Vi hade en dröm om att bo i ett hus ute på landet men ändå nära stan, med stor tomt och nära vatten. Så det blir som en sommarstuga/hus i ett. Hundarna skulle få en inhägnad gård att vakta och springa på.

Vi hade fått ett fint hus med tomt till ett pris som vi skulle klara av. Sen gick det ju som det gick och Laplandvillan kunde inte färdigställa det. Han har tagit ut mer pengar än vad värdet av det vi fick var, har vi förstått i efterhand. Så när vi äntligen lyckades häva kontraktet med honom, så började jakten på att hitta ett nytt bolag som skulle vilja färdigställa detta.

För ett företag finns d ofta en marginal att göra en dålig affär, för en vanlig person finns inte dom pengarna. Nu blir ju huset dyrare än ursprungligen. Det påverkar ju lånet vi kommer att få, räntan samt amorteringen. I värsta fall skulle det kunna betyda att vi inte  har råd att bo kvar. Vi är ju beroende av att banken vill låna ut pengarna åt oss. Skulle dom säga nej – ja då blir det inget hus.

Hade vi fått ut det vitet som Greger är skyldiga oss på 200 000 kr för förseningen så hade det ju underlättat mycket. Men Greger agerar som om han inte anser att han ska betala detta. Vi har ju förstått att han har sådana skulder så att vi ligger längst ner på listan över fordringsägare som får några pengar vid en eventuell konkurs.

Så drömmen om huset blev en mardröm. En kamp mellan hopp och förtvivlan. I stället för att glädjas åt att välja tapeter, vilken inredning vi vill ha, hur trädgården ska se ut så tvingas vi fundera över om vi över huvud taget kommer att ha råd att bo kvar i huset när det väl står uppe. Vi hade aldrig orkat om vi inte hade haft våra vänner och familjer som stöttar oss.

Jag vet inte ens hur mycket det hittills har påverkat mig fysiskt/psykiskt genom den stress man hela tiden lever under. Att vara bostadslös, att hela tiden få besked om att vi som byggherre är ansvarig för allting och ska veta allting, trots att man anlitar utbildade människor för att göra jobbet. Ansvar och konsekvenser faller automatiskt tillbaka på oss. Jag tycker det ställs orimliga krav på den som bygger ett eget hus. Det är lagar som säger en sak, men verkligheten en annan. Där mellan står du som inte kan branschen och ska försöka lösa alla problem som dyker upp.

Jag tror inte en entreprenör förstår den press det blir på en enskild. Det är ett jobb för dom, men det är hela livet för personen. Det är dåligt med hjälp från samhället, vill du anlita advokater eller få råd och stöd så kostar det pengar. Pengar som förutom bygget och de vanliga räkningarna, dränerar en ekonomiskt. Jag försöker se till att äta, sova och motionera och hålla i rutiner så gott det går. Hundarna hjälper ju också till att hålla humöret uppe. Hoppas allting lägger sig snart så det blir någon lugn och ro – att vi kan se huset byggas utan att oroa oss över nya bakslag.

Om det var nån gång i mitt liv jag önskade jag kunde vinna pengar så skulle det vara nu. Jag behöver inte vinna 100 miljoner kronor. Det räcker med 3 miljoner.

Skulle vi kunna sälja tomten och gå +- O skulle vi göra det. Den press det innebär att bygga vill vi inte ha. Nu går inte det och vi måste på nåt sätt ändå få klart huset, om vi sen kan bo kvar där är en annan fråga…

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"