Nu läste jag bara en kort notis på Internet, och från ett annat land, om en hundvalp som kommit till ett shelter och sedan fått en ny familj. Den nya familjen lämnade efter ett tag tillbaka valpen till shelter då de inte längre ville ha den. Valpen mådde nu mycket dåligt. Så klart kan det vara att det överdrivs i media för att väcka känslor. Men det har en poäng.
Det är så hemskt när djuren knyter an till sin familj och sedan bli bortvald. Lämna. Ensam. Vi har ju inte den typen av shelter i Sverige men nog får en del hundar fara illa från familj till familj som en vandringspokal. Valpar och hundar som säljs på blocket efter en ytterst kortvarig tid i sin familj. Det är ett långsiktigt åtagande att ta hem ett djur. Man måste vara påläst, vara förberedd och ha både en och två back-up planer. Ingen kan planera hela livet men det är märkligt att en del faktiskt lyckas lösa “ändrade arbetsförhållanden” eller “ändrade familjeförhållanden” utan att lämna hunden medan andra tycks endast ha lösningen att lämna tillbaka hunden eller sälja den vidare. I vissa fall (vilket jag själv sett i min bekantskapskrets) har en del hundar fått vara vandringspokaler. Dessutom skaffar samma människa en ny hund, som går samma öde till mötes. Till och med en till och en till. Inget tycks stoppa personen. Då saknar man insikt.
Jag hoppas diskussionen fortsätter leva, om vad det innebär och vilka konsekvenser det får även för husdjuret om det måste lämnas över. Djur knyter ann. De är beroende av oss och är därför beroende av att skapa band. Att bli bortvald om och om igen förstör den förmågan och kan skapa depressioner och problembeteenden.
Jag vet att det finns en annan sida, där det kan bli bättre för hunden att byta familj. Men det är inte det detta inlägg handlar om.
Så tänk en gång till.
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"
Det är alldeles för lätt att skaffa hund! :/
Håller med, det svider i hjärtat när jag ser annonser eller liknande på dessa stackars hundar. Senast häromdagen såg jag en annons som löd: “Dags att sälja vår 5 månaders valp på grund av att jag fått ett jobb”. Planerar man inte längre än näsan räcker när man skaffar en hund? Det gör mig sååå ledsen. Om jag vore arbetslös, så skulle jag knappast tänka “jag är nog ändå arbetslös i 14 år så jag kan ta mig an ett helt hundliv”. 🙁
Nej precis, det är så kortsiktiga lösningar och man blir ärligt förvånad att människor inte tänkt längre. Det är ju ett liv man tar sig ann! En annan individ som är beroende av dig. Jag planerar för alla eventualiteter och jag kan nog bara se egna hälsoproblem som enda orsaken till att jag någonsin skulle överge mina hundar. Jag skulle lösa det på alla andra sätt. Just nu när vi är hemlösa (bor inneboende hos min mamma tills vårt hus är klart) så har jag engagerat halva släkten. Mamma, pappa (som inte bor hos oss) och min kusin är engagerade i att se till att hundarna är ensamma så lite tid som möjligt när vi jobbar. Vi går omlott på lunchen, någon besöker dom, någon går en promenad här och där. Jag kan inte förstå hur lätt det verkar vara att sälja sin hund vidare. Kom nåt bättre i vägen eller?
Precis, känner samma. Jag och min sambo bröt upp i somras och trots sorgligt att “skilja sig” och allt som kom med det, har vi hela tiden varit SÅ överens om att hundarna måste ha det bra, så oftast har vi varsin, men vi behövs det så pusslar vi med dem som föräldrar troligtvis hade gjort med sina barn. Jag ser inte varför det skulle vara skillnad på barn och hund, liv som liv som man tar sig an i mina ögon. Tänk om folk skulle omplacera sina barn hur som helst…