Theo är ju en omplaceringshund, en hund som fick ett hem som inte var bra för honom och som tack och lov fick komma därifrån. Att ta hand om en hund man inte själv haft från valpstadiet kan vara trixit. Man har inte fått lära känna den lilla individen eller varit med och format valpen till vuxen. Både Alf och Theo kom till oss som unghundar. Alf bodde kvar hos sin uppfödare fram till vi hämtade honom så han kallar vi inte omplacering. Alf har inga hemska upplevelser med sig, han blev bara kvar hos uppfödaren längre än vad som är vanligt.

Med en omplaceringshund ska man inte bara lära känna en ny individ. Den individen har med sig minnen/upplevelser som vi ofta inte vet så mycket om, både positiva och negativa. Att dessutom byta familj/flock är ett svårt steg för en hund som knyter ann till oss människor, oavsett hur vi är mot dem. Så själva miljöombytet påverkar hunden, liksom de nya människorna som hunden förväntas lita på. Därför måste man ha tålamod och förståelse för den nya hundens situation.

Vi lät ju Theo vara mycket ifred i början. Han visade lite intresse för oss, ville helst vara för sig själv. Så vi lät honom välja en plats där vi la hans filt och så fick han vara ifred när han låg på filten. Ju längre tiden gick desto mer intresserad blev han för oss andra i familjen, av Alf och av oss människor. Han sökte aktivt upp oss och ville bli kliad. På det sättet tror jag att vi lyckades bygga upp ett förtroende för oss. Vi ville honom inte illa och han fick själv ta initiativ till kontakt i början.

Här är några tänkvärda tips från Agria, när man tar emot en omplaceringshund:

Hundar är flockdjur och att byta hem är en av de värsta saker som kan hända en hund – även om det nya hemmet är bättre enligt Elin Sandström, utbildad hundpsykolog. Att byta hem kan jämföras med att flytta till ett nytt land där alla talar ett främmande spårk. Vardag och vanor förändras i hundens liv när den måste anpassa sig efter sin nya flock. Hundens tillit sätts på prov och en hund som tvingats flytta tappar automatiskt lite förtroende för människor och måste ges tid att bygga upp nya relationer.

Ofta tar det mellan sex och tolv månader innan hunden känner sig hemmastad och “bott in sig”, och förstå då kan man börja se lite beteenden hos hunden. Man kan därför inte kräva så mycket utav hundarna under det första året utan hellre lägga tiden på att bygga upp en bra relation. Under tiden får man respektera att hunden kan visa oönskade beteenden och aldrig bestraffa hunden för det.

I början bör man fokusera på att ha kul, att aktivera hunden med sådant den tycker om. De flesta hundar älskar spår- och nosarbete som visar att du litar på hundens kapacitet.

Hunden behöver få vara med så mycket som möjligt men ges en lugn och trygg plats att gå undan till där den får vara ifred.

“Förändringarna i en omplacerad hunds liv kan leda till osäkerhet som kan visa sig på olika sätt. Separationsångest är inte helt ovanligt och grundar sig i att en hund som blivit utslängd ur en tidigare flock inte vet om den nu kommer bli lämnad ännu en gång.

– Träna hunden som den vore valp och lämna den bara korta stunder även om den blivit lämnad ensam tidigare. Ge den gärna något hårt att tugga på och en begränsad yta. Kom ihåg att inte ömka hunden utan säg ett glatt hejdå när du går, rekommenderar Elin.

Tyvärr är det ganska vanligt att omplacerade hundar blir resursbenägna. De kan vakta både saker och flockmedlemmar eftersom de blivit så viktiga för dem.

– Att utöva byteshandel kan vara en lösning på den sortens problem så att hunden får en positiv känsla när den släpper ifrån sig något.

Aggression, rädslor och fobier som bottnar i överlevnadsinstinkt kan också förekomma. Det kan vara bra att ta hjälp av en hundpsykolog eller duktig instruktör för att få förståelse och hjälp med sådana beteenden.

Ibland går det så långt att hundar hamnar i depression eller rent utav chock vid en omplacering. Då kan man även behöva uppsöka veterinär eftersom medicinsk behandling kan vara nödvändig”.

En hund som omplaceras går ofta på helspänn hela tiden i den nya miljön, för att försöka förstå situationen. Den typen av stress kan vara skadlig.

“En hund som är stressad kan visa det genom att ständigt vara uppe i varv, sluta ta godis, hässja och vara svår att få kontakt med. Men den kan tvärtom också visa det genom att bli apatisk och deprimerad vilket kan förväxlas med lugn men skillnaden syns ofta i ögonen.

– Aggressivitet och rädslor kan också vara tecken på stress. Hunden kan även få nedsatt immunförsvar av att gå omkring och vara stressad, berättar Elin.

Att låta hunden vara i fred och ge den tid för återhämtning är jätteviktigt för att dämpa stressen. Det går också att träna en hund att vara passiv genom att belöna lugnet.

– Är hunden väldigt stressad kan man prova att ge den lugnande örter som till exempel Valeriana och Tranquil”.

Det finns inte så mycket information om hur man hjälper en stressad hund att varva ner, speciellt om det är en omplaceringshund. Det jag hittat som man ska tänka på är att
– Försöka undvika alla situationer som ökar hunden stress
– Aldrig arbeta med korrigeringar eller bestraffningar, det ökar stressen hos hunden. Arbeta alltid med belöning av önskvärt beteenden och ignorera oönskat beteende.
– Massage kan hjälpa att lugna och öka välbefinnandet
– Balans mellan vila och aktivitet är viktig, att inte arbeta hunden dödstrött utan ge den tid att återhämta sig
– Låta hunden vara med mycket och ordna hundvakt om hunden inte kan vara med på dagarna
– Att tugga på ben kan verka lugnande på vissa hundar
– Öka avståndet till det som stressar hunden (t ex hundmöten)
– Prioritera att koppelpromenader fungerar lugnt och avslappnat. Annars blir varje promenad ett stort stressmoment.

Theo är ju högreaktiv. Han kan ligga till synes avslappnad och sova i sin bädd men minsta lilla ljud kan göra att han flyger upp och börjar skälla. Vi har ordnat hundvakt, så Theo behöver sällan vara ensam, vi jobbar inte med korrigeringar eller bestraffningar men ibland kan vi säga till på skarpen åt Theo när han tokskäller å ingen avledning fungerar. Tycker vi aktiverar oss bra och vilar ofta. De har alltid tuggben framme, dock kan Alf och Theo tjafsa om samma ben trots att det ligger tre likadana ben framme. Theo har en egen plats, som han själv valt hemma där han får vara ifred. Koppelpromenader fungerar bra, Theo drar sällan i kopplet, möjligtvis i början men han går snällt ofta mellan oss eller i diket med nosen i backen. Det vi behöver träna mer på är just hundmöten vilket är svårt när man går med två hundar och båda reagerar på hundmöten. Har vi var sin går det ofta lite bättre då vi kan gå en bit ifrån varandra och då är ofta Theo tyst medan Alf gapar. Vad mer kan vi göra?

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"