Ibland önskar man att folk hade lite mer hundkunskaper. Jag blir lika ledsen varje gång jag ser en annons om en hund som ska omplaceras “annars avlivas den”, gärna med tillägget “det sker imorgon kl. 0000”. Eller än värre de som inte ens ids bry sig om att söka ett nytt hem utan säger till nån släkting – “ja hittar du ett hem innan imorgon så får den väl leva vidare”. Är inte hundens liv värt någonting alls? Kan man inte ens bemöda sig att finna ett nytt hem? Vi människor är bra egoistiska och okänsliga. Ett liv är väl ett liv oavsett?
Jag är inte emot avlivningar, i vissa fall är det sista utvägen och till och med nödvändigt. Men att inte ens bemöda sig att försöka ge hunden en ny chans tycker jag är oerhört omänskligt. Lathet går före. En hund kan få ett mycket gott liv hos någon annan, ett liv som hunden förtjänar. Har man skaffat hund eller tagit över en hund har man ett ansvar. Det gäller även när det inte längre fungerar.
Personligen har jag svårt när man omplacerar hundar för att de inte fungerar till den aktivitet man tänkt sig eller när den ska pensioneras från en aktivitet. Oavsett om det är jakthund, agility eller lydnad. Hunden går ju in med de förutsättningar den har. Om den har gett sitt “yrkesliv” åt dig så förtjänar den väl att få pensioneras i samma trygga hem? Det är inte slit och slänggrejer. Sen förstår jag ägare som blir besvikna om den hund de tagit hem inte fungerar till den aktivitet de tänkt sig. De kanske inte har plats för “endast en sällskapshund”. Men jag tycker inte det är ok när det gäller ett liv/individ. Vi har alla våra fel och brister, ingen är perfekt. Man kan ändå bidra till mycket och kanske öppna ögonen för andra aktiviteter, våga prova nytt, eller bara lära sig njuta av livet utan krav också. Hundar kan lära oss så mycket som vi människor ibland glömmer bort.
Sedan detta svåra ämne med hund och barn. Hur gör man på ett bra sätt för att hunden och barnen ska gå bra ihop? Speciellt om det inte är min hund?
Själv försöker jag tänka att mina hundar är mitt ansvar runt barn. Jag belönar alltid hundarna när de är lugna kring barn eller när de själv väljer att gå ifrån. Jag tror inte på att gorma på hunden, platsa den eller schasa iväg den så fort den är nära barn. Risken är att den förknippar barnen med något negativt. Om hunden blir ivrig och välter barnet så tror jag inte på att fya eller gorma. Förebygg hellre om du vet att hunden är livlig eller bli glad. Straffa inte beteendet och framför allt LÄR barnet hur de ska umgås med hundarna. Om man inte sett en situation så vet man inte vad som föregått den. Ett barn kan ju ha lockat fram hunden från platsliggningen, då tycker jag det är orättvist att gorma på hunden.
Men sen dagens klokaste: Läs i Expressen här om att vi hundägare inte är ansvariga för andra människors hundrädsla. Jag känner igen det där med bajspåsedödssynden! Haha! Är så plikttrogen när det gäller att plocka upp hundbajset att jag nästan är beredd att städa upp efter andra för att slippa blickarna och de sura minerna när icke-hundägare passerar hundbajs. Det är inte min hund som skitit där bara för att vi passerade! Skäms ton när jag glömt bajspåse även om jag då ser till att taxarna rastas i skogen eller på andra ställen där hundbajset faktiskt gör så liten skada som möjligt. Kommer fortfarande ihåg när jag med diskbråck försökte rasta Alf efter cykelvägen och han satte sig och bajsade. Jag tog mig verkligen inte ner då ryggen var helt orörlig. Jag stapplade iväg bara för att ta mig hem och då ropar en kvinna “TA UPP BAJSET”. Ja jo jag vet men jag KAN ju faktiskt inte BÖJA mig. Nu låg det inte heller i mitten av gången eller där barn leker. Kändes som att om jag till 100 % alltid plockar upp och nu vid ett tillfälle av sjukdom inte klarade av det så är det ingen big deal men det är ju alltid just DÅ det står någon och ser på som inte vet det. Dock ides jag inte ropa tillbaka utan la mig halvt rullandes i snön och fick upp skiten i påsen. Fan va ont det gjorde!
