Jag har ju varit en hästtjej i många många år, ridit och tävlat (på lokal nivå ett par gånger). Har alltid gillat att titta på ridning på TV. Nu pågår EM i dressyr och hoppning och sänds på SVT. Jag tittar inte längre.

Det är inte längre kul att se när man tittar noga och tittar på hästens förutsättningar. När man i hoppning kan se i vissa hästars ansiktsuttryck, ett litet ryck, en grimas varje gång sporrarna tar i. I hoppning har ju ryttaren inte heller lika bra kontroll över sina ben som i dressyr eftersom hästen kränger sig över höga hinder. Man ser till och med på en del hästar var sporrarna brukar ta. Det är en mörkare fläck där. Det är en blodutgutelse. Det är krav på att man måste rida med sporrar. En ryttare fick dispens för att inte rida med sporrar på en häst som sparkade bakut efter varje skänkeltag. Han fick dispens, för att inte göra illa sin häst. En duktig hopphäst men som uppenbarligen var förstörd av tidigare ryttare. Tänk er själva att få ett blåmärke, sen petar ni på blåmärket varje dag, tills det inte läker ut igen. Lite så är det. Kolla nog så ser ni det. Läs mer om vad jag menar här.

I dressyr kan man ju tro att det är mindre smärta för hästen med tanke på att det ska vara mindre rörelser från ryttare och mer en dansliknande rörelse hos hästen. Ja vad har människan då kommit på? – Rollkur. VARNAR för inlägget men läs mer här. En förböjning av hästens rörelser som är ytterst smärtsam. Man ser på tävlingarna vilka hästar som har utsätts för detta om man tittar noga på rörelserna och på hur spända en del hästar går.

Dressyr ska vara avslappnad kontrollerad bärighet hos hästen, inte krökande nacke och höga benlyft.

Det är sjukt att detta får pågå och att ridsporten själva inte står upp för vad ridningen egentligen ska stå för! Inte en massa hjälptyglar, sporrar, överböjningar eller andra smärtsamma tilltag. Ridning ska stå för harmoni, avslappning, mjuka rörelser och samarbete. Kan man inte uppnå det är det för att man är en DÅLIG ryttare, inte för att hästen inte kan.

Den gamla traditionella engelska ridningen förespråkar att ju mer hjälpmedel man har desto säkrare blir ridningen. Det finns dock andra “skolor” som talar för att ju mindre skit du använder och ju mer du bygger förtroende och icke-smärtsam hantering för hästen, desto tryggare och säkrare blir hanteringen också.

Jag saknar att se dom bra ryttarna, dom som hade en mjuk ridstil, de som uppskattade hästen och ridkonsten, som John Withaker och Ulla Håkansson.

Jag tycker ryttare själva måste säga ifrån!

Jag saknar ridningen och min gamla ridskola, där vi jobbade med hästen, med kommunikation och tydlighet – inte med massa extra remmar, sporrar eller sjuka böjningar. Varje häst har sin egen form och bärighet, den ser inte likadan ut för alla. Hitta din hästs form och bärighet och låt den ha den.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"