och flockbildning. Så enkelt är det inte. Han tar också exemplet från en mänsklig arbetsplats där det kan finnas rangordningar men man tvingas samverka för att man inte har ett val ( tex inte möjlighet att byta arbetsplats), flytkvägen är stängd. Det här missförståndet har lett till att många tror att ledarskap är det samma som att vara starkast rent kroppsligt. Man har fastnat för de aggressiva inslagen i dominansen och reagerar som om hundens alla flyktvägar är stängda. Det skapar en rädsla hos hunden för sin ägare! För mycket hot och aggression inom en flock splitrar snarare än håller ihop.

När det gäller hundmöten så ska man prata om självsäker och osäker istället då status bara finns i redan befintliga grupper. “Jag har hört hundägare tala om sin dominanta hund, när det i själva verket har varit en självsäker, lite osocial individ som helt ill undvika att umgås med andra hundar eller människor och också visar det med hjälp av hotsignaler“. Så fel det kan bli. Ännu ett skäl att inte tvinga sin hund till möten den inte vill ha eller klarar av, t ex hundar som ska hälsa på alla den möter på promenader.

Med ledarskap menar Lars den som kontrollerar, styr och riktar andras beteenden och tar initiativ till aktiviteter. Människan vill ju ofta vara den som bestämmer och kontrollerar men att ta initiativ även till positiv samvaro är ju en stor del av ledarskapet. Men det är inte heller alltid det är alfadjuret som tar initiativet. Det är inte så att toppdjuret bestämmer allt inom flocken. Det är mer dynamiskt än så. Och som tidigare sagt så är ju alla individer specialister på olika saker och när någon annan är bäst på något så följer även alfadjuret med. Den delen verkar många ha missat.

“Om flockledaren upptäcker att han tjänar på att följa ett initiativ från en flockmedlem som är specialst på t ex jakt på ett visst byte så gör han det“.

Ledaren är den som tar flest initiativ oftast för att denne är äldre och har mer erfarenhet men följer lika gärna en annan som har större chans att lyckas i sin specialitet. Ledaren har en vaktande/försvarande funktion och jag kan bara tänka mig att när människan som så gärna vill hävda sin “toppposition” (för de som gärna använder hot och bestraffningar/korrigeringar) utsätter sina flockmedlemmar för t ex otrevliga hundmöten som hunden inte alls mår bra av så sjunker ju förtroendet för “ledaren” då denne inte kan “försvara” flocken mot potentiella hot.

Ja det är mycket intressant att läsa i boken och så klart mycket mer än det jag fastnade för här. Jag har fått lite nytänkt i hur jag ska göra med Alfs osäkerhet inför andra hundar bland annat.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"