Kan också känna igen mig i att vi hundägare nästan är lite kuvade. Det är mycket skyldigheter vi har men få rättigheter. Vi tar gärna på oss det men är det alltid så att vi ska be om ursäkt för att vi har en hund brevid oss? I andra länder känns det som en större öppenhet mot att ha hund som sällskap och vän. De är mer välkomna.
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"
Min upplevelse är att det finns många som tar sitt ansvar som hundägare. Men det finns de som absolut inte gör det. Det finns de som inte har empati. Har massor av exempel, alla som har lösspringande hundar som springer mot oss med noll koll. Själv måste jag gå en omväg när jag går till jobbet, jag tycker det är väldigt otrevligt att behöva passera en lös hund som vaktar vägen jag måste passera. Det är heller ingen ägare där i närheten. Jag tycker vi ofta säger min hund är snäll. Men vi tänker inte så mycket på den andras situation. Min hund skäller som en galning när folk plingar på men brukar lugna sig så fort han blir klappad. Men jag försöker alltid tänka att det är inte alla som uppskattar detta. Så min hund är inte heller en ängel precis. Men samtidigt som så många förstör är det väldigt tråkigt att vi som iaf försöker har så många skyldigheter. Min hund är väldigt enkel när han följer med husse på hans jobb. Ingen är allergisk, alla älskar honom där. Men det är den där policyn att man Inte får ha med sin hund på jobbet jag bli lite lack på , så länge ingen är rädd eller hunden betee sig illa ska väl hunden kunna få mer rättigheter i samhället ?
Det där med omplacering är ju ett himla ämne… Alldeles för många djur överlag omplaceras för att ägaren inte tänkt till och insett vad dom givit sig in på. Att sen hota med avlivning är bara så j*vla fult! Djuret ifråga har ju inte bett om att få komma dit den hamnat…
Men det är ju lite lurigt med djur som går i pension också. Inget jag varit med om personligen, men känner människor som suttit i denna sits, nämligen den med draghundar.
Vissa hundar funkar det ju fint för att bli pensionerad, få dra lite ibland och bara vara pensionär, trots att kompisarna fortfarande drar för glatta livet. Men det är ju inte alla hundar som kan stanna kvar hemma för dom vill så gärna vara med kompisarna och dra. Där kan det ju vara bättre att omplacera, till ett ställe där hunden kan få dra enligt sin kapacitet, och den behöver inte heller se alla kompisar sticka iväg på sina rundor.
Dock håller jag ju med, att pensionärer också ska kunna få vara hemma i den mån det går, för djuren är ju ingen slit-och-slängvara!
Jag förstår att frågan om omplacering är svår. Men ibland tycker jag man fokuserar för mycket på prestation – jagar inte hunden som den en gång gjorde så vill man inte ha kvar den. Men har inte hunden gett sitt allt för dig alla år fram till dess? Har man inte skapat ett band till sin hund? Mina kommer stanna för alltid oavsett vad de kan prestera.
Jag är absolut för att ha kvar sitt djur ifråga så länge det mår bra! Har ju min första hund just nu, så just angående hund kan jag inte ge några personliga tankar om, annat än att min hund stannar så länge hon mår bra hos mig. 🙂
Däremot har jag erfarenhet av hamstrar. Och visst, det är skillnad på hamster och hund, absolut! Dock har jag omplacerat en hane en gång i tiden, dels för att vi inte fick jättebra kontakt, men även för att han verkade inte må sådär super hos mig. Så han fick flytta till en annan tjej där han mådde bättre!
Men i största möjliga mån ser jag att man har kvar sina djur, för man har ju dels tagit på sig djuret ifråga, men sen har det ju som du säger, ofta gjort allt för en själv. 🙂