Det delas bilder, filmer och “lyckliga slut-historier” på Internet om när djur som varit utsatta för hemska saker får det bättre. Kan tyckas som något positivt men jag får alltid en fundering när jag ser sånt här.
En hund som varit bunden utomhus i 10 års tid, aldrig haft besök av en människa osv. räddas av en snäll person som lyckas övertala ägaren att överlämna hunden till ett bättre liv. Men har ingen sett detta, sagt något, försökt anmäla eller göra något? Har denna ägare levt i vakuum?
Jag tror att det är lätt att sitta på Internet och skriva kommentarer att “ägaren borde själv få smaka på egen medicin” eller än värre dödshot. Men var var dessa personer under dessa 10 år? Har ingen granne uppmärksammat? Inte en enda anhörig har besökt personen eller pratat med personen under 10 års tid? Man kan inte sitta och vänta på att “någon annan” ska ta tag i det. Den som ser nåt måste ju prata med personen, går inte det får man väl anmäla det till myndigheterna.
Hur lätt är det att anmäla en anhörig? En vän? En granne? Kommer det för nära tror jag lätt man bortförklarar för sig själv – “Nej det var nog inte så illa” eller “hunden är ju svårdresserad” eller andra förklaringar till varför man inte själv ska behöva agera.
Tänk på det nästa gång…
Hit kan du vända dig:
“Länsstyrelsen ansvarar för djurskyddskontrollen i länet och arbetar med frågor som berör djurskyddslagstiftningen. Om du upptäcker att ett djur far illa kan du anmäla detta till oss. Du kan fylla i vår webbanmälan, mejla, ringa eller skicka ett brev, och du väljer själv om du vill vara anonym.“
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"
Håller helt med dig i att folk borde ha sett innan.
Vad gäller länsstyrelser har jag förstått att det är bra stor skillnad på kompetens o hur man arbetar/vilka man samarbetar med tyvärr.
Så kan det ju vara men om man anmäler mer än en gång (ja menar på 10 år lär man ju kunna anmäla ett 100 tal gånger) så måste väl nåt hända?