Läste ett intressant inlägg på Fb från kloka Lena här om dagen som fick mig att tänka till. Om att man analyserar hundens beteenden för mycket istället för att analysera det i andra änden av kopplet – mig själv.
Jag är helt klart en sån som analyserar för mycket, är delvis utbildad till det i min yrkeskarriär och den sidan är svår att stänga av. Varför reagerar Alf på den hunden? Varför skäller Theo när han går ut genom dörren? Varför gör dom si eller så?
Men om jag skulle titta på mig själv istället?
Jag får hela tiden träna mitt tålamod, har lätt för att bli frustrerad. När jag blir frustrerad har jag lätt att gå tillbaka i reflexer istället för att tänka strategiskt. Blir jag frustrerad så lyssnar inte hundarna, det har jag ju märkt om och om igen.
Jag har lite kontrollbehov och är rätt hönsig av mig. Tror att hundarna ska må dåligt av det mesta eller kommer skada sig eller … osv. Vill gärna kontrollera omgivningen.
Får lätt dåligt självförtroende när hundarna inte uppför sig, att det är min träning som är dålig, jag som inte är tillräckligt duktig osv.
Fokuserar bara på träningstillfällen som kommer sällan å saknar en plan för vardagsgrejerna (som är det vi egentligen behöver träna på som att inte skälla vid dörren osv). Då blir jag oförberedd på promenader och har sällan godis med mig så när jag kommer på att skvallerträna på en vanlig promenad så har jag inte belöning med mig.
Så om hundarna kan spegla mitt beteende så skulle jag ge följande råd till mig själv:
Slappna av! Skit i varför hundarna gör si eller så, det kommer jag ändå aldrig få svar på. Träna på, det kommer att ge med sig.
Var förberedd i vardagen, ta vara på vardagstillfällena att träna smått och stort.
Ni kan! Fanken vi har klarat nybörjarklass i rallylydnad trots att vi är helt nybörjare på hundträningsgrejen och definitivt inte känner oss som något tävlingsekipage. Det ser bra ut på filmerna och kontakten som Alf ger visar på att vi byggt upp en fin relation.
Dom är världens bästa kompisar och vilken tur jag har att Alf har varit så förlåtande i början, som ny hundägare kunde jag knappt nånting. Som tur var har jag gått på bra hundkurser och fått lära mig vikten av positiv förstärkning.
Precis vd jag tänkte idag. Bytte från ett godis till tubost och vilket gensvar. Sedan blev promenaden bara roligare och roligare för oss alla tre . Jag blev allt positivare, slutade analysera och se möjliga problem som vi skulle stöta på.
Vilken vinst! Vi har inte riktigt hittat rätt godis på promenader än så där kämpar vi på.
Vilket härligt inlägg!
Med positiv förstärkning kommer man långt 🙂 .
Sedan tror jag, om jag talar för min egen del, att kanske den viktigaste analysen är vad som händer när jag tränar på ett visst vis. Kommer vi någon vart? Och om det viset inte ger något resultat inte hålla fast vid det allt för länge utan försöka tänka om (både vardags- och andragrejer).
Ja precis 🙂 Men d är inte alltid så lätt att veta när man ska bryta å när man ska vara lite envis å fortsätta. Ger man upp för lätt?
För egen del är jag nog mer åt det trögare hållet 😀 